midsommar på äldreboendet

(till min skam får jag erkänna att den här är nygammal, delar är återanvända från ett annat år)

Det sägs ofta att vi svenskar är naturlyriker. Vi älskar naturen och skulle helst bo i en stuga vid en sjö mitt inne i skogen, eller vid havet med böljande ängar bakom huset.
Det sägs att vi finner Gud i naturen. Många är de gånger då jag har hört naturen vara det främsta argumentet för Guds existens. Svenskarna går ut i skogen eller till havet för att uppleva andlighet, fågelsången är mycket vackrare än vilken kyrkokör som helst.
Vi älskar våra sommarpsalmer, som är full av beskrivningar av blommor, fåglar, bäckar, löv, lunder och vågor, för att inte tala om våra sommarvisor. Vi lindar kransar, gör kohagar gröna, dansar på bryggor… Vi åker på semestrar och fjällvandrar eller åker ut i skärgården. Vi sitter utanför stugorna på landet i sommarskymningen och njuter av tystnaden.

Jo, vi svenskar älskar naturen. Till döds.

För visst är det besynnerligt att vi som verkligen älskar naturen så mycket, inte kan låta bli att förstöra den. Nu tycker säkert någon att vi inte är så farliga här, det kommer mycket värre föroreningar från andra länder, och det må så vara. Men nog är det en konstig kärlek när vi slänger plastpåsar i skogen, eldar på klipporna, bryter grenar från träden, kastar fimpar runt omkring oss, lämnar lyset på, väljer kaffe och mjölk som inte är kravmärkt… I själva verket prioriterar vi allt annat än naturen.

Och om det är så att vi finner Gud i naturen ser vi ett bekant mönster.
Vi vet så väl att det vi gör inte är bra. Och ändå gör vi det. Aposteln Paulus sade en gång: Det onda som jag inte vill, det gör jag, och det goda som jag vill, det gör jag inte.
Vi slänger skräpet i Guds ansikte. Vi förgiftar Gud, allt för vår egen bekvämlighets skull. Guds hand har skapat allt detta, detta är Guds viloplats. Fråga djuren, markens kryp och himlens fåglar, de vet vem som skapat allt. Men vi glömmer. Gud har skapat allt, och till och med försett oss med kläderna på kroppen och maten vi äter, men vi glömmer.
Om det är så att skapelsen och frälsningen hör ihop, vilket vi tror, börjar vi ligga risigt till. För vad händer med vår frälsning om skapelsen, som vi är satta att vårda, förstörs?

Vi säger att vi älskar naturen, ja, låt oss då visa det.
Det är dags att vända om.
Gud är förlåtande.
Naturen har en fantastisk förmåga att återhämta sig.
Men inte hur långt som helst.
Det är dags att vända om.

Bryter jag av en kvist, då bör jag plantera en ny.
Kastar jag ett papper, då bör jag plocka upp två nästa gång.
Vi bör göra vad vi kan, för det är vi som kan göra något.
”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig.”
Det är dags att vända om.
Då först är vår kärlek sann.

midsommar i kyrkan

I regnet vid midsommarstången igår funderade vi på om det var så att Gud ville att det skulle regna. Mina vänner tyckte att jag, som i deras ögon borde ha bra kontakter uppåt, kunde ta och prata lite med min högste chef och ordna så att regnet slutade. Men jag tror att Gud gillar regn. För regn är vatten, och vatten är liv, och Gud önskar oss liv, och liv i överflöd. Vännerna tyckte att Gud då kunde låta det regna på nätterna, och även om jag delvis håller med dem, är väl midsommarafton en riktigt bra dag för regn. Och innan ni protesterar ska jag förklara varför.

Vi människor bekymrar oss för så mycket hela tiden. Är det inte jobbet eller familjen, kan det vara tillståndet i världen, miljön eller om bänkarna framför kyrkan någonsin kommer sättas tillbaka. Vi oroar oss för kriminaliteten i samhället och för betygen, för de ruttna pålarna under Kallis och naturligtvis allra mest för oss själva och varandra, för hälsa och allt annat som hör ett bra liv till. Och om det är någonting som hela tiden begränsar våra liv är det just oron och rädslan.

Men vad har då det med midsommar att göra?
Jo, för att vi är rädda för att inte allting ska bli perfekt. En hel del människor såg upp mot himlen med ångest igår, för att deras omsorgsfullt förberedda och planerade fest skulle bli misslyckad med regn. Men icke. Den bästa festen är ju den där något går lite fel i början, så att kravet på perfektion släpper, och alla kan slappna av. Lite regn på partytältet ger en gladare midsommar, helt enkelt.

Det finns fler skäl att önska en regnig midsommar: regn betyder mindre drickande i parker och trädgårdar, och därmed mindre risk för våld och hot, utseendet blir inte lika tjusigt med mascaravåta kinder, men lite mindre perfektion är även där bra, mindre alkohol betyder också färre olyckor i trafiken, med regn måste man tränga ihop sig lite mer, vilket bara är kul, om man tvingas ut är det bara att gilla läget och göra som barnen och ha kul ändå och så vidare.

Men det är också så att naturen gillar regn, för regn är vatten, och vatten är liv. Naturen hämtade andan, fåglarna som de senaste veckorna har kvittrat sig hesa, fick en liten paus. Skapelsen fick lite påfyllning, och vi fick en viktig påminnelse. Vi människor kan så mycket, vi skickar folk till månen eller opererar hjärnor och hjärtan. Vi tänker ut komplicerade matematiska formler, och komponerar symfonier. Vi är medskapare i vår värld, men emellanåt använder vi all den här fantastiska kraften vi fått till vansinniga saker. Det är som om vi glömmer att vi inte kan göra allt, att vi inte är odödliga eller att vi bara har den här enda planeten. Vi är inte Gud, vi har inte uppfunnit Gud eller vuxit ifrån Gud. Vi är barn, med barns fantastiska lärförmåga och uppfinningsrikedom, men också med barns begränsade fattningsförmåga och korta tidsperspektiv. Regnet igår påminde oss om att vi inte bestämmer. Gud ser till all skapelsens bästa, och det kunde vi lära oss av. Nej, det bör vi lära oss av!

Vi har fått medansvar för planeten här. Men vi glömmer det, och ägnar våra liv till att oroa oss istället. Fråga djuren, fråga markens kryp och himlens fåglar, det är Gud som har gjort allt detta. Är vi då inte värda så mycket mer? Är vi inte nästan gudamänniskor, med kunskapen och möjligheten att skapa och förstöra? All den förmågan, och ändå låter vi oss konstant begränsas av rädsla och oro. All den fantasin, och ändå dövar vi den med gifter. Allt vårt värde, och ändå minskar vi det hela tiden, för oss själva och andra.

Nej, det är nog nu. Och att det ska krävas lite regn för att påminna om vår rätta plats i världen. Vi arvingar till Guds fantastiska skapelse måste ta vår plats som de som tar ansvar, de som inte låter rädslan förminska. Det är vårt jobb, vårt ansvar, och det måste börja med oss själva. Så låt oss skydda oss och göra förståndiga saker, men låt oss inte låta rädslan styra. Låt inte den gnagande oron vara dig närmare än glädjen, inte ångesten mer bekant än handlingskraften. Åh, jag vet att det är lätt att säga, och så vansinnigt svårt att göra, men ta Gud till hjälp. Gud vill dig så mycket gott. Be, och be igen om hjälp, om glädje och handlingskraft. Se Guds ögon i dina närmastes ögon, och hämta kraft därifrån. Känn Guds händer i händerna på dem du möter, och hämta glädje därifrån. Gud har inga andra ögon än våra, inga andra händer än våra. Låt oss använda dem till allas vårt bästa. Då kan det regna om och om igen.

predikan 2e3 Kallelsen till Guds rike 070617

Vad är det han har som lockar människor så till honom? Hur kommer det sig att även den mest fördomsfulle skeptiker efter bara ett par ords konversation bekänner honom som Guds son?
Han var varken den förste eller den siste kringvandrande profeten i Judéen och Galiléen. Han var inte den ende som hade lärjungar eller som helade sjuka. Han var inte ens den ende som enligt legenden har en jungfru till mor!
Så vad hade han?
Var det vad han sade?

Följ mig. Inget mer. Korta små ord med långtgående enorma konsekvenser. Och män lämnade sina familjer åt sitt öde, lämnade sitt arbete, sitt rykte och i slutändan också sitt liv, på grund av de små, korta orden: Följ mig. Kvinnornas kallelse får vi inte höra något om, men säkert är att de kvinnor som fanns i hans sällskap riskerade vanära och bespottelse, och i även där i förlängningen sina liv. Rakt ut i ovissheten vandrade de tillsammans med Jesus. Något måste han haft som lockade dem.
Kanske var det den absoluta övertygelsen om att han var värd att följa. Jesus svävar inte på målet, han abdikerar inte från ledarskapet. Det är mig du ska följa, säger han till sina lärjungar, mig och inte allt det där andra som upptar ditt liv. Strunta i pengarna, strunta i anseendet. Lämna till och med din familj. Det är dags att prioritera om. Följ mig.

Jag har funderat på om hans blick var speciell. Hans ögon verkade se allt. I fortsättningen på den text som vi läste här idag, berättar Johannes om mötet mellan Natanael och Jesus. Jesus säger att han har sett Natanael stå under fikonträdet redan innan Filippos kallade honom, sett honom och tänkt: Där är en sann israelit. Det verkar som om Jesus ser rakt in i människor, ser deras längtan och rädsla, och hans ögon möter det som är deras innersta jag. Så kanske är det så att han säger: Följ mig, jag vet vem du är.
Jesus vet att människorna som dras till honom inte är vad vi skulle kalla Guds bästa barn. De han väljer är vanliga. De är unga och gamla, dumma och kloka, ivriga och slöa. Fåfänga och snåla, men också modiga och kärleksfulla. De tar till våld och grälar, men bekymrar sig för dem som inte har något att äta. De tvivlar ibland, och är uppfyllda av himlastormande visshet ibland. Och Jesus känner dem. Han har sett in i dem, han har valt dem var och en, väl medveten om svagheter och styrkor. Han har sett något vi inte kan se, men vi kan se konsekvensen, och den är vi.

