Saturday, January 26, 2008

Predikan kyndelsmässodagen (Små och stora-gudstjänst) 2008

Det finns en saga som jag ska berätta för er…

En kung hade en gång tre döttrar. De var alla tre kloka och modiga, och kungen kunde bara inte bestämma sig för vem av döttrarna som skulle få ärva kungariket när han skulle dö. Vanligtvis var det alltid den äldsta, men kungen tyckte att det borde vara den som var klokast som skulle bli drottning, och därför beslöt han sig för att testa flickorna.
Han kallade dem till sig och sade:
- Jag börjar bli gammal och det är dags för mig att tänka på vem som ska leda landet när jag är borta.
Prinsessorna protesterade:
- Pappa, du ska väl inte dö än på många, många år! sade den äldsta.
- Du är väl inte sjuk? frågade mellanflickan.
- Säg bara vad vi ska göra! sade den yngsta.

Kungen tog fram sin börs. Ur den tog han nio guldmynt och gav tre var till flickorna. Sedan sade han:
- Er uppgift är att fylla den här salen. Ni får köpa vad ni vill för att klara av det, men ni får inte använda mer än de tre guldmynt ni har fått. Kom tillbaka hit och visa mig lösningen om två timmar. Den som löser uppgiften bäst ska bli min arvinge.

Flickorna blev tysta och fundersamma, men efter en stund skyndade de sig ut ur salen, och utanför slottet sprang de åt varsitt håll.
Två timmar senare stod de igen framför kungens tron. Han log förväntansfullt, lutade sig fram, och bad den äldsta prinsessan visa hur hon hade löst uppgiften.
- Pappa, jag funderade på vad som tog massor med plats, men ändå var billigt. Så jag sprang till stallet, tog min häst och red ut till en bonde utanför staden. Där köpte jag allt hö och all halm jag kunde få, från honom och alla hans grannar. Den finns här utanför på tio vagnar.
Kungen log. Hans dotter var verkligen en klok flicka. Hon skulle bli en bra drottning. Men när all halmen och allt höet burits in i salen täckte den förvisso hela golvet, men nådde bara folk till knäna.
När allt hade burits ut igen och golvet hade sopats, tog den andra dottern till orda:
- Pappa, jag tänkte länge. Jag tänkte också på hö och halm, men eftersom det har ett värde för bönderna var det inte så billigt som jag ville att det skulle vara. Så jag gick till trädgårdsmästaren och bad honom om att få så mycket gamla vissna löv och klippt gräs jag kunde frakta iväg. Han var bara glad över att bli av med det, och så betalade jag några av hans medhjälpare och deras familjer för att ta hit det.
Salen fylldes av gamla löv och gräs. Det luktade inte särskilt gott, men det nådde upp till prinsessornas axlar. Kungen skrattade. Han kunde inte tänka sig att den yngsta prinsessan skulle ha kunnat lyckas bättre, och efter att alla löven sopats ut var han precis på vippen att utnämna mellanflickan till sin efterträdare när den yngsta prinsessan gick fram till honom och gav honom två guldmynt. Kungen stirrade på henne och sade:
- Men, men, du skulle ju använda dem till uppgiften!
- Javisst, pappa, men jag behövde bara ett.
Sedan bad prinsessan tjänarna att dra för gardinerna för de stora fönstren. Det blev alldeles mörkt. Så plötsligt tändes ett stort ljus mitt i salen och skuggorna jagades iväg. Prinsessan tände fler, hon hade köpt ett stort och tolv små ljus för guldmyntet, och när alla var tända var salen fylld av ljus. Kungen log. Han gick ner från sin tron och gav sin yngsta dotter en stor kram. Hon skulle bli en bra drottning.
Ibland känns det som att det är lika mörkt i vår värld som i den där slottssalen. Det finns människor som är ensamma, sjuka eller hungriga. I många länder är det krig eller så får barnen inte gå i skolan för att de är för fattiga. Och det är svårt att tänka sig vad vi här, vi som faktiskt har det så bra, kan göra åt det. Vad kan ett barn göra åt det?

I texten som B läste innan berättas om en gammal man som får träffa Jesus när Jesus bara var en liten baby. Och det står inte exakt så här i den texten ni fick höra, men Symeon, som mannen hette, kallar Jesus för ett ljus. Jesus är ljuset som ska driva bort världens mörker, precis som det stora ljuset i sagan jag berättade. Han är den som finns med alla dem som är hungriga, dem som längtar efter att bli fria, och han hjälper dem att minnas att det finns ljus, hjälper dem att minnas att Gud finns med och lyssnar. Och ni kanske kommer ihåg att det var tolv mindre ljus där i salen också? De ljusen är vi. Vi ska bära ljuset vidare till alla människor, så att allt det där mörkret som gör människor ledsna ska försvinna. Vi är ljus, precis som Jesus är ljus, och vi kan sprida det. Genom att vara snälla mot varandra, genom att be, genom att göra bra saker. Vi är ljus.

