Sunday, June 16, 2013

Predikan 3 e trefaldighet Antwerpen 2013


Hur ofta har inte jag varit i den här situationen? Trots att jag i grunden är en rätt organiserad person, har jag en fantastisk, och synnerligen irriterande, förmåga att tappa bort flygbiljetter och boardingkort.
Inte idealiskt, nej.
Och om jag ska vara helt ärlig är de aldrig helt borta. Jag bara grips av panikkänslan, måste stanna eller kliva ur kön, och leta igenom hela mitt handbagage tills jag hittat dem. Golvet på flygplatsen fylls av näsdukspaket, gamla kvitton, plånbok, telefon, ett trasigt örhänge, ett buckligt visitkort och en prästskjorteflärp, och till slut ligger också det försvunna boardingkortet där. Naturligtvis låg det på rätt plats. Och så stoppar jag tillbaka allt. Nej, kanske inte det gamla kvittot, men allt ska tillbaka, i ordning. Tills nästa resa när eländet upprepar sig.

Än värre är känslan när jag tror att jag har tappat bort mitt barn. Det har aldrig, tack och lov, hänt på riktigt, men det har funnits gånger då jag inte har sett henne, inte vet exakt var hon är, och den kalla skräcken griper tag i hjärtat. Den iskalla tomheten är det värsta som finns. Det finns endast fasansfulla vägar från den platsen, och det tar bara ett par sekunder tills livet helt verkar förlora sin mening. De få millisekunderna av katastrof är tillräckligt för att barnet ska få en hård kram när jag ser henne igen, och för att alla andra små bekymmer blir alldeles oviktiga.

Jag tror att ni alla har varit med om känslan.
Jag tror att ni alla har förlorat något viktigt, och jag hoppas att ni har återfunnit det.
Kvinnan är så lätt att identifiera sig med i den här evangelietexten.
Problemet är ju bara att vi inte är kvinnan här. Det är vi som är myntet.

Kvinnan, det är Gud.

Det är Gud som letar med ett hjärta fyllt av rädsla.
Det är Gud som slutar göra var det än kan vara av viktiga ting för att vända upp och ned på tillvaron för att hitta den där enda människan som vandrat vilse.
Det är Gud som anar katastrofen, och som håller så nära, så nära, när människan är tillbaka.

Det fantastiska här är att texten luras en smula.
Den avslutas med att referera till syndare som omvänder sig, men i hela texten tidigare är det kvinnan som letar, kvinnan som sopar, kvinnan som tänder lampan. Myntet bara ligger där, på fel plats.
Så kan det vara med oss. Vi hamnar fel, och förmår inte se hur vi någonsin ska komma rätt igen. Sant vilse. Fast i omständigheter ibland utanför vår kontroll, fast i vanor och lögner som går så djupt att vi inte ens för oss själva känner igen osanningen i dem längre.
Men Gud ger sig inte.
Gud söker. Gud sopar och tänder lampan och letar överallt. Letar tills den vilsna är funnen. Letar tills Gud kan hålla den återfunne tätt, tätt intill, så att alla de andra problemen blir oviktiga.

Omvändelse kan vara en människas ånger och tillbakavändande till Gud.
Men uppenbarligen kan det också vara när Gud letar reda på den som gått vilse, när Gud leder in på en ny väg, en som leder fram, leder ut.
Gud omvänder. Gud handlar. Gud längtar. Gud söker.
Och vi, vi behöver se oss runt omkring. Är jag på en farlig väg? Är jag ett mynt som riskerar trilla från bordet och ner i det mörkaste, dammigaste hörnet? Är jag den som kommer ge Gud iskall rädsla? Är jag en som vandrar vilse, förlamad av min egen ensamhet? Hur kan jag undvika det, och hur kan jag vara Guds röst till den av mina systrar och bröder som är vilse?

För även om vi är myntet, boardingkortet, den vilsne vandraren, så kan vi också vara Guds röst, Guds ögon, Guds letande händer, Guds omfamnande armar. Vi är de enda händer och ögon och fötter och armar Gud har i den här världen. Vi delar sorgen när någon går förlorad, och vi delar glädjen, med alla Guds änglar, när någon är funnen.
Vi är i tjänst hos Den som söker, och vi är de som blivit funna. För alltid i Guds armar.