Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)

Text: Johannesevangeliet 3:1-8

Det är lättare

att lämna dig

än att låta dig

ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.

Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig

än att låta dig ändra mig

men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,

men när jag vände var det till livet självt.

Nattens frågor tystnade till slut.

Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.

Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.