Wednesday, May 31, 2006

inför pingst

Det är pingsttid.

Jerusalem år 33.
På en bakgata blir det plötsligt liv och rörelse. Ut ur en dörr strömmar ett par dussin personer, de skrattar och skriker, vacklar, ramlar omkull. Ingen hör först vad de ropar om, och de runt omkring skakar på huvudena och tror att de är berusade. Men sedan stillnar hopen, och en man stiger fram. Han berättar om en man vid namn Jesus, och om allt han gjort. Och han berättar om hur Jesus har dött för att sedan uppstå. Runt hans hår skiner det som av eld, och så även runt de andra. Människorna som lyssnar grips så av hans ord att de närmar sig. Cyniska, världsvana stadsbor griper efter något att tro på, griper efter Petrus och hans ord om Gud. Och Petrus och de andra döper dem, där och då, den första pingsten.

En stad i Sverige år 2006.
Ur kyrkans öppna port dånar orgelmusiken. Ut tumlar massor av människor, det är oordning och kaos, men efter ett tag är de ordnade i en någorlunda jämn halvcirkel framför porten. De tystnar, fnissar kanske lite. Och så kommer de! Brudparet går högtidligt ut för att mötas av ett regn av riskorn. De fastnar överallt, de där riskornen, brudparet kommer fortsätta hitta dem i kläder och hår tills sent i kväll, men nu är det ingen som bryr sig. En lång kö bildas framför de lyckliga tu, alla vill gratulera. Paret lyser av kärlek och stolthet, och en av dem kramar fortfarande näsduken de torkade tårarna med inne i kyrkan i handen.

En annan stad i Sverige år 2006.
Kören sjunger Veni Sancte Spiritu, kom heliga ande. Runt altarringen ligger tre kvinnor och tre män på knä. Kyrkan är helt full av vänner, släktingar och kyrkfolk, alla vill vara där för att välkomna dessa nya präster och diakoner. Biskopen och de andra tar sig långsamt runt ringen, lägger händerna på varje kandidats huvud och ber om Andens vägledning och hjälp i prästens och diakonens liv. Solen lyser in genom de höga fönstren, som om Gud själv ville ge ett synligt tecken på sin närvaro.

Och samtidigt, någon helt annanstans, eller helt nära, ligger någon på sin gräsmatta och tittar upp på den klarblå himlen. Någon annan ror ut på sjön för att fiska. En sjuksköterska är på väg till jobber, kanske suckar lite över att behöva jobba när vädret är så fint, medan en fjärde sitter i sin stol och väntar på att någon, vem som helst, ska komma och hålla honom sällskap.
Samma tid, men olika liv. Samma himmel, men olika dagar. Olika tro, kanske, men samma ande.

Pingst…själva ordet smakar försommar, jordgubbar, student och bröllop. Ute i naturen föds det djurungar och blommorna är i full blom. Om bara några veckor kommer de första grässtråna börja gulna lite grann, men nu är allt bräddfyllt med liv och kraft. Naturen predikar bättre än någon präst, och vilken kyrka kan någonsin mäta sig med skönheten i en skogens katedral eller oändligheten över en skärgårdskobbe? Pingsten handlar om livets återkomst, om pånyttfödelse och glädje.

De splittrade lärjungarna enades till en kyrka den där dagen i Jerusalem. Paret utanför sin kyrka har just lovat att hålla ihop, och i den där andra kyrkan går kvinnorna och männen in i en obruten linje av människor som lovat vara lärjungarnas gemenskap trogna. De hör allihop ihop. Genom allt strömmar hopp och liv, framtidstro och kärlek. Det är Andens verk, och utan den ingen tro, inget hopp, och ingen kärlek.

Det är pingsttid. Kärlekstid.

Monday, May 22, 2006

inför Kristi himmelfärd

Kliver ut i ljuset. Steget från den mörka, lite svala kyrkan ut i vårljusets vithet får det att blixtra på näthinnan. Ser ingenting till en början, sedan kommer synen tillbaka. Först är människorna runt omkring bara mörka gestalter, dimmor som går in i varandra, sedan får de axlar, hår, ögon och munnar. Byggnaderna tornar upp sig, och öronen som först liksom kapitulerat inför larmandet och de många rösterna, börjar sakta vänja sig vid att inte vara i tystnadens rum längre.

Jag ser, jag hör.
Jag skakar av mig den lätta nedstämdheten som ofta drabbar mig när jag går ut från mässan, och återvänder till livet här och nu.
Och ändå…inte har himmelriket stannat inne i kyrkan. Inte är människorna mer heliga inne i kyrkan än utanför. Inte är himmelriket mindre i hjärtat nu.

Han lyftes upp, upp till himlen. Ur lärjungarnas åsyn, och, skulle man kunna tro, ur deras liv för alltid.
Men Kristi Himmelfärds dag är större och mer jublande än så, för det är dagen då begränsningen tar slut.
Jesus föddes i dåvarande Palestina, levde och dog där. Hans liv och lära var då en intern angelägenhet för de fåtal människor som hade turen att få lyssna på honom eller till och med leva med honom under de tre år han vandrade. På sin höjd tiotusen människor hörde honom, ett hundratal träffade honom personligen.
Och när han dog sörjdes han av få.
Men när Jesus togs upp till himlen upphörde den begränsningen. Han blev till för alla.
”Himmelriket finns inom er.”