Så kanske det istället är så här: Följ mig, jag vet vem du är, och vilket löfte du bär. Episteltexten idag talar om hur Gud har förutbestämt människor att vara Jesu bröder. Dessa har blivit kallade, och sedan rättfärdiggjorda av Gud. Det är stora ord, svåra att se sig själv i. Men kanske klarnar det om vi just ser på lärjungarna och deras beteende. De uppfyller inte alls fördomen om hur en kristen ska vara. De dricker vin och grälar, sviker och tvivlar. Så det kan ju inte alls handla om uppförande, det måste vara något annat. Det måste vara något inom dem, och något inom oss. Löftet vi bär i våra själar, löftet om kärlek och lycka. Löftet om att vi kan bli något stort en dag, och att det aldrig är för sent. Petrus var en medelålders man, kanske på väg att bli gammal, när han lämnade allt för Jesus. Johannes var så ung att han inte ens hade börjat få skäggväxt, säkert yngre än er konfirmander. Och de bar på potentialen att bli något stort.

Följ mig. Jag vet vem du är, och vilket löfte du bär.
Orden ekar genom tiderna. Jesus har lämnat oss för att återvända till sin förälder i himlen, men lockelsen är kvar. Nya människor nås av orden varje dag. Jesus vet vem du allra innerst inne är, Jesus vet vilket löfte du bär. Du, just du, är förutbestämd att bli något stort, bara för att han älskar dig. Precis som den du är, med alla dina gåvor, alla dina drömmar. Med all din styrka, och all din svaghet. Kallelsen gäller även dig, till den himmel som blir allas. Precis som du är.

predikan pingstdagen

Vi lever idag i ett samhälle som inte räknar med Gud. Allting, från skola och sjukvård, till individens egen personliga utveckling är uppbyggt för att fungera utan Gud. Religiösa människor ses som en smula märkliga eller rent av farliga. Och det riktigt underliga i det här är att även vi som kyrka fungerar likadant. Vi skräms av människor med en riktigt uttalad tro som får konsekvenser i deras liv, religiösa upplevelser tenderar vi att förklara bort eller skratta lite överseende åt. Vi anstränger oss att vara så lika alla andra som möjligt, och när någon frågar om tron, då förklarar i alla fall många av oss att ”vi är kristna, men…” Det är emellanåt som om vi skäms för att säga att Gud har förändrat våra liv, eller att vi älskar Kristus.

Jag tror att en del av förklaringen till detta är att vi just lever i ett samhälle som inte räknar med Gud, ett samhälle som har upphöjt rationalismen och vetenskapen till det enda goda, det enda sanna. Till Gud, helt enkelt. Och på många sätt och vis har även vi köpt den världsbilden. Läkedomsunder förklaras med att bibelförfattarna inte riktigt förstod vad en sjukdom var, demoner som drivs ut är just sjukdomar, hav som delas reduceras till legender. Våra yrkesutbildningar är till åttio procent vetenskap, där vi inte ens får räkna med existensen av en Gud. Ingenting som vi inte förstår kan existera. Och därmed har vi retirerat in på humanister och ateisters planhalva.

Nej, jag skulle vilja slå ett slag för en slags ödmjuk anti-intellektualism eller anti-rationalism. Jag skulle vilja slå ett slag för under och änglar, mystik och stilla susningar, för dån och tungor av eld. För känsla och upplevelse. Gud är större, alltid större, och vi kan inte förstå allt. Inte med vårt intellekt i alla fall.

Men hur ska vi då förstå berättelsen om pingstens under? Tungor av eld, många olika språk. Rationalismens förespråkare kommer till tals redan här. ”De är druckna!” De, liksom vi, greppar efter närmaste inomvärldsliga förklaring för att hantera undret. Men om mannen som talade istället hade haft en levande relation med Gud, hade han då varit lika snar till att förlöjliga och bortförklara? Här, i Apostlagärningarnas berättelse om kyrkans första födelsedag, blir krocken mellan det mystiska och oförklarliga å ena sidan och skeptikerns rationalism å andra sidan så tydlig. Men sanningen är ju att utan upplevelsen av att det finns någonting mer, skulle vi inte ens ha haft någon kyrka. Hade skeptikern fått med sig folkhopen hade lärjungarna funnit sig predika för gathundar och vägdamm istället för de tusentals som döptes den dagen. Hade vi under kyrkans historia låtit rationalism och intellektualism leda, hade allt vad fromhet och innerlighet är ersatts med vetenskapliga resonemang, och så hade vi som kyrka gått under.

Pingstens budskap till oss idag är att det är möjligt att släppa in Gud i sitt liv. Det är möjligt att älska Gud, men bara om vi känner Gud. Vi ler ibland lite överseende när vi talar om konfirmanders Gudsbild som en upplevelsegud, som på något sätt måste utvecklas och bli en torr och intellektuellt hållbar Gud för att deras tro ska räknas på riktigt. Men jag tror att vi måste hitta tillbaka till upplevelsen och känslan. I sorg och motgång är det inte de intellektuella resonemangen som bär, det är upplevelsen av att det finns någon som är mig närmre än mitt eget hjärta. Pingstens Gud har tagit sin boning bland oss, i oss. Anden som känner oss längtar efter att vi ska vilja känna henne också. I glädje och sorg, i med- och motgång. I tro, i hopp, men mest av allt i kärlek.

Predikan fjärde söndagen i påsktiden 070429 Vägen till livet

Jag har aldrig varit på en sådan där klassisk bussresa. Ni vet, längs Rhen med stopp vid lämpliga vinslott. Med en käck reseledare som berättar små anekdoter om vad vi passerar på vägen, som kommer ihåg allas namn och fixar med allt praktiskt. När jag tänker mig den här reseledaren är han, ja, för av någon anledning har det blivit en han i min fantasi, lite äldre än vad han själv tror sig vara, och något mindre stilig än vad han själv tycker, men ändå en ganska sympatisk karl. Ibland märker man att skämten han berättar har berättats många gånger förr, och att det i ärlighetens namn mest är han själv som skrattar åt dem. Men han ägnar alla ungefär lika mycket uppmärksamhet, gammal som ung, och han är en veritabel uppslagsbok vad gäller de tyska vinslotten. Och vad alla blommor heter på såväl tyska, svenska, och i vissa fall, latin.
Nåja, jag har aldrig rest med den här mannen. Han är någon slags hopkok av saker jag hört berättats, filmer jag har sett, och det fåtal sightseeingturer i storstäder jag har åkt på. Han finns inte, men jag tänker kalla honom Torbjörn.

Det är tryggt att åka med Torbjörn. Många av hans resenärer är till åren komna, och har rest med honom förr. Förra året till Gardasjön i Italien, året dessförinnan till Loiredalen i Frankrike. Flera av resenärerna planerar redan att följa med honom längs Donau nästa år, och pratar längtansfullt om baden i Budapest.
Det de verkligen tycker om med Torbjörn är ju just den känsla av trygghet han ger. Han är som en lagom spännande kombination av beskyddande storebror och busig gentlemannakavaljer. Med Torbjörn vet damerna att de inte riskerar att hamna i fara, men äventyret är ändå fortfarande där, något som han är mycket väl medveten om, och spelar lite grann på. Man skulle kunna tänka sig att karlarna på bussen skulle avsky Torbjörn, men det gör de inte. Han är respekterad för sitt kunnande, och nästan mot sin vilja dras även männen in i känslan av äventyr.

Så åker Torbjörns buss genom Europa, ständigt på jakt efter lagom spännande sevärdheter och anekdoter, och alltid riskfritt och förutsägbart.

Resan med Jesus är inte lika enkel och okomplicerad.
Hans vänner och lärjungar trodde att de visste vad de gav sig in på. De hoppade på bussen, och trodde att Jesus var Torbjörn. Målet klart utstakat, och lite spänning på vägen. Hållplatserna givna, mat ordnad, och varje lärjunges personliga fåfänga eller oro stillad. Torb…förlåt, Jesus, ordnar allt.
Och ett tag verkade det som om de hade rätt. Visst, det blev inga medelklasshotell eller ostprovningar. Om man ska jämföra det med någon bussresa var det väl snarare i stil med Rosa bussarna, ni vet, de ganska skrangliga bussarna som tar ryggsäcksresenärer runt världen, där man tillsammans lagar mat och lagar bussen, med packningen fastsurrad på taket. Ja, lite mer åt det hållet blev det. Ibland hade de sovit i vägrenen, men ibland också i lyxiga hus. Ibland åt de fantastiskt gott hemma hos någon ångerfull tulltjänsteman, ibland var de tvungna att plocka ax från åkrarna för att inte svälta. Men i alla fall, målet var ju klart.
Och till skillnad från Torbjörn verkar Jesus också bry sig om vad som händer lärjungarna efter att resan är slut.

För Jesus vet att det inte blir någon ny resa nästa år. Det är nu det gäller. Och på alla möjliga sätt försöker han berätta för lärjungarna vem han är, och vad det är som han har kommit för att göra. Slutet närmar sig, och lärjungarna måste fortsätta utan honom. Om Jesus hade varit Torbjörn, skulle det vara som om han strandsatt dem på Rhens strand, kanske vid Loreleis klippa, och gett dem rätt så vaga anvisningar om hur bussen fungerar. Och när resenärerna klagar, säger han: Ni vet ju hur vägen går. Och resenärerna protesterar, ber honom peka ut målet, svarar han: Det är ju jag som är målet.

Nej, resan med Jesus är inte lätt. Jag tycker att det hedrar lärjungarna att de inte bara stillatigande accepterar vad som håller på att hända. De kanske började resan med en ganska vag längtan efter något nytt, men har insett att den är hela deras liv. Och de tror att den tar slut när Jesus lämnar dem. Men Jesus rättar dem, och lugnar dem. Det är inte resan som är livet, det är Jesus som är både resa, mål och liv. Oavsett var de än är, är han med dem. Så länge de har liv i sina kroppar, är Jesus med dem. Och varje gång det blir svårt att tro utan guidens varsamma ledning, ber Jesus dem att se på gärningarna. Se på allt ni har åstadkommit! Skulle det inte vara värt att tro då?