Saturday, January 05, 2008

predikan trettondedagen 2007

Detta är en berättelse om mod. Jag kan inte se det på något annat sätt. I denna krigshärjade region, bland människor som växt upp med hatet mot grannen i modersmjölken, där vågar några män ge sig ut på en resa som ska förändra deras liv för evigt. Det är sådant man gör filmer av, berättelser som denna säljer böcker. Det skulle lika gärna kunnat vara idag, men vi finner den i Bibeln, närmast i en bisats.
Det är så många steg på vägen mellan österlandet, kanske nuvarande Irak eller rent av Indien, och Jerusalem, där stjärntydarna först nämns. Det måste ha tagit så lång tid att resa, och farorna var säkert många. Inte bara stråtrövare, utan marscherande soldater, öknar, sjukdomar och vilda djur. Och allt detta bör stjärntydarna känt till redan innan de gav sig av.

De var vetenskapsmän, sin tids och sitt lands kunskapselit. De levde säkert privilegierade liv, skyddade från all slags fattigdom och nöd. Så när de tog beslutet att lämna allt detta, för en resa vars mål de inte kände eller ens om de någonsin skulle komma tillbaka, handlar det om mod. Även om de säkert reste med all bekvämlighet, med en ordentlig eskort, kan det inte ha varit säkert på något sätt.

Men de nådde fram. Var de tog vägen sedan vet vi inte riktigt, Bibeln säger att de vände hem till sitt land igen. Vi vet inte vad som rörde sig i deras huvuden eller hjärtan. Men de var modiga män, som följde utan att veta var resan skulle gå. De var förebilder.

För när vi tar beslutet att följa Kristus, vet ingen av oss var den resan kommer föra oss. Den är inte riskfri, något tusentals människor som på olika sätt förföljts för sin tro kan vittna om. En del följer stjärnan ut i världen, lämnar precis som de vise männen i dagens evangelium, allt känt bakom sig för att tjäna Gud i ett annat land. De trotsar språkbarriärer, kulturkrockar och okända faror för att fullfölja sitt kall till mission, till att tjäna andra i Kristi namn. Andra följer stjärnan in i en tjänst i kyrkan här hemma, oavsett om det handlar om att bli präst, musiker, kyrkvärd eller barnledare, andra lyssnar till dess rop och blir goda medmänniskor i det lilla. Men ingen av oss vet vad Gud har för tankar med oss. Alla är vi kallade, men hur vägen till stjärnan, ljuset Jesus Kristus, ser ut, det vet vi inte.

Och precis som med de vise männen så kommer resan till Kristus kosta oss. De lämnade det mest dyrbara i stallet, sitt lands mest kostsamma skatter, och precis som de är vi kallade att ge det mest dyrbara till Gud. Våra gåvor, våra talanger, blir heliga, lysande skatter när de ägnas barnet i krubban. Guds härlighet lyser i det lilla, skulle då vi små undanhålla honom våra egna skatter? Jag talar inte om pengar. Lägg gärna en slant eller två i kollekten, det är också ett sätt att följa stjärnan, men mest av allt, ge Gud av dig. Låt din röst höras i himlens kör, låt din värme stråla himmel till dem som fryser. Låt barnen höra om Gud, och överlämna alla du älskar i bön. För det är hos Gud allt vi älskar, värdesätter och har fått som gåvor hör hemma. Det är vi som förvandlar stallet till ett palats, när vi knäböjer tillsammans med de främmande männen från länder vars namn vi inte ens kan uttala, och tillber ett barn som föddes med himlens alla skatter, men utan jordisk rikedom. Våra gåvor dekorerar det där stallet mer än sammetsdraperier eller kristallkronor, dyrbar konst eller marmortrappor.

Var kan stjärnan föra dig?
Jesus kallar. Det finns mycket som håller tillbaka. Men Jesus kallar. Vart då? Vi vet inte. Vi får lita till stjärnan, den för inte vilse. Som barnen och herdarna, som de vise männen från Österns rike, är vi kallade att se Guds härlighet i Kristus, himlens strålande mirakel i en krubba. Vi är kallade till mod. Stjärnan blinkar än. Det är dags att gå.