Sunday, May 19, 2013

Predikan pingstdagen 2013 Antwerpen


För bara några dagar sedan kom jag och Ulf hem från en resa långt bort.
Inte i mil och kilometer, inte ens i timmar, även om resan hem kändes evighetslång. Nej, rent fysiskt var det bara till och från Kreta, inte ens utanför Europa. Men på ett annat sätt var det en resa så mycket längre in i oss själva, och en resa så mycket närmare varandra i gruppen, än vad det fysiska avståndet kan avslöja.
Vi tillbringade dagarna där på Orthodox Academy of Crete tillsammans med andra från Svenska kyrkan i utlandet och vår biskop Sven-Bernhard från Visby. Och det är få gånger i mitt liv som jag har känt att hinnan mellan himmel och jord varit så tunn. Det klaraste blå hav som tänkas kan, den lysande himlen, dofterna, värmen och ljuset och tystnaden. Emellanåt klingade klockklangen från det närbelägna klostret över nejden, och bruset från vågorna vaggade oss till sömns. Citronerna är sötare och större än någon annanstans, och doften av rökelse sitter i väggarna på varenda kapell.
Det är lätt att tänka sig att Kreta är en ö älskad av Gud.
Och det är lätt att finnas där, och veta sig buren, älskad, önskad av Gud.

Och nog har kretensarna vetat om Guds kärlek längre än många andra folk. När lärjungarna störtade ut från rummet i Jerusalem, fyllda av helig Ande, stod kretensare bland de som lyssnade. De förundrades över att höra berättelsen om Jesus på sitt eget språk. Och nog var det lätt att komma tillbaka till den soldränkta ön med den ärorika historien, och smaka och se Guds godhet.

Men allt är inte bara solsken. Gud är även motståndets och de regniga dagarnas Gud. Och även krentensarna prövades, och prövas, precis som flamländare och norrmän, som svenskar och valloner. Krig har svept fram, ekonomiska kriser har tömt städernas affärslokaler. Rädsla och svårigheter har fått oss att vända ryggarna mot varandra, har stängt våra öron för Guds röst på tusen språk, för Guds Andes värmande kärlek.

På ön hörde vi en berättelse: När en man en gång frågade en klok man vad meningen med livet var, svarade den kloke mannen med att berätta om när en liten pojke hittade en krossad spegel. Pojken tog upp en av skärvorna, och lekte med den, fångade solens strålar och skickade dem än hit, än dit. Han tog med sig skärvan hem och lade den någonstans, som barn tenderar att samla på sig intressanta ting. Men när han blev vuxen hittade han skärvan igen, och mindes hur den trasiga biten kunde lysa upp det mörkaste hörn. Meningen med livet, sade mannen, för mig, är att använda vilken trasig spegel jag kan för att sprida ljus dit solen inte når.

Mannen som varit pojken med spegeln grundade sedan Orthodox Academy of Crete efter andra världskriget. En plats för att sprida ljus i mörkret. En plats där människor med olika språk, både rent lingvistiskt men även olika sätt att tala om världen, forskare och konstnärer, teologer och politiker, kan mötas för att tillsammans staka ut vägen mot framtiden. Alla trasiga bitar av samma gudomliga spegel, alla med olika sätt att tala om Guds stora gärningar. En plats där Guds heliga Ande sprudlar och dansar.

Men inte bara där. Överallt profeterade sönerna och döttrarna till dem som stridit. Överallt drömde de gamla om fred. Den når vi inte genom att envist hålla fast vid gamla oförrätter eller sanningar, den söker vi oss fram till genom att längta efter en gemensam framtid. Låt historien vara historia. Gud lämnar oss inte ensamma. Flamländare och valloner, svenskar och norrmän. Kretensare och turkar, fransmän och tyskar, listan kan göras lång. Det ska komma en tid då Gud ska utgjuta sin Ande över alla. Det ska komma en dag då vi förstår att vi alla är i Kristus, och Kristus i oss. Alla trasiga spegelskärvor, och alla med kunskapen och möjligheten att lysa Guds kärleks ljus in i de mörkaste hörnen av vår värld. Där hat finns, ljus. Där girighet finns, ljus. Där ensamhet finns, ljus. Där smärta och ångest och rädsla och död finns, ljus. Kom heliga Ande, fyll oss med ditt ljus!