Jesus håller sitt avskedstal under påskmiddagen. Det är ingen gemytlig tillställning. Lärjungarna är rädda och uppjagade, en av dem har redan lämnat dem för att förråda Jesus, och en annan har fått veta att han ska förneka honom. Känslorna svallar. Det går knappast att komma längre bort från reseledaren Torbjörns spex under den sista middagen på vägen hem till Sverige. Men någonstans, utan övriga paralleller, finns en gemensam strömning av oro och rädsla. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Jesus säger: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?
Det blir ingen ny resa med Jesus, varken till Gardasjön eller Jerusalem. För den gamla har aldrig slutat. Vägen vi går med Jesus är en livslång väg, livets väg. Målet är oss närmare än vårt eget hjärta. Och även om vi kommer möta många reseledare på vår väg, är Jesus inte endast en av dem. Han är vägen. Han är målet. Han är sanningen och livet. Och genom honom, ser vi Gud.

Att välja sitt liv - passionsandakt över Joh 19:8-16

”Den som överlämnade mig åt dig har större skuld.”
Den som överlämnade Jesus åt Pilatus. Lammet åt slaktaren. Barnet till soldaten.
Vem är det som gör detta? Vem kan välja bort liv på det sättet?

Judas. Genom historien avskydd och föraktad. En av de mest betrodda av lärjungarna, den som hade hand om kassan, och med sitt förräderi också en av de mest betydelsefulla människorna genom världshistorien, men också en människa vi knappt vet någonting om. Det har spekulerats mycket om varför han gjorde det. En del säger att han var besatt av djävulen. Andra att han var en besviken frihetskämpe. Men faktum kvarstår. Han var en vän, och han svek.

Översteprästerna. Intriganta, maktlystna och lismande anar vi dem mellan raderna i evangelierna. Utan egentlig makt, men med stort inflytande. Rädda för förändring, rädda för rättmätiga anspråk. Men mest av allt kanske rädda för ytterligare oro och upplopp i provinsen Palestina. Deras del i domen och avrättningen av Jesus lade grund för årtusenden av förföljelser och förtryck, deras söner har orättfärdigt fått sona fädernas brott många gånger om. Men de dödade en av sina egna.

Folket. Ena dagen jublar de, andra dagen spottar de. Ombytligt som vinden är folket. De upphöjer, så att de kan riva ner. De villa ha ett skådespel, och om inte Jesus bjuder på det, vänder de sig till makten. På ett eller annat sätt måste det hända något. Blod ska flyta. Och det blodet gavs villigt.

Lärjungarna. När det verkligen gäller lyser de med sin frånvaro. Vem är med Jesus inför Pilatus? Vem ber med Jesus i trädgården? Vem ropar nej? Ingen. Ingen. Jesus möter domen och döden ensam. Hans vänner gömmer sig, rädda för sin egen skull. Men vad de inte förstår är att allt sker för deras skull.

Och så kan jag fortsätta. Och så fortsätter historien, för att slutligen landa här och nu. När väljer jag liv, och när väljer jag bort det? När är jag vännen som sviker, den som hugger mina egna i ryggen? När väljer jag skådespelet istället för livet, och när lämnar jag någon ensam i prövningens tid? Vi är alla Judas, överstepräster, folket och lärjungarna. Vi väljer alla bort livet, i dessa de minsta. Vi väljer bort deras liv, vårt eget liv, Jesu liv.
Vi måste alla lära oss att välja liv. För allt skedde för vår skull.

Predikan Palmsöndagen 070401

Från kullarna runtomkring kan man se ner på staden, men ju närmare den slingrande vägen kommer, ju mer tornar Jerusalems murar upp sig. Det är inte tomt utanför, staden har spridit sig utåt, som städer alltid gör. Här finns karavanseraljer där man hyr rum och rastar sina djur. Men över alltihop lutar sig muren.

Den är inte den enda. Den är bara den yttersta. Den första.

I muren finns det gott om portar, en del stora, en del så små att inte ens en kamel kommer igenom. Men porten Jesus rider genom är stor.
Och Jerusalem välkomnar honom in. Dess invånare väller ut genom porten för att hälsa sin konung välkommen, välkommen till sitt sanna hem, hans framtida huvudstad. De rör vid honom, håller upp sina barn för att han ska välsigna dem. De pratar med lärjungarna, stirrar på Lasaros och hans systrar. Under åsnans hovar prasslar palmbladen, och jublet är öronbedövande.

Vilka är dina murar? Vilka av dem kan Jesus passera, och vilka måste han bryta ner, som armén utanför Jeriko? Den här första, kan det vara ditt dop? Du välkomnade det, utan att egentligen vara medveten om vad som hände. Livet och döden, så tätt ihoptvinnade, som jublet vid ingången till Jesu död. Det är den lätta muren, åtminstone om du låter Jesus passera när du ännu är ett litet barn. För andra är detta den svåra porten att öppna, det slutgiltiga. Öppnar jag den, faller hela staden.

Inne i staden är det lätt att tappa riktningen. Husen står tätt och gatorna är krokiga. Men han har varit här många gånger förr, och som alla goda judar beger sig skaran, efter att ha renat sig, till templet. Herodes vackra tempel lyser i solen. Den vita stenen skimrar. Det är trångt, alla vill dit. Där kommer den andra muren. Långsamt tar sig följet in på hedningarnas förgård. Larmet är obeskrivligt, försäljare och pengaväxlarna försöker överrösta varandra. Barn gråter, andra ropar efter försvunna släktingar. Jesus blir arg. Han ser Jerusalems hjärta alldeles igenkorkat av girighet och vansinne. Bord välts, han knuffar undan försäljare.

Är det nattvarden som är muren nu? Bordets omöjlighet verkar hopplös att klättra över. Måltiden delad med alla trogna, alla de heliga, inte passar jag där? Ovärdig. Men, min vän, Jesus åt med alla. Med skökorna och förrädarna, med främlingar och nära vänner. Han delade bröd och vin med släktingar och barn. Är du inbjuden, och det är du, är du välkommen. Muren är inte hög, slå dig ner. Med en duk och lite porslin förvandlar vi den till ett bord, låt oss festa tillsammans. Du har snart glömt att den finns där.

En annan dag. Jesus återvänder till templet. Den här dagen ignorerar han försäljarna, och vakternas misstänksamma blickar följer honom medan han målmedvetet tar sig bort mot kvinnornas förgård. Han, och hans vänner, klättrar upp för trappan. Uppe på förgården, bortom den tredje muren, slår sig Jesus ner i skuggan under pelarraderna. Människor kommer fram till honom och han undervisar. Han diskuterar med överstepräster och fariséer, och han pratar med sina lärjungar. Han pratar om sin död.

Muren tornar upp sig igen, din egen mur. Det knackar på porten. Hur ser den ut, den här muren? Är det kanske undren som står i vägen, eller är det kyrkans historia? Muren är röd som kärlek, som vin, som blod. Tjockare än de andra, och med en ganska liten port. Detta är muren som är dina egna invändningar. Ursäkternas mur. Intellektets mur. Men du kan inte hålla porten stängd för alltid, du bär på för mycket kärlek och drömmar som måste ut. Och där de går ut, rider Jesus in.

Sedan lämnar männen kvinnorna, Jesu mor och de andra, och går upp för trappan till männens förgård. Den fjärde muren. De offrar och ber. De stannar i templet länge. Ovanför dem rör sig prästerna ut och in i det heliga, förrättar offer och diskuterar. Jesus, å andra sidan, är tyst. Han har blicken fäst mot det allra heligaste, och ber.

Ännu en mur, ännu en dag. Vad passerar du nu? Är det bönens tröskel? Ibland är det lätt, men ibland känns det som att det inte går fram. All sorg och ilska, all hjälplöshet och frustration. Får det ett svar? Händer det att du rasar, även du? Släpp Jesus över tröskeln, han rasar med dig. Världens orättvisa bärs inte av dig ensam.

Men den femte muren förblir stängd för dem. Den är förhänget framför det allra heligaste, den enorma vävnad som endast översteprästen fick passera, och då alltid med rädsla för sitt eget liv. Jesus har passerat alla murarna, men där måste han stanna. Ännu en tid.

Den förblir, ännu en liten tid, även stängd för dig.
För genom den femte muren kommer du inte med livet i behåll. Den leder till Gud själv. Endast genom att ge allt kan du nå dit, endast genom att ge hela dig själv.

Men det kommer en tid då förhänget inte längre kommer hålla någon ute.
Det kommer en tid då Gud själv spränger det, i sorg och längtan efter människan.
Det är korsets tid.

Vägen dit går genom många murar, genom "Hosianna!" och "Varför?". Men när muren, förhänget, till slut är sprängt, blir det aldrig lagat igen. Den sista muren är borta, Gud är hos människorna och människorna hos Gud. För det gudomliga är inte en krona. Det är inte världslig makt och herradöme. Det är murlöshet. Det är väldighet. Det är kärlek.

Predikan Brödsöndagen 070318

De ställer en massa frågor, folket i evangeliet idag. De har letat efter Jesus i hela Kafarnaum, och har till slut hittat honom i synagogan.

”Rabbi, när kom du hit?”

Han svarar inte. Inte som de väntar sig i alla fall. Han är som en sån där som aldrig kan prata om samma sak som en själv, en sån som inte bara kan svara rakt upp och ner. En sån som bara måste fiska efter vad man egentligen menar. Fruktansvärt irriterande, med andra ord.

Men åhörarna tar inte illa vid sig. De är vana. De söker vishet och kunskap, och har pratat med lärare och präster förr. De kallar honom rabbi, lärare, och ber om upplysning. Och Jesus ger dem den. De förstår kanske inte, men han svarar på deras grundläggande fråga: Vad gör du här, och vem är du? Han presenterar sig själv i ”den som Gud har satt sitt sigill på” och ”Människosonen”, och han berättar att han är där för att ge världen liv. Och folket verkar ana att det är större ting på gång här än trollkonster och diskussioner, och de fortsätter fråga, som man frågar en god lärare.

”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?”