Jag backar, lämnar ljuset och stimmet. Inne i den väldiga, moderna tegelkyrkan möts jag av ljudet av rinnande vatten och doften av stearinljus. Tomt. I ögonvrån fladdrar ett ensamt ljus i ljusbärarens svarta bur. Det är dunkelt och stilla, men svagt anar jag ljuden ute på busstorget.
Och jag tänker att även om livet är dunkelt och stilla, gör sig himlen ändå påmind, som ljudet från ett busstorg, ger glimtar av fest och glädje.
Och även om livet bara är stress och hast, glimmar himlen till då och då i solstrålen på den älskandes kind, i vattendroppen som hejdar sig innan den faller.
För himmelriket, det vi reser till, det Jesus hämtas till, finns inom er.


Instinktivt firar vi den här helgen. Vi planterar vårlökarna, sjösätter båten. Städar balkongen och putsar fönstren. Äter glass, inviger barnens nya sandlådeleksaker. Folk på stan nynnar vårsånger och en och annan sommarpsalm. Kanske kommer grillen fram för första gången i år.
Och med försommarsolen kommer återigen påminnelsen om hur Jesus lämnade oss för att kunna vara med oss för alltid. Som minnet av sommaren hjälper oss genom vintern, hjälper oss Anden genom att ständigt vara närvarande, ständigt påminna om Guds kärlek.

Platsen är här och nu, himmelriket är inom er, och inom mig. Men ibland bryter det fram, bländar mig, får mitt hjärta att falla på knä. Ibland är det i mässan, i det stora svala rummet, men ibland glimmar det till mitt i livet. Men det är sällan när jag väntar det, och det är aldrig på befallning.
Gud verkar inte så. Gud är alltid större, och aldrig förutsägbar.
Rummet där du möter Gud, det finns i ditt hjärta. Där kommer Gud dig till mötes. I det rummet står ni ansikte mot ansikte, i det rummet lyfts du tillsammans med Jesus till himlen. För himmelriket finns inom dig.
Det handlar inte om värdighet eller helighet. Inte om fantasi eller kreativitet. Det handlar endast om himlen. Och om dig och mig och Gud.
I våra innersta vrår, i djupet av våra hjärtan, finns ett berg högre än någon stad, än någon telefonmast. Det tar tid att klättra uppför det, men på toppen möter Gud. Och Gud lyfter dig, och Gud lyfter mig. I vårt hjärtas himmelfärdsdag.

Sunday, May 14, 2006

Predikan 060514 Växa i tro

För att ett barn ska växa behövs vissa saker.
Det man tänker på först är nog mat, näring. Det lilla barnet får oftast bröstmjölk, och när den inte längre kan fylla behovet får barnet allt mer fast föda. Morotspuré, potatismos. Så småningom lite kött och kanske kokt broccoli, eller vad det nu kan vara. Sakta men säkert växer barnet, blir starkare och större.
Men det behövs mer än bara mat för att barnet ska växa. Det behövs stimulans också. Barnet behöver liksom lockas att göra utmanande saker, sträcka på sig, resa sig.
Barnet behöver ljus, och regelbunden sömn.
Men mest av allt behöver barnet kärlek. Utan den är allt det andra meningslöst. För utan beröring blir barnet aldrig så utåtriktat som det behöver. Lär sig aldrig gränserna mellan sin kropp och andras. Har aldrig en trygg plats att göra utflykter ifrån.

Vad krävs då för att någon ska växa som människa?
Näring kanske. Att då och då få möta nya idéer, och att skapa egna. Att få beröm och vänskap.
Och stimulans förstås, att lockas att göra utmanande saker, för att kunna sträcka på sig av stolthet när det lyckas, och för att lära sig av misstagen om det inte går.
Vi behöver mötas av ljus även vi, och vi behöver perioder av vila.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa som människor. Och vi behöver ge kärlek. Utan det är det andra meningslöst. Kärleken driver oss att vända oss utåt, att överskrida de gränser vi satt för oss själva, eller satt åt andra. Kärleken gör oss trygga att bjuda in.

Men vad krävs för att någon ska växa i tro?
Näring, så klart. Att få fyllas på med livgivande gemenskap, att få del av riter och symboler som talar om det som är allra mest mystiskt i livet, nattvarden och dopet, välsignelsen och förlåtelsen.
Och vi behöver stimulans. Att möta andra, höra deras berättelser och dela med sig av våra egna. Att diskutera, samtala och undra över gåtorna och svårigheterna livet ger oss. Att läsa Bibeln, fundera, acceptera och rebellera. Att be, tillsammans eller ensam.
Vi behöver mötas av Guds ljus, att bli sedda och upplysta.
Och vi behöver stunder av stillhet, med endast tystnaden mellan oss och Gud som sällskap.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa i tro. För om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.

Det är en kärlek som talar med barska ord, ord som synd och dom, men också om rättfärdighet.
Det är en kärlek som ser oss som de vi är, med alla skavanker och sprickor, och kallar vår brist på tro för synd.
Det är en kärlek som är beredd att gå i strid med allt som är nedbrytande och fördärvande, allt det som dominerar vår värld och hindrar oss från att vara fria, älskande människor,
en kärlek beredd att döma denna världens härskare.

Det är den kärleken som tar på sig allt av synd och skuld, och går med det till Fadern.
Den kärleken bär oss så att vi kan bli rättfärdiga, det vill säga utan skuld och synd, hela, växande människor. Och den kärleken har ett namn, och det är Jesus Kristus.
Och det är kärleken som aldrig lämnar oss ensamma, för trots att han går sin väg, sänder han Hjälparen, så att vi kan förenas i den kärlek som låter oss växa, som barn, som människor, och i tro.

För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.