Thursday, October 19, 2006

den gamle mannen och orkidén

I en liten stad, inte alls långt härifrån, och inte alls länge sedan, levde en gammal man helt ensam i ett stort gammalt hus. Men det var inte det som var det märkliga med honom, utan det som var märkligt var att hans hus var alldeles omgivet av växthus. På alla sidor låg stora hus av glas, och inne i dem fanns massor med orkidéer. Det var nämligen så att den gamle mannen var Sveriges främste orkidéodlare. Han brydde sig bara om sina blommor och hade inget tålamod med människor, och allra minst klåfingriga och högljudda barn.
Till den gamle mannens växthus kom det då och då skolklasser för att titta på orkidéerna, men de fick alltid nöja sig med en guide från den lokala blomsterföreningen, mannen höll sig därifrån.

Så en eftermiddag när en tredjeklass just hade lämnat växthusen, gick den gamle mannen ner för att ge de mest värdefulla orkidéerna näring. Men, den allra mest sällsynta blomman var borta! Avknipsad strax under blomman, det såg ut som ett expertjobb.
Den gamle var rasande. Han hyrde en privatdetektiv för att finna tjuven, om han hade vänt sig till polisen kanske det skulle kommit till pressens kännedom. Snart hade han en adress dit privatdetektiven hade spårat tjuven.

Den gamle begav sig omedelbart dit. Området var slitet och fult, de höga husen av grå betong nerklottrade med svarta streck och krumelurer. Med en ogillade grimas gick mannen in i ett av höghusen. Han tog trappan upp eftersom hissen var trasig, och andfådd ringde han på dörren till lägenheten där hans blomma kanske fanns. Ingen svarade. Han ringde igen, och ropade in genom brevinkastet: ”Hallå?! Är det någon hemma? Jag vet att ni har min orkidé!” Ingen svar igen.
Som av en händelse kände den gamle mannen på dörrhandtaget, och dörren var inte låst! Han öppnade försiktigt dörren, tänkte bara gå inte för att se att hans älsklingsblomma i alla fall levde. Han fann den i sovrummet, i ett glas på nattduksbordet. Han sträckte just ut handen efter den, när han hörde ett jämrande från sängen.
Nerbäddad i sängen låg en liten blek flicka, sju-åtta år gammal. Hon sov, men rörde sig oroligt och verkade ha ont. Hennes panna var blank av svett och då och då jämrade hon sig. Den gamle mannen satte sig på stolen som stod vid sängen. Nu kunde han ju inte gå, han var bara tvungen att se att flickan skulle bli bättre.

Timmarna gick, och det blev mörkt. Mannen satt kvar vid flickans sida. Hon vaknade inte, men verkade bli lugnare om han lade en hand på hennes panna.
När kvällen kom, hörde mannen hur ytterdörren öppnades, och in i rummet kom en pojke som såg ut att gå i ungefär tredje klass. Han verkade inte förvånad över att se mannen.
”Förlåt för att jag snodde din blomma”, sade han. ”Den var bara så fin, och jag ville att min syster skulle få se den.”

Den gamle mannen kunde inte invända mot det, och bestämde sig att flickan kunde få låna blomman tills hon blev frisk. Så nästa dag återvände han med rätt sorts jord för blomman, och näring och en kruka. Och han satt vid flickans säng medan hennes bror var i skolan och hennes mamma på jobbet. Ibland läste han för henne, ibland strök han henne över håret, men hon öppnade aldrig ögonen.

En morgon när den gamle kom öppnade pojken dörren. Mannen såg att han hade gråtit. Stilla berättade pojken att hans syster dött under natten.
De drack kaffe, pojken, hans mamma och den gamle mannen, och pojken berättade att hans syster haft en tumör i hjärnan och att cancern hade spritt sig ner i ryggmärgen. Flickan hade mist synen allra först, tumören satt i syncentrum i hjärnan.

”Jag stal inte din blomma för att hon skulle få se den. Hon kunde ju inte. Men jag visste att du skulle leta efter den, för guiden berättade hur värdefull den var, så jag tog den för att du skulle komma hit och ge min syster lite sällskap under hennes sista veckor. Du verkade så ensam, och hon behövde någon som var hos henne.”