Jesu tidigare svar har rört vid något i åhörarna. Det har väckt en längtan, och de vill ha mer. Kanske är han den de väntat på, men de vet inte riktigt hur de ska kunna tillgodogöra sig kunskapen om honom. De vet inte vilka konsekvenserna blir. Kanske är frågan en fariseisk fråga, menad att sätta dit honom. Och svaret blir oväntat. Inte ett ord om lagen eller buden, utan bara ett enkelt: Tro på honom som Gud har sänt. Tro. Det räcker. Genom att tro gör du Guds verk. Inte genom att fullfölja buden, inte genom att iaktta varje punkt i lagen. Det är svåra och stora ord där i synagogan i Kafarnaum. Och åhörarna reagerar.

”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?”

Förtydliga, Herre. Skriv det på våra näsor. Ropa högt. Gör detta som händer möjligt för oss att se och förstå. Vi är människor, och har begränsad fattningsförmåga. Vi behöver under och mirakel, vi vill se saker vi kan förundras över. Om du nu är den vi väntar på, bevisa det!

Och Jesus vägrar. Han gör det svårare, mer abstrakt. Han talar i gåtor och liknelser. Och människorna då, och människorna nu, finner det svårt. De kan inte tro utan att ha Gud framför sig, och även om de har det kräver de mer. Det finns alltid bevis att vänta på. Det finns alltid mer att kräva.

”Vad kan du utföra?”

Egentligen. Igen. Gör det igen. Kan du göra något mer? Eller är du en bluff? Som barn flockas runt en trollkonstnär, flockas de runt Jesus. Och han suckar nästan. De har inte förstått någonting. Undren är medel, inte mål. De vill inte dra uppmärksamheten till sig själva, eller ens till Jesus, de är menade för att rikta uppmärksamheten mot Guds rike. Så han vägrar. Ett under till skulle ha kommit i vägen för budskapet. Istället talar han om hunger och bröd, enkla vardagliga ting, men genom dem om himlen och det eviga livet. Men inte ens då förstår de. Tidigare på dagen har de fått äta av brödet och fiskarna som en liten pojke hade med som matsäck, femtusen män och okänt antal kvinnor och barn, och nu vill de ha mer. Deras hungrande kroppar kan inte släppa tanken på mat i överflöd, och Jesus har makten att ge dem det. Deras törstande sinnen kan inte släppa tanken på en kung och en undergörare, och de ber honom uppfylla deras drömmar.

De vill sätta honom på en piedestal. De vill upphöja honom så högt över deras vardag av kamp och förtryck som det bara är möjligt. De vill ha enkla svar på svåra frågor. De vill ha glamour. De vill ha en krigarkonung, en gudason.

Och de får en människoson. De får en snickare och lärare. De får smuts och hårda fotsulor. De får liknelser och motfrågor. De får bröd. De får liv i överflöd, men inte utan motstånd och svårigheter.

Det är svårt att svälja. Vad är då meningen, kanske vi hade ropat idag. Om jag inte syns på tv, inte blir rik, inte får det perfekta livet, vad är då meningen med alltihop? Om jag ändå måste lida, varför ska jag tro? Om jag inte får kakan, varför ska jag då be om brödet?

För att du behöver sällskap, skulle jag svara. För att du behöver näring. För att du inte kan klättra på livets branta väg helt själv. För att du behöver kunna stå dig hela livets långa arbetsdag. Därför behöver du brödet. Du behöver det för att orka. Varma lata dagar känns inte brödet särskilt angeläget, och dagar fyllda av sorg och oro kanske du inte ens kan förmå dig äta det, men du behöver det för att orka vidare. Det är inte sött eller ens alltid gott. Det måste tuggas ordentligt, små bitar i taget. Du kan bära det med dig på vandringen, ibland kan det kännas torrt eller tråkigt, men det är ofelbart, alltid mättande, alltid närande. Sådan är tron på Jesus. Inte jämnar han nödvändigtvis vägen eller underlättar. Han kan vara obekväm eller tråkig, och inte söt och lockande som så mycket annat. Men han är där för alltid. I glädje, trots att du kanske inte tänker på honom då. I sorg, trots att du kanske förbannar honom då. För alltid.

”Ge oss av det brödet. Ge oss alltid av det brödet”, ber folket Jesus. Och han svarar: Det är jag, och om du tror går du aldrig hungrig igen.

Predikan kyndelsmässodagen 070204

Johannes 1:14-18
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”
Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

I lördags höll jag ett litet barn. Han är två månader gammal, och jag och hans föräldrar träffades för att prata om hans dop. Under tiden såg pojken på oss, och allt annat, men mörkblå, ständigt lite lätt förundrade ögon. Jag höll honom, mest för att känna hur stabil han var i nacken, och för att han skulle få lära känna mig lite grann. Men lite grann höll jag honom för att vara så nära livsundret det någonsin går. Jag smekte hans duniga huvud, kände på hans lilla hand. Och han mötte min blick, men strax vandrade hans ögon iväg för att fixera någonting strax ovanför min axel. Fixera ingenting alls.

Det händer ganska ofta, det där. Små barn som tittar intresserad på just ingenting alls. Som skrattar och vinkar till luft. Och vi ler, och tycker att de är söta när de inte ser ordentligt.

Den här pojken, han var ungefär jämngammal med Jesus vid tiden för hans möte med de två gamla i templet, Symeon och Hanna. Jag undrar om Jesu ögon också mötte de gamlas, och om han också skrattande såg in i det okända. Det som kanske inte var okänt för honom. För jag tror att små barn ser.

Kristus är världens ljus. Ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, och härlighet för Guds folk. Det lilla barnet, skrattande i sin mammas famn, så full av härlighet att hela världen lyses upp. Och där, i det ljuset, dansar änglarna, och gudabarnet ser. Barnet skrattar, och sträcker händerna efter dem, lekkamraterna från himlen, och försöker förmedla härligheten till dem runtomkring. Maria är upptagen med att hålla honom trots att han rör sig så, hon har säkert fortfarande inte återfått all sin styrka sedan förlossningen, och Josef har händerna fulla av de duvor som han ska offra som lösen för den förstfödde sonen. De ser inte härligheten, trots att de om några borde kunna se änglarna. Symeon och Hanna anar dem, och de tackar och prisar Gud. Jesus ler när han lämnas över till de gamlas famn, strålar ljus över världen.

Det lilla barnet i min famn log tandlöst och lyckligt. Ser han också änglarna? Försöker han också berätta? Och när ska hans blick anpassa sig till vår värld, och se det vi förväntar oss att han ska se? Han höll min tumme hårt, som om han var orolig för att också han skulle driva iväg. Eller så kanske han höll hårt i mig för att jag skulle följa honom i dansen.

Jesus fortsatte nog att se dem, änglarna. För de måste ju ha följt honom. Runtomkring honom, med glädje och sång. Varenda steg han tog rapporterades till hans far i himlen, varenda nytt ord. Ordet blev människa och bodde bland oss, och behövde lära sig säga mamma och titta och pappa. Och när han sade mamma menade han en flicka som var jungfru. När han gurglade ut sitt första titta, menade han kanske alla änglarna, eller skapelsens fullhet. Och när han sade pappa, menade han Gud. Redan då försökte han förklara Gud för oss, redan då försökte han rikta ljuset däråt. Med ett barns hela medvetenhet om allt som är viktigt, och med ett barns oförmåga att skilja mellan jordiska och himmelska ting.

Och det är kanske där en av hemligheterna med Guds barnakärlek ligger. Skilj inte mellan himmel och jord, mellan själ och kropp. Gud själv gör det inte. Himlens ljus strålar ner på jorden, Gud själv blir människa, med blodomlopp, muskler och tandvärk. I solens strålar dansar änglarna, och i det nyfödda barnets djupblå blick speglas evigheten. Himlen är här och nu, nära och långt borta. Och barnen är dess budbärare. Josef offrade två duvor i templet, för att lösa barnet som var helgat åt Gud, omedveten om att alla barn i fortsättningen skulle vara Guds heliga. Himlen tillhör sådana som de.

Så nästa gång du ser ett spädbarn titta ut i luften med ett leende, ta en liten omväg. Låt änglarna dansa inför dess blick, som de en gång dansade för dig, innan du blev gammal nog att veta vad du borde se. Med Maria och Josef kan vi bara ana himlen, men ljuset har vi alltid hos oss. Kristus är världens ljus, ett ljus med uppenbarelse. I hans ögon, i hans skratt, i hans ord, genom hans nåd och sanning, uppenbaras Guds härlighet för oss. Och då dansar änglarna.

Predikan första söndagen efter 13dagen 2007

”Ett tecken dopets vatten är på att vår Gud har mänskan kär.
Hans kärlek lyser stark och klar, i Jesus Kristus uppenbar.”

Den här versen sjöng vi alldeles nyss.
Men för en del räcker det inte där.
De vill ha mer detaljer.
Hur då? Vad menas? Specificera! Vilken människa är det vi pratar om här? Man kan ju inte älska alla, så vilka är det Gud älskar?

Är det den döpta människan som Gud älskar? Det hade ju varit praktiskt, inte sant? Alla kyrkans människor, trygga i förvissningen om Guds kärlek. Och så alla de där andra, de odöpta, som Gud inte älskar. Ett bra incitament för att låta döpa sig, kan det tyckas. Och vissa fördelar har ju medlemskapet, och kärleken från Gud. Inte bara gemenskap med en massa andra troende, möjligheten att få sjunga vackra psalmer, utan framförallt tillhörigheten till Gud. Och så förstås att få slippa den där förfärliga eviga elden, som Johannes berättar om här i texten idag. Den som Jesus ska tända, och där agnarna ska brännas.

Men om det skulle vara så, att Gud enbart älskade den döpta människan, får vi ju genast lite problem. Älskar inte Gud det barn vars föräldrar tagit beslutet att inte låta döpa det, i väntan på någon slags egen viljeyttring? Eller människor i kulturer där kristendomen är praktiskt taget okänd? Nej, det håller ju inte. Det kan inte vara så att Gud uteslutande älskar de döpta.

