Thursday, May 17, 2018

Predikan SKRs och SMRs årsmöte 16/5 2018


Text: Sakarja 14:6-9

Den dagen.
Den dagen.
Jag längtar.
Den dagen ska det inte finnas kyla eller frost.
Den dagen ska det inte längre finnas skillnader oss emellan.
Den dagen, systrar och bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.

Den dagen.
Den dagen är evig dag.
Den dagen utplånas alla gränser.
Jag tror ni är som jag.
Jag tror ni också längtar.

För vi alla här, alla vi med titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.
En längtan efter en helhet, en vila, en närhet som är alla frågors svar.
Och den dagen ska allt det där bli verklighet.

Den dagen, då ska Gud vara allt i alla.
Den dagen ska freden forsa fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska längre vara törstig.
Ingen ska längre dö av bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.
Ingen ska längre vara offer för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.
Den dagen är vi alla Guds barn.

Den dagen, och redan nu.
Trots alla skillnader, och utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.
Och Anden rör sig i detta rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.

Och jag längtar. Hela vår värld längtar.

För vi behöver hjälp. När ska hjälpen komma?


Vid gränsen till Gaza ligger tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige stoppar en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen. Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel personer ser den.
Herre, kom snart.

I Indonesien gråter en kvinna över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn. Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan. Bland dem som lider, bland dem som är rädda.
Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige darrar en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar. Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här, ska han utvisas till en land han aldrig bott i.
Herre, kom snart.


De är Guds barn.
De är våra människor. De är vi, och vi är de.

Och i hela vår värld sprider rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor, våra kyrkor och våra politiska sammanhang.
Det genomsyrar ledarsidor, Facebook-kommentarer och debatter.
Det styr den politiska diskursen och den mediala logiken.
Och det giftet bygger murar och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och mörker.
För Guds väg är ljus och värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.
Den dagen är vår dröm och vår längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.
Vi har ett hopp.
Vi har en dröm, en längtan.
Vi har en tro på att Gud är här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.
Vi längtar, och vi kämpar och arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och nu. 

Den dagen.
Jag längtar till den dagen då rädslan är borta.
Jag längtar till den dagen då Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt förtryck är borta.
Kom, herre Jesus Kristus, kom snart.