Mannen grät. Den sjuka flickan och hennes familj hade öppnat hans ögon för vad som verkligen var värdefullt i livet. I fortsättningen tog han själv emot skolklasserna när de kom till hans växthus. Han vann inga mer stora orkidéodlartävlingar, men varje dag gick han till kyrkogården för att ge en liten, men oändligt värdefull, orkidé dess näring, där den växte bredvid ett barns vita gravsten.

Sunday, October 15, 2006

om vi verkligen lyssnar

Predikan 18 e 3 ”Lyssna i tro” 061015

Texterna den här söndagen är riktigt intressanta i förhållande till temat, eftersom de i första hand inte handlar om själva lyssnandet utan snarare om vilka konsekvenser det får.
Den gammaltestamentliga: gör det rätta, lev i kärlek och håll dig till Gud.
Episteln: Lydia öppnar sitt hjärta, och som konsekvens låter hon döpa sig och bjuder hem Paulus.
Evangelietexten: om du verkligen lyssnar, ska du förstå att Jesus kommer från Gud.
Följden blir att lyssnandet inte bara handlar om att som Maria i Betania att sätta sig ner, utan också att som Marta handla som en konsekvens av det som har fyllt hjärtat. Och då blir det en stor och modig handling att lyssna, och det är verkligen inte alla som vågar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på barnen i våra skolor. Vad skulle vi då höra, hur skulle vi agera? Åh, jag vet att det finns de som hävdar sig ha hört vad de unga säger, men ibland undrar jag. Med alltfler ungdomar som skär sig i armar och ben för att döva smärtan inombords, med alltfler unga som försöker begå självmord, som inte klarar av att slutföra skolan. Vi som kan besluta om deras vardag, lyssnar vi? Jag tror inte det. Jag tror att vi gör vad vi tror är bäst, men vi utgår från oss själva och vad vi tänker att vi skulle ha behövt, eller, ve och fasa, vad samhället behöver.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på flyktingarna i våra förläggningar. På något sätt utgår debatten i dess mest vulgära form från att de inte vill lära sig svenska, att de inte vill vara en del av det svenska samhället. Tvärtom verkar det som om många tror att de är en del i muslimsk invasion med syfte att sprida islam i Europa. Jag tror inte att det är så. Jag tror att vi skulle finna en helt annan verklighet om vi verkligen brydde oss om att lyssna, en verklighet fylld med kränkningar, rädsla, oro och mardrömmar. En verklighet vi inte skulle önska vår värsta ovän, men som existerar mitt bland oss utan att vi agerar.

Tänk om vi verkligen skulle lyssna på uteliggarna i vår stad. Just nu ser vi dem inte ens, låter blicken glida över parkbänken utan att stanna till vid ett smutsigt ansikte eller trasig rock. Kanske köper vi en Aluma, men försäljaren är lika snabbt glömd som förra veckans nyheter. Tänk vad uteliggaren skulle kunna berätta, berättelser om kyla och ondska, men säkert också vittnesbörd om människors godhet. Men om vi verkligen skulle lyssna, skulle vi bli i grunden förändrade som människor.

Och det är där någonstans som skon klämmer, inte sant. För längst inne vet vi att det sanna lyssnandet förpliktigar, att det inte går att lämna det bakom sig och fortsätta som förut. Lydia i Thyatira blev en av Paulus viktigaste stödpersoner. Hennes affärsrörelse försåg honom med resurser som behövdes när kyrkan växte. Hon lyssnade, och förändrades.
Profeten Mika kräver att vi ska göra det rätta och leva i kärlek. De hör ihop. Det går inte att handla rätt utan kärlek, kärleken måste leda till att handla rätt.

Och i slutändan går det inte att stänga ute människor men släppa in Gud. Det går inte att lyssna till Gud utan att lyssna till människorna. Men om jag lyssnar till Gud i tro får det konsekvenser för mitt liv, och det blir i grunden förändrat, och det är ingen engångshändelse. Om och om igen måste vi lära oss lyssna, till Gud och till varandra. Och om vi lyckas med det kan vi förvandla vår värld. Vi kan låta nya tankar tolka, vi kan hjälpa nya själar flamma. Och med dem tolkar vi, flammar vi, sjunger vi. I tillit och tro till den Gud som bär livet, som är livet.