Vi försöker igen. Vem är det som Gud älskar?
Det är ju knappt jag vågar säga det här, men kan det vara så att Gud älskar människor som tillhör vissa folk mer än andra? Jesus var jude, alla profeterna i Bibeln likaså. Paulus var jude, och alla lärjungarna. När Gud skulle välja en flicka som skulle föda hans son, valde han en judisk flicka. För att inte tala om hur ofta det talas om det utvalda folket.

Men då krockar det ju lite. Dopet ska ju vara ett tecken på kärleken, och inte många judar är döpta. Och vi andra kan ju liksom inte hjälpa att våra föräldrar inte var judar. Skulle vi diskvalificeras på grund av det? Känns inte riktigt bra det heller. Och då åkte ju Paulus Medelhavet runt helt i onödan. Nä, så är det nog inte heller.

Älskar Gud kanske enbart män?
Tja, om man ser på hur det går till i Bibeln finns det väl kanske fog för den misstanken i alla fall. Jesus väljer enbart män som lärjungar, i stort sett alla profeterna är män. Och de kvinnor som vågar sticka ut lite råkar rätt illa ut. För att inte tala om att Jesus ju var man! Huruvida Gud är man eller ej lämnar jag därhän.
Och så har det ju fortsatt. Påven är man, har alltid varit det, tror man i alla fall. Prästerna är fortfarande en majoritet män, så även politiker och företagsledare. Detta är ingen grundkurs i feministisk maktanalys, men nog är det mycket karlar i toppen överallt. Tyder det kanske på att Gud vill ha det så?

Fast Gud väljer ju ändå att låta sin son födas av en kvinna. Och i våra kyrkor är en majoritet av gudstjänstdeltagarna kvinnor, och nog är vi, är ni, älskade av Gud! Och Mose höll ju på att bli dödad just på grund av att han var pojke.

Och så skulle jag kunna hålla på. Det finns hållbara argument för att Gud älskar fattiga, afrikaner, unga och friska, men även sjuka, gamla, rika och européer. Och det finns en hel del som talar emot att Gud älskar dem, oss, också. För hur mäter man kärlek? Om min framgång här i livet skulle vara ett mått på Guds kärlek, skiftar ju den kärleken som vinden. Om den kärleken skulle vara beroende av yttre faktorer, hur ombytlig skulle inte Gud då vara.

Nej, kärlek kan inte mätas. Antingen älskar man, eller så gör man det inte. Med eller utan Guds kärlek kommer vi att gå emot hårda kanter, falla och skada oss, men också resa oss upp, glädjas och skratta. Kärleken syns inte utanpå, för det mesta, och den ger mig inga extra fördelar.

Och till hela den omöjliga ekvationen, lägger jag en än större omöjlighet. Nämligen den att Gud är förmögen att älska alla. Någon kanske då hävdar att det inte går, men då bedömer den personen Gud efter sin egen otillräcklighet. Gud kan. Gud är större. För Gud känner vår innersta kärna, innanför allt vårt skal av rädsla och tillgjordhet. Och Gud önskar inget annat än att vi ska lägga av oss det skalet och träda fram som de älskade och upprättade varelser vi är, Guds egna barn. Så därför sänder Gud Jesus till oss, han som är den som ska tröska så att agnarna skiljs från vetet, så att vårt skal skiljs från vår kärna. Otillräckligheten och rädslan ska brinna, dem lämnar vi bakom oss. Det är inte svårt. Vi får möjligheten om och om igen. Vid dopet, vid nattvarden, i syndabekännelsen. Och Gud lyfter oss upp ur rädslans virvlande flod, och vi ska få bo i hans hus, evinnerligen.

Predikan julnattsmässan 2006

”Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som något av det högsta livet hade att bjuda.”

Karl-Bertil Jonsson… en av de främsta företrädarna för julsnällheten. Varje julafton samlas stora skaror framför tv-apparaterna i hemmen för att se sagan om den snälle killen som extrajobbar på Postverket. Men Karl-Bertil är inte den ende företrädaren för julsnällheten. Tomten ställer krav på den, annars blir det inga klappar, ett hot han sedan konsekvent glömmer bort när stunden för klapputdelningen kommer. Eller Bolibompa, med alla snälla barns klappar till dem som jobbar på julafton. Eller julinsamlingar till välgörande ändamål, avrunda uppåt-kampanjer i affärerna eller Carolas salvelsefulla stämma i alla varuhus.

Och inget fel i det. Egentligen.

Men emellanåt kan jag inte låta bli att undra om vi inte, mitt i all snällheten, glömmer bort freden och friden. Karl-Bertil känner den inre glädje som goda gärningar skänker, och det är bra. Men de fattiga är fortfarande fattiga. Servettringarna av japanskt päronträ kanske gläder den arbetslöse Harald Ljungströms sex barn, men inte har de mer att äta för det.

Men Jesus föds inte för att vi ska vara snälla mot varandra. Han kommer inte med en gåva av vänlighet till världen. Han är fridsfursten, den som ska komma, konung och Gud. Inte tomten. Så jag frågar mig, och jag frågar er: vad kan vi göra för freden och friden? Gud gav sig själv, i det lilla, lilla barnet i krubban. Gud utlämnade sig själv, till att bli skyddslös och beroende av oss. För julens mål, själva julens syfte är inte den inre glädjen som de goda gärningarna skänker. Inte familjeharmonin som sänker sig när julsnapsen är urdrucken, chokladkartongen tömd och golvet täckt av glansigt papper. Inte ens den härliga känslan när barnen ger spontana kramar av glädje över sina nya leksaker.

Julens syfte är fred. Och det är den främsta gåvan vi kan ge våra barn. Större än alla Bratzdockor eller mp3-spelare. För precis som det lilla barnet i krubban, bär alla barn på löftet om himlen på jorden. Freden ska vi skapa för dem.

I Jesus födelseland lever människorna med murar emellan sig, växer upp med budskap om hat och rädsla. Runtomkring i världen somnar barn i mödrars famnar i flyktingläger. Överallt drabbas barn av sjukdomar vi kunde bota, om vi bara ville fred, rättvisa och frid.
Så när vi vandrar från mässan ikväll, skänk en tanke åt dem som inte har någon att gå hem med. Prata med varandra om vad just vi kan göra för att julen inte ska vara förgäves. Vad kan du göra för att världens barn ska få uppleva fred?

Karl-Bertil kanske har rätt ändå. Börja där. Från en människa till en annan. Riskera lite, för att vinna mycket. Men inte för att vara snäll, utan för att ge barnen den framtid de förtjänar. Då kanske detta också kan bli en tid då julen firas till minne av Kristi födelse, för snällhet, men framförallt för fred och frid. Amen.

predikan andra söndagen i advent

I kväll gäller det. Det måste vara perfekt. Det måste gnistra, glimma, men inte överträffa alla de som kommer. Ingen får känna sig obekväm eller överglänst. Alla inblandade har övat i veckor. Rakt fram, trappsteg…sväng, stanna. Kolla att skorna inte är för hala, mät avståndet mellan borden. Utforska diskret eventuella allergier.
10.000 blommor, blad och kvistar från San Remo. Hundratals servitörer. Timmar och åter timmar, totalt flera dygn, har gått åt för att putsa besticken, för att inte tala om att stryka dukarna.
Strax innan går poliser med hundar genom Blå hallen, och efter dem städarna för att samla upp eventuella hundhår.
Runt omkring staden skvallras det i frisörsalonger, de bästa uppbokade sedan månader. Nervösa reportrar hämtar ut hyrfrackarna. Taxichaufförerna svär över alla avspärrningar men gläds över alla dricksvilliga kunder på väg till Stadshuset.

Så många har väntat så länge, men nu gäller det. Guds rike är på väg. Vi har byggt våra kyrkor, grälat om trons kärna eller dess oväsentligheter. Vi har vridit och vänt på vartenda ord vi har fått från Jesus, och alla de som han kanske har sagt, eller som tillskrivits honom. Nattvard har firats, nog nära varje dag och varje timme. Minnet av Jesus är levande, om än suddigt. Guld har samlats in och givits bort. Sant, en del av det har hamnat i våra kyrkor, eller än värre, våra fickor, men en hel del har nått de minsta också.
Sånger har sjungits till Guds ära. Andra har sjungits för mänsklig ära och ståt. Blod har spillts, det egna för den förföljda tron, eller andras, i missriktad trosnit. Guds rike är på väg, och det är rätt att frukta det, och rätt att längta och vänta.

Nobelfesten drar igång. Pompa och ståt. Den stora paraden tar sig långsamt ner för trappan, först går en av de unga marskalkerna, sedan kommer naturligtvis kungen. Han är ganska van vid dylika arrangemang, men de runt omkring, pristagare och en och annan nybliven regeringsmedlem, ser spända ut. Det gäller att ta sig nerför den hala trappan utan incidenter.
Till slut är alla på plats och festen kan börja. Den länge emotsedda och synnerligen hemliga menyn avslöjas, det skålas för kungen, och det tisslas och tasslas redan om drottningens klänning.

Riket är här, mitt ibland oss. Men hur är det? Vi förstår det inte, vi kan inte beskriva. Kungen, härskaren över himmel och jord, är där. Änglarna sjunger. Den nya skapelsen, med rättvisa och fred överallt, är närvarande här och nu, och redan på väg. Ett litet barn ska födas, av en flickkvinna i ett stall, och med honom bryter himlen igenom. Ett litet frö blir människa, blir som senapsträdet där himlens fåglar sjunger, ett korsträd med plats för oss alla.
Till den här festen är du bjuden. Värden har ett personligt intresse av att just du kommer. Och det spelar ingen roll om du halkar på trappan. Håll ut, vaka och bed. Festen är nära. Himmelriket är nära.

Och runtomkring i världen följer människor festen i det lilla kungariket uppe vid nordpolens rand. Exotiska inslag som lingon, kungahus och avsaknad av militärer noteras, och ett antal unga forskare drömmer den natten drömmar om medaljer och blå hallar… Men de får vänta, kanske hela sina liv. Som de som nu är där har väntat, men nu har nått festen i landet långt borta.

