Monday, June 04, 2018

Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)


Text: Johannesevangeliet 3:1-8



Det är lättare
att lämna dig
än att låta dig
ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.
Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig
än att låta dig ändra mig
men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,
men när jag vände var det till livet självt.
Nattens frågor tystnade till slut.
Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.
Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.

Thursday, May 17, 2018

Predikan SKRs och SMRs årsmöte 16/5 2018


Text: Sakarja 14:6-9

Den dagen.
Den dagen.
Jag längtar.
Den dagen ska det inte finnas kyla eller frost.
Den dagen ska det inte längre finnas skillnader oss emellan.
Den dagen, systrar och bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.

Den dagen.
Den dagen är evig dag.
Den dagen utplånas alla gränser.
Jag tror ni är som jag.
Jag tror ni också längtar.

För vi alla här, alla vi med titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.
En längtan efter en helhet, en vila, en närhet som är alla frågors svar.
Och den dagen ska allt det där bli verklighet.

Den dagen, då ska Gud vara allt i alla.
Den dagen ska freden forsa fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska längre vara törstig.
Ingen ska längre dö av bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.
Ingen ska längre vara offer för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.
Den dagen är vi alla Guds barn.

Den dagen, och redan nu.
Trots alla skillnader, och utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.
Och Anden rör sig i detta rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.

Och jag längtar. Hela vår värld längtar.

För vi behöver hjälp. När ska hjälpen komma?


Vid gränsen till Gaza ligger tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige stoppar en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen. Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel personer ser den.
Herre, kom snart.

I Indonesien gråter en kvinna över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn. Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan. Bland dem som lider, bland dem som är rädda.
Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige darrar en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar. Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här, ska han utvisas till en land han aldrig bott i.
Herre, kom snart.


De är Guds barn.
De är våra människor. De är vi, och vi är de.

Och i hela vår värld sprider rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor, våra kyrkor och våra politiska sammanhang.
Det genomsyrar ledarsidor, Facebook-kommentarer och debatter.
Det styr den politiska diskursen och den mediala logiken.
Och det giftet bygger murar och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och mörker.
För Guds väg är ljus och värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.
Den dagen är vår dröm och vår längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.
Vi har ett hopp.
Vi har en dröm, en längtan.
Vi har en tro på att Gud är här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.
Vi längtar, och vi kämpar och arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och nu. 

Den dagen.
Jag längtar till den dagen då rädslan är borta.
Jag längtar till den dagen då Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt förtryck är borta.
Kom, herre Jesus Kristus, kom snart.


Wednesday, February 07, 2018

radiogudstjänst 4/2 2018 Kyndelsmässodagen


Vet du vad ditt namn betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det till när jag fick mitt:

Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull. Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana, berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat vid ett städredskap.

Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria. Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.

Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag, undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig, skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den förhoppningen krossas rätt snart.

Men ändå. Namn betyder något.

Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas ”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.

Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.

Namn har betydelse.

Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra barn, präglar dem.

En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal. Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma igen.

Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste många om det.

Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år gammal.

De allra flesta föräldrar har förhoppningar och förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag, uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland, rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet, eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar - ”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i diket!

Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och visst hoppas jag att det var så.

Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon var rädd.

Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han ibland sökte efter likheter dem emellan.

Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och svärd och tecken och stjärnor.

Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och nöjd.  

Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg. Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna, hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.

Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade, vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.

Så vandra i ljus, min vän. Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.