Det är advent, och vi väntar ankomsten. Väntar på barnakungen, på riket som kommer. Han kommer med fred och glädje, med vatten till öknen och jäst till allt mjölet, för till slut ska Gud bli allt i alla, till slut kommer festen, och då är alla inbjudna, men ingen åskådare. Då når vi alla festen i landet långt borta. Amen.

predikan söndagen efter allhelgona - alla själars dag

Det fanns en tid då jag kunde närma mig tanken på döden utan rädsla. Det var en akademisk övning, något som var intressant att samtala om. Jag kunde filosofera om himmel eller helvete, det var inga problem att läsa skildringar av människors sorg och inte låta dem röra mig.
Det var innan jag älskade.
Det var innan jag hade någon att förlora.

Men sedan kom den, dödsskräcken.
Som skuggan den älskade lämnar bakom sig. Som mörkret som på något sätt kröp närmare varje gång jag blev ensam. All den där värmen, allt det där ljuset som fyller livet när det fylls av kärlek, det är som om det måste följas av kyla och mörker, om än på långt håll.

Jag vet att det finns de som väljer att inte älska, av rädsla för förlusten och smärtan. Varje gång någon kommer nära, stöts de bort. Om inte ljuset släpps in, kommer jag inte se skuggorna. Och någonstans finns det en kylig logik i det. Att låta bli att känna, blir att slippa känna. Men är en ljum liknöjdhet med allt ett gott nog skäl att leva?

Inte för mig.
Jag släppte in kärleken, och den dörr jag öppnade vidgade sig och blev en port, ett valv, där livet i all sin sårighet, fasa och överväldigande skönhet drabbade mig.
Mest tydligt blev det en kväll när min morfar låg för döden. Min mor och far var på väg till honom genom ett Småland i snöstorm, så fort det bara gick att köra. Farligt fort. Och i Stockholm fanns min pojkvän, han som numera är min man, och jag kunde inte nå honom. Han skulle vara hemma, men hade inte kommit med tåget. Och jag låg på knä en hel kväll, grät och bad. Klockan tio ringde han, och det visade sig helt enkelt vara ett missförstånd. Tio minuter senare ringde mina föräldrar, de var framme och hade hunnit till morfar. Men i tre timmar hade jag förlorat dem. Mor, far, morfar och pojkvän.

Och nu är jag förälder, och den tunna huden är numera helt genomskinlig. Tanken på att min dotter någonsin skulle drabbas av smärta, eller det allra mest förbjudna, dö, gör mig helt kall. Tanken går att uttala, men inte tänka. Bortom den är bara mörker.
Och där någonstans blir allt det Gud gjort för oss så stort, så alldeles omöjligt.
Guds barn dör. Gud låter sitt barn dö. I smärta, alldeles ensam. Jag kan bara tänka mig Gud som mänsklig, även om jag vet att Gud är mer, så nog måste Gud ha sörjt så att himlarna skakade.
Höll Gabriel den gråtande Gud i sin famn där uppe i himlen?
Blev Gud stum och kall, onåbar för värme och sympati?
Fick ängel efter ängel höra om allt Jesus någonsin gjort?
Och jag tänker mig, att även om Gud visste att Jesus skulle komma tillbaka, även om Gud om någon måste varit övertygad, så måste det gjort så ont.

Och i den smärtan finner jag mitt evangelium. Mitt evighetshopp. För som Gud älskar Jesus, så älskar Gud oss. Vad Jesus gick igenom, vill Gud bespara oss. Som Gud sörjde över Jesus, så sörjer Gud över varje människa som dör, trots vetskapen om att det bara är en ny början.
Gud som känner oss utan och innan, som vet hur många, eller hur få, hårstrån vi har, han eller hon är vårt värn och vårt skydd. Inte mot allt ont i denna världen, utan mot mörkret som måste lura i kärlekens skugga. För Gud älskar, vi är oändligt värda. Det är vårt evighetshopp.

den gamle mannen och orkidén

I en liten stad, inte alls långt härifrån, och inte alls länge sedan, levde en gammal man helt ensam i ett stort gammalt hus. Men det var inte det som var det märkliga med honom, utan det som var märkligt var att hans hus var alldeles omgivet av växthus. På alla sidor låg stora hus av glas, och inne i dem fanns massor med orkidéer. Det var nämligen så att den gamle mannen var Sveriges främste orkidéodlare. Han brydde sig bara om sina blommor och hade inget tålamod med människor, och allra minst klåfingriga och högljudda barn.
Till den gamle mannens växthus kom det då och då skolklasser för att titta på orkidéerna, men de fick alltid nöja sig med en guide från den lokala blomsterföreningen, mannen höll sig därifrån.

Så en eftermiddag när en tredjeklass just hade lämnat växthusen, gick den gamle mannen ner för att ge de mest värdefulla orkidéerna näring. Men, den allra mest sällsynta blomman var borta! Avknipsad strax under blomman, det såg ut som ett expertjobb.
Den gamle var rasande. Han hyrde en privatdetektiv för att finna tjuven, om han hade vänt sig till polisen kanske det skulle kommit till pressens kännedom. Snart hade han en adress dit privatdetektiven hade spårat tjuven.

Den gamle begav sig omedelbart dit. Området var slitet och fult, de höga husen av grå betong nerklottrade med svarta streck och krumelurer. Med en ogillade grimas gick mannen in i ett av höghusen. Han tog trappan upp eftersom hissen var trasig, och andfådd ringde han på dörren till lägenheten där hans blomma kanske fanns. Ingen svarade. Han ringde igen, och ropade in genom brevinkastet: ”Hallå?! Är det någon hemma? Jag vet att ni har min orkidé!” Ingen svar igen.
Som av en händelse kände den gamle mannen på dörrhandtaget, och dörren var inte låst! Han öppnade försiktigt dörren, tänkte bara gå inte för att se att hans älsklingsblomma i alla fall levde. Han fann den i sovrummet, i ett glas på nattduksbordet. Han sträckte just ut handen efter den, när han hörde ett jämrande från sängen.
Nerbäddad i sängen låg en liten blek flicka, sju-åtta år gammal. Hon sov, men rörde sig oroligt och verkade ha ont. Hennes panna var blank av svett och då och då jämrade hon sig. Den gamle mannen satte sig på stolen som stod vid sängen. Nu kunde han ju inte gå, han var bara tvungen att se att flickan skulle bli bättre.

Timmarna gick, och det blev mörkt. Mannen satt kvar vid flickans sida. Hon vaknade inte, men verkade bli lugnare om han lade en hand på hennes panna.
När kvällen kom, hörde mannen hur ytterdörren öppnades, och in i rummet kom en pojke som såg ut att gå i ungefär tredje klass. Han verkade inte förvånad över att se mannen.
”Förlåt för att jag snodde din blomma”, sade han. ”Den var bara så fin, och jag ville att min syster skulle få se den.”

Den gamle mannen kunde inte invända mot det, och bestämde sig att flickan kunde få låna blomman tills hon blev frisk. Så nästa dag återvände han med rätt sorts jord för blomman, och näring och en kruka. Och han satt vid flickans säng medan hennes bror var i skolan och hennes mamma på jobbet. Ibland läste han för henne, ibland strök han henne över håret, men hon öppnade aldrig ögonen.

En morgon när den gamle kom öppnade pojken dörren. Mannen såg att han hade gråtit. Stilla berättade pojken att hans syster dött under natten.
De drack kaffe, pojken, hans mamma och den gamle mannen, och pojken berättade att hans syster haft en tumör i hjärnan och att cancern hade spritt sig ner i ryggmärgen. Flickan hade mist synen allra först, tumören satt i syncentrum i hjärnan.

”Jag stal inte din blomma för att hon skulle få se den. Hon kunde ju inte. Men jag visste att du skulle leta efter den, för guiden berättade hur värdefull den var, så jag tog den för att du skulle komma hit och ge min syster lite sällskap under hennes sista veckor. Du verkade så ensam, och hon behövde någon som var hos henne.”

Mannen grät. Den sjuka flickan och hennes familj hade öppnat hans ögon för vad som verkligen var värdefullt i livet. I fortsättningen tog han själv emot skolklasserna när de kom till hans växthus. Han vann inga mer stora orkidéodlartävlingar, men varje dag gick han till kyrkogården för att ge en liten, men oändligt värdefull, orkidé dess näring, där den växte bredvid ett barns vita gravsten.

om vi verkligen lyssnar

Predikan 18 e 3 ”Lyssna i tro” 061015

Texterna den här söndagen är riktigt intressanta i förhållande till temat, eftersom de i första hand inte handlar om själva lyssnandet utan snarare om vilka konsekvenser det får.
Den gammaltestamentliga: gör det rätta, lev i kärlek och håll dig till Gud.
Episteln: Lydia öppnar sitt hjärta, och som konsekvens låter hon döpa sig och bjuder hem Paulus.
Evangelietexten: om du verkligen lyssnar, ska du förstå att Jesus kommer från Gud.
Följden blir att lyssnandet inte bara handlar om att som Maria i Betania att sätta sig ner, utan också att som Marta handla som en konsekvens av det som har fyllt hjärtat. Och då blir det en stor och modig handling att lyssna, och det är verkligen inte alla som vågar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på barnen i våra skolor. Vad skulle vi då höra, hur skulle vi agera? Åh, jag vet att det finns de som hävdar sig ha hört vad de unga säger, men ibland undrar jag. Med alltfler ungdomar som skär sig i armar och ben för att döva smärtan inombords, med alltfler unga som försöker begå självmord, som inte klarar av att slutföra skolan. Vi som kan besluta om deras vardag, lyssnar vi? Jag tror inte det. Jag tror att vi gör vad vi tror är bäst, men vi utgår från oss själva och vad vi tänker att vi skulle ha behövt, eller, ve och fasa, vad samhället behöver.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på flyktingarna i våra förläggningar. På något sätt utgår debatten i dess mest vulgära form från att de inte vill lära sig svenska, att de inte vill vara en del av det svenska samhället. Tvärtom verkar det som om många tror att de är en del i muslimsk invasion med syfte att sprida islam i Europa. Jag tror inte att det är så. Jag tror att vi skulle finna en helt annan verklighet om vi verkligen brydde oss om att lyssna, en verklighet fylld med kränkningar, rädsla, oro och mardrömmar. En verklighet vi inte skulle önska vår värsta ovän, men som existerar mitt bland oss utan att vi agerar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på uteliggarna i vår stad. Just nu ser vi dem inte ens, låter blicken glida över parkbänken utan att stanna till vid ett smutsigt ansikte eller trasig rock. Kanske köper vi en Aluma, men försäljaren är lika snabbt glömd som förra veckans nyheter. Tänk vad uteliggaren skulle kunna berätta, berättelser om kyla och ondska, men säkert också vittnesbörd om människors godhet. Men om vi verkligen skulle lyssna, skulle vi bli i grunden förändrade som människor.

Och det är där någonstans som skon klämmer, inte sant. För längst inne vet vi att det sanna lyssnandet förpliktigar, att det inte går att lämna det bakom sig och fortsätta som förut. Lydia i Thyatira blev en av Paulus viktigaste stödpersoner. Hennes affärsrörelse försåg honom med resurser som behövdes när kyrkan växte. Hon lyssnade, och förändrades.
Profeten Mika kräver att vi ska göra det rätta och leva i kärlek. De hör ihop. Det går inte att handla rätt utan kärlek, kärleken måste leda till att handla rätt.

Och i slutändan går det inte att stänga ute människor men släppa in Gud. Det går inte att lyssna till Gud utan att lyssna till människorna. Men om jag lyssnar till Gud i tro får det konsekvenser för mitt liv, och det blir i grunden förändrat, och det är ingen engångshändelse. Om och om igen måste vi lära oss lyssna, till Gud och till varandra. Och om vi lyckas med det kan vi förvandla vår värld. Vi kan låta nya tankar tolka, vi kan hjälpa nya själar flamma. Och med dem tolkar vi, flammar vi, sjunger vi. I tillit och tro till den Gud som bär livet, som är livet.

välkomnande av konfirmander

Att leva med Gud är att ständigt vara på väg. Så har det alltid varit, ända sen Jesus och lärjungarna, bland dem den som den här kyrkan är uppkallad efter, gick omkring i Palestina, till pilgrimsvandringar, korsvandringar och påskvandringar. Ni konfirmander har nu tagit ännu ett steg på den vägen. Vad målet är, det vet väl varken ni eller vi ännu, men ett år får vi följas åt. Vi får tala om viktiga saker, men också sjunga. Vi får leka och skratta, men kanske också gråta och be. Era frågor och funderingar styr vilken väg vi går, tills vi skiljs igen i maj.
Detta är er kyrka. Se er omkring. Ni är många, och ni hör lika mycket hemma här som någon annan. Tillåt er känna er hemma. Välkomna.

På en vandring finns det få saker som är så nödvändiga som gott sällskap. Om vandringen dessutom går på okänd mark är det skönt att gå med någon som har färdats vägen förut. Det är där ni konfirmandledare kommer in. Ni är de goda medvandrarna, och då och då guiderna, som ska gå med dessa konfirmander en liten bit på vägen. Det handlar om att dela med er av era erfarenheter, men också om att vara öppna för att möta nya insikter. Ni är också församlingens tydligaste ansikte i konfirmandgruppen, beviset på att det finns många människor som hoppas och ber för dessa ungdomar. Och som ni ber för dem, så ber vi för er. Tack, och välkomna.

Till alla er i församlingen vill jag säga: gläds med oss, som fått förmånen att under ett år vandra den här vägen. Be för oss, sänd oss goda tankar. Hjälp konfirmanderna när ni märker att de är vilsna här i kyrkan, tänk gott om dessa ungdomar som söker sin väg.

Låt oss be:
Gud vår Fader, du har gett oss livet, med alla våra känslor och allt vårt förnuft. Tack för dessa våra konfirmander. Tack för glädje och skratt, frågor och tårar. Var med oss under det här året.
Jesus Kristus, du som kom till oss för att vara som vi, tack för möjligheten att följa dig. Tack för våra ledare som i dina lärjungars fotspår fortsätter följa människor på vägen till dig.
Heliga Ande, du som skänker oss kärleken och vänskapen. Tack för den här församlingen och känslan av gemenskap, hjälp oss att öppna våra armar för dessa konfirmander.
Amen.

predikan 10/9 13 efter trefaldighet "Medmänniskan"

Det finns vissa ämnen som det sägs att man aldrig ska ta upp under en fin middagsbjudning. Främst bland dessa sägs religion och politik vara. Nå, i dessa tider är det väl svårt att undvika politiken, och varje middagsbjudning jag är med på blir det automatiskt prat om religion, men det har väl kanske mer med mitt yrke att göra än att det alltid är så.

Det finns dock mycket som är intressant med dessa två tabubelagda ämnen, och framförallt har de mycket gemensamt. Predikstolen är verkligen inte platsen för partipolitisk propaganda, så det ska ni slippa, men däremot lägger sig religionen i politiken och vice versa. I fredags fick jag ett vykort från Svenska kyrkans biståndsorganisation Lutherhjälpen i min brevlåda med frågor att ställa till de olika partiföreträdarna. Och några dagar innan dess fick jag Sverigedemokraternas broschyr med bla krav på assimileringspolitik och totalförbud mot religiös slakt. För att inte tala om de senaste månadernas olika politiska utspel om religiösa friskolor.
Och sanningen är väl att religion och politik för alltid är sammantvinnade. För att de handlar om oss människor och den värld vi vill leva i, om våra relationer till varandra och till Gud.

Och just där kommer dagens evangelietext in. På ytan en enkel liknelse som många av oss har hört många gånger och i många olika versioner. Den har återberättats för barn och spelats upp i otaliga varianter på konfirmandredovisningar. Jag tror att man med fog kan påstå att det är en de mest kända bibelberättelserna.
Och ändå är det med den som med de flesta andra bibeltexter, det är svårt att verkligen förstå vad som menas, för vi är inte judar i den romerska provinsen Palestina. Vi har inte vuxit upp med berättelser om otäcka samarier, vi förstår inte varför Jesus är angelägen om att placera den överfallna mannen just mellan Jerusalem och Jeriko. Och så blir berättelsen en liknelse om just medmänsklighet. Men jag tror att den är så mycket mer, och det går att stanna inför så många saker i texten. Jag ska välja två personer.

Först: vem är den laglärde mannen som enligt texten vill sätta Jesus på prov? Just de som prövar är inte sällsynta i evangelierna, med jämna mellanrum dyker de upp med sluga frågor och spetsfundigheter. När jag föreställer mig dem liknar de ofta ”nyfrälsta” ateister, som med alla medel försöker få en troende ur balans. De ställer frågor som antingen är omöjliga att svara på eller helt irrelevanta, frågor som ”kan Gud skapa en sten som är tyngre än han själv kan bära”. De liknar den skriftlärde, eftersom deras frågor, precis som hans, inte är ställda för att få svar utan för att framhålla den egna övertygelsens förträfflighet. Ungefär som när den ene partiledaren vänder sig till den andra i en debatt.

Men om jag försöker tänka om, kanske det faktiskt är så att den laglärde söker efter svar på, för honom, viktiga frågor, och då är han plötsligt inte som en medieslipad partiledare, utan snarare en bekymrad röst ur tv-publiken, en som frågat många gånger men aldrig upplevt sig få svar förrän nu. Kanske är det en som var trött på de eviga skriftlärda diskussionerna runt torahns ord och tecken, kanske var det en som behövde ledning. Klart är i alla fall att Jesus räknade en hel del skriftlärda bland sina vänner, och med tanke på att bibeltexterna runt omkring det här lilla avsnittet placerar Jesus någonstans ute på vägarna, kanske mannen som frågar är en av vännerna. Vi kommer aldrig få veta.

Den andra personen jag undrar över är samariern. Precis några kapitel tidigare berättar Lukas om hur Jesus och lärjungarna blir bortvisade från en samarisk by för att de vänt sina steg mot Jerusalem. Och här, i berättelsen, möter vi en samarier som befinner sig i Jerusalems närhet, kanske till och med på väg till eller från staden. Vad gjorde han där? Judar och samarier såg varandra som förrädare, kättare, människor som övergett Gud och som man inte skulle ha något som helst att göra med. Det är svårt att hitta någon parallell i vår tid, kanske en normal amerikansk pojke från Mellanvästern som konverterar till islam och ansluter sig till al-Qaida. Religion och politik i en osalig röra. Samariern hade inte där att göra, en outsider. Eller kanske en gränsöverskridare. En som såg längre än det juridiska begreppet nästa, som bara förpliktade honom att hjälpa sitt eget folk. Och om jag återigen tänker om: tänk om samariern i själva verket är en bild för Jesus? Han kom från gränstrakterna till Samaria, han lät sig inte bindas av lagen om den gick emot vad som var bäst för människan. Och än mer, ordet nästa på hebreiska låter nästan som ordet herde, det skiljer bara en vokal mellan dem.

Alltså, idag tolkar jag den här texten så här: den bekymrade vännen frågar hur han ska vinna evigt liv, och när Jesus svarat ber han honom förtydliga. Jesus svarar med en berättelse som inte bara visar hur han ska bete sig mot sina medmänniskor, utan också vem han ska följa, oavsett vad världen eller lagen säger. Och helt plötsligt blir religionen politik, en politik som skulle döda Jesus men som fortfarande är radikal, fortfarande provocerande. För den handlar om dig och mig, och om våra medmänniskor, och den ställer obekväma frågor:
Vad är du beredd att riskera för att hjälpa? Hur långt är du beredd att gå? Till lagens gräns, eller förbi? Vem är din nästa?

inför pingst

Det är pingsttid.

Jerusalem år 33.
På en bakgata blir det plötsligt liv och rörelse. Ut ur en dörr strömmar ett par dussin personer, de skrattar och skriker, vacklar, ramlar omkull. Ingen hör först vad de ropar om, och de runt omkring skakar på huvudena och tror att de är berusade. Men sedan stillnar hopen, och en man stiger fram. Han berättar om en man vid namn Jesus, och om allt han gjort. Och han berättar om hur Jesus har dött för att sedan uppstå. Runt hans hår skiner det som av eld, och så även runt de andra. Människorna som lyssnar grips så av hans ord att de närmar sig. Cyniska, världsvana stadsbor griper efter något att tro på, griper efter Petrus och hans ord om Gud. Och Petrus och de andra döper dem, där och då, den första pingsten.

En stad i Sverige år 2006.
Ur kyrkans öppna port dånar orgelmusiken. Ut tumlar massor av människor, det är oordning och kaos, men efter ett tag är de ordnade i en någorlunda jämn halvcirkel framför porten. De tystnar, fnissar kanske lite. Och så kommer de! Brudparet går högtidligt ut för att mötas av ett regn av riskorn. De fastnar överallt, de där riskornen, brudparet kommer fortsätta hitta dem i kläder och hår tills sent i kväll, men nu är det ingen som bryr sig. En lång kö bildas framför de lyckliga tu, alla vill gratulera. Paret lyser av kärlek och stolthet, och en av dem kramar fortfarande näsduken de torkade tårarna med inne i kyrkan i handen.

En annan stad i Sverige år 2006.
Kören sjunger Veni Sancte Spiritu, kom heliga ande. Runt altarringen ligger tre kvinnor och tre män på knä. Kyrkan är helt full av vänner, släktingar och kyrkfolk, alla vill vara där för att välkomna dessa nya präster och diakoner. Biskopen och de andra tar sig långsamt runt ringen, lägger händerna på varje kandidats huvud och ber om Andens vägledning och hjälp i prästens och diakonens liv. Solen lyser in genom de höga fönstren, som om Gud själv ville ge ett synligt tecken på sin närvaro.

Och samtidigt, någon helt annanstans, eller helt nära, ligger någon på sin gräsmatta och tittar upp på den klarblå himlen. Någon annan ror ut på sjön för att fiska. En sjuksköterska är på väg till jobber, kanske suckar lite över att behöva jobba när vädret är så fint, medan en fjärde sitter i sin stol och väntar på att någon, vem som helst, ska komma och hålla honom sällskap.
Samma tid, men olika liv. Samma himmel, men olika dagar. Olika tro, kanske, men samma ande.

Pingst…själva ordet smakar försommar, jordgubbar, student och bröllop. Ute i naturen föds det djurungar och blommorna är i full blom. Om bara några veckor kommer de första grässtråna börja gulna lite grann, men nu är allt bräddfyllt med liv och kraft. Naturen predikar bättre än någon präst, och vilken kyrka kan någonsin mäta sig med skönheten i en skogens katedral eller oändligheten över en skärgårdskobbe? Pingsten handlar om livets återkomst, om pånyttfödelse och glädje.

De splittrade lärjungarna enades till en kyrka den där dagen i Jerusalem. Paret utanför sin kyrka har just lovat att hålla ihop, och i den där andra kyrkan går kvinnorna och männen in i en obruten linje av människor som lovat vara lärjungarnas gemenskap trogna. De hör allihop ihop. Genom allt strömmar hopp och liv, framtidstro och kärlek. Det är Andens verk, och utan den ingen tro, inget hopp, och ingen kärlek.

Det är pingsttid. Kärlekstid.

inför Kristi himmelfärd

Kliver ut i ljuset. Steget från den mörka, lite svala kyrkan ut i vårljusets vithet får det att blixtra på näthinnan. Ser ingenting till en början, sedan kommer synen tillbaka. Först är människorna runt omkring bara mörka gestalter, dimmor som går in i varandra, sedan får de axlar, hår, ögon och munnar. Byggnaderna tornar upp sig, och öronen som först liksom kapitulerat inför larmandet och de många rösterna, börjar sakta vänja sig vid att inte vara i tystnadens rum längre.

Jag ser, jag hör.
Jag skakar av mig den lätta nedstämdheten som ofta drabbar mig när jag går ut från mässan, och återvänder till livet här och nu.
Och ändå…inte har himmelriket stannat inne i kyrkan. Inte är människorna mer heliga inne i kyrkan än utanför. Inte är himmelriket mindre i hjärtat nu.

Han lyftes upp, upp till himlen. Ur lärjungarnas åsyn, och, skulle man kunna tro, ur deras liv för alltid.
Men Kristi Himmelfärds dag är större och mer jublande än så, för det är dagen då begränsningen tar slut.
Jesus föddes i dåvarande Palestina, levde och dog där. Hans liv och lära var då en intern angelägenhet för de fåtal människor som hade turen att få lyssna på honom eller till och med leva med honom under de tre år han vandrade. På sin höjd tiotusen människor hörde honom, ett hundratal träffade honom personligen.
Och när han dog sörjdes han av få.
Men när Jesus togs upp till himlen upphörde den begränsningen. Han blev till för alla.
”Himmelriket finns inom er.”

Jag backar, lämnar ljuset och stimmet. Inne i den väldiga, moderna tegelkyrkan möts jag av ljudet av rinnande vatten och doften av stearinljus. Tomt. I ögonvrån fladdrar ett ensamt ljus i ljusbärarens svarta bur. Det är dunkelt och stilla, men svagt anar jag ljuden ute på busstorget.
Och jag tänker att även om livet är dunkelt och stilla, gör sig himlen ändå påmind, som ljudet från ett busstorg, ger glimtar av fest och glädje.
Och även om livet bara är stress och hast, glimmar himlen till då och då i solstrålen på den älskandes kind, i vattendroppen som hejdar sig innan den faller.
För himmelriket, det vi reser till, det Jesus hämtas till, finns inom er.

Instinktivt firar vi den här helgen. Vi planterar vårlökarna, sjösätter båten. Städar balkongen och putsar fönstren. Äter glass, inviger barnens nya sandlådeleksaker. Folk på stan nynnar vårsånger och en och annan sommarpsalm. Kanske kommer grillen fram för första gången i år.
Och med försommarsolen kommer återigen påminnelsen om hur Jesus lämnade oss för att kunna vara med oss för alltid. Som minnet av sommaren hjälper oss genom vintern, hjälper oss Anden genom att ständigt vara närvarande, ständigt påminna om Guds kärlek.

Platsen är här och nu, himmelriket är inom er, och inom mig. Men ibland bryter det fram, bländar mig, får mitt hjärta att falla på knä. Ibland är det i mässan, i det stora svala rummet, men ibland glimmar det till mitt i livet. Men det är sällan när jag väntar det, och det är aldrig på befallning.
Gud verkar inte så. Gud är alltid större, och aldrig förutsägbar.
Rummet där du möter Gud, det finns i ditt hjärta. Där kommer Gud dig till mötes. I det rummet står ni ansikte mot ansikte, i det rummet lyfts du tillsammans med Jesus till himlen. För himmelriket finns inom dig.
Det handlar inte om värdighet eller helighet. Inte om fantasi eller kreativitet. Det handlar endast om himlen. Och om dig och mig och Gud.
I våra innersta vrår, i djupet av våra hjärtan, finns ett berg högre än någon stad, än någon telefonmast. Det tar tid att klättra uppför det, men på toppen möter Gud. Och Gud lyfter dig, och Gud lyfter mig. I vårt hjärtas himmelfärdsdag.

Predikan 060514 Växa i tro

För att ett barn ska växa behövs vissa saker.
Det man tänker på först är nog mat, näring. Det lilla barnet får oftast bröstmjölk, och när den inte längre kan fylla behovet får barnet allt mer fast föda. Morotspuré, potatismos. Så småningom lite kött och kanske kokt broccoli, eller vad det nu kan vara. Sakta men säkert växer barnet, blir starkare och större.
Men det behövs mer än bara mat för att barnet ska växa. Det behövs stimulans också. Barnet behöver liksom lockas att göra utmanande saker, sträcka på sig, resa sig.
Barnet behöver ljus, och regelbunden sömn.
Men mest av allt behöver barnet kärlek. Utan den är allt det andra meningslöst. För utan beröring blir barnet aldrig så utåtriktat som det behöver. Lär sig aldrig gränserna mellan sin kropp och andras. Har aldrig en trygg plats att göra utflykter ifrån.

Vad krävs då för att någon ska växa som människa?
Näring kanske. Att då och då få möta nya idéer, och att skapa egna. Att få beröm och vänskap.
Och stimulans förstås, att lockas att göra utmanande saker, för att kunna sträcka på sig av stolthet när det lyckas, och för att lära sig av misstagen om det inte går.
Vi behöver mötas av ljus även vi, och vi behöver perioder av vila.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa som människor. Och vi behöver ge kärlek. Utan det är det andra meningslöst. Kärleken driver oss att vända oss utåt, att överskrida de gränser vi satt för oss själva, eller satt åt andra. Kärleken gör oss trygga att bjuda in.

Men vad krävs för att någon ska växa i tro?
Näring, så klart. Att få fyllas på med livgivande gemenskap, att få del av riter och symboler som talar om det som är allra mest mystiskt i livet, nattvarden och dopet, välsignelsen och förlåtelsen.
Och vi behöver stimulans. Att möta andra, höra deras berättelser och dela med sig av våra egna. Att diskutera, samtala och undra över gåtorna och svårigheterna livet ger oss. Att läsa Bibeln, fundera, acceptera och rebellera. Att be, tillsammans eller ensam.
Vi behöver mötas av Guds ljus, att bli sedda och upplysta.
Och vi behöver stunder av stillhet, med endast tystnaden mellan oss och Gud som sällskap.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa i tro. För om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.

Det är en kärlek som talar med barska ord, ord som synd och dom, men också om rättfärdighet.
Det är en kärlek som ser oss som de vi är, med alla skavanker och sprickor, och kallar vår brist på tro för synd.
Det är en kärlek som är beredd att gå i strid med allt som är nedbrytande och fördärvande, allt det som dominerar vår värld och hindrar oss från att vara fria, älskande människor,
en kärlek beredd att döma denna världens härskare.

Det är den kärleken som tar på sig allt av synd och skuld, och går med det till Fadern.
Den kärleken bär oss så att vi kan bli rättfärdiga, det vill säga utan skuld och synd, hela, växande människor. Och den kärleken har ett namn, och det är Jesus Kristus.
Och det är kärleken som aldrig lämnar oss ensamma, för trots att han går sin väg, sänder han Hjälparen, så att vi kan förenas i den kärlek som låter oss växa, som barn, som människor, och i tro.

För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.