Det måste vara såhär Gud känner för mig - en text om föräldraskap

Följande text publicerades i Skanör-Falsterbos församlingsblad "Kyrkoåret" nu i november 2018. Detta skedde efter att min man blivit avskedad därifrån, och mitt under konflikt. Det känns förstås väldigt obehagligt och fel att bidra till det församlingsbladet nu, och om jag kunnat skulle jag begära att den skulle tas bort. Nu går det inte, men jag publicerar min text här också. Detta är mina ord, de tillhör inte Skanör-Falsterbo församling. Jag skrev texten för bladet som en tjänst för min man, nu tar jag tillbaka den. Är inte han önskad är inte heller jag det, och varken mina ord eller min röst eller min närvaro godkänner det som gjorts mot min man och andra där.

I vilket fall som helst, här är min jultext om föräldraskap. Guds, mitt eget, och Marias och Josefs. Må julens frid och glädje fylla din december.



Jag var på väg från tunnelbanestationen hem till min lägenhet i Hässelby strand i Stockholm när det hände. Jag tittade ner på den sovande babyn i vagnen jag körde, och hjärtat liksom bara sprängdes av kärlek. Och i nästa sekund slog det mig: ”Det måste vara såhär Gud känner för mig.”
Sedan den dagen har jag aldrig kunnat tänka på Gud på samma sätt som innan. Jag har aldrig riktigt kunnat strunta i Gud, inte kunnat intala mig själv att Gud är långt borta eller inte bryr sig. Om vi nu tar Guds föräldraskap, och vårt barnaskap, på allvar, så är ju kärleken verkligen på allvar den med.

Den dagen, den stunden, fick mig att börja tänka allt mer på Gud som förälder, och vad det innebär. Och, i förlängningen, på Jesus och hans jordiska föräldrar. Kanske inte så mycket på vilka de var, utan hur de var. Hur var kvinnan som skulle föda och uppfostra Guds egen son, världens frälsare? Lukasevangeliet ger en ledtråd i det vi kallar Marias lovsång (Luk 1:46-55), där en stolt och orädd ung kvinna träder fram. Hon har åsikter om världen och är fast förvissad om att Gud ska ställa allt tillrätta, och att hon själv spelar en stor roll i detta:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och

hans barn, till evig tid.”

Inte konstigt att hennes son långt senare ska välta pengaväxlarnas och försäljarnas bord i templet! Patos för rättvisa och en viss rebellådra verkar han ha ärvt från sin mor.
Envishet och en, för mödrar, rätt typisk förmåga att genera sitt barn, verkar Maria också ha haft. Ett exempel på detta är när hon insisterar, mot Jesus vilja, på att han ska göra någonting åt vinbristen på bröllopet i Kana (Joh 2:1-11).

Om hans far, eller rättare sagt styvfar, Josef vet vi inte mycket, annat än att han var snickare och avlägsen släkting till Maria. Hur han var som person är svårt att veta, men det finns antydningar lite här och där. Han verkar varit omsorgsfull och snäll, vilket märks i det att han ville skilja sig från Maria i tysthet (Matt 1:19) istället för att skämma ut henne och göra en stor affär av hennes utomäktenskapliga graviditet. När han sedan istället stannade vid Marias sida verkar han ha uppfostrat Jesus som sin. I Skivarps kyrka finns en fantastisk väggmålning som visar hur Josef lagar gröt eller välling till den nyförlösta Maria. Vilken fantastisk man och pappa!

Så där står de, Jesus jordiska föräldrar. En viljestark och välformulerad kvinna och hennes man, som fanns i bakgrunden som ett stöd. Under hela sitt liv umgicks Jesus med kvinnor på ett sätt som få, om ens någon, andra gjorde i hans tid, och en kvinna blev den som fick det första budskapet om uppståndelsen, och det första uppdraget att förkunna om den. Det kan vi nog tacka Maria för, och Gud, som var klok nog att välja exakt rätt mamma till sin son.

Predikan Kyndelsmässodagen 2014 Bryssel

På templets trappor stod de som väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som såg mot himlen, väntade på frälsarens ankomst på molnen. Där stod de som såg bedrövat mot Betlehem och undrade om Israels räddning kunde komma därifrån nu, efter Herodes massaker där.

På trappstegen stod de som skärskådade alla män som kom uppför stegen. Var det han, med den stolta och kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen? Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Var det han med de rätta familjebanden?

Ingen av dem såg barnet som bars förbi dem.

Men Symeon hade sett de stolta och kungliga falla. Han hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna duka under. Han hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger några garantier. Han hade spejat mot soluppgången och följt molnens väg över himlen. Han hade gråtit över Betlehem, och han väntade fortfarande. Han hade lärt sig att ingenting i livet någonsin är som man väntar sig. Och han, som känt Gud så länge, visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är förändring och mysterium, att Gud är framtid och rörelse och inte begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok. Och när han den där dagen vaknade klädde han sig med brådska, drog kammen snabbt genom det glesnande håret, och hastade till templet, förbi drömmare och profeter.

För frälsningen är möjlighet. Räddningen för världen är ett barn ännu oformat av samma värld. Messias kommer inte som en färdig lösning, som en riddare i skinande rustning. Inte som en hormonstinn ungdom, ivrig att döma och ordna. Inte som en levnadsvis person mitt i livet, med åsikterna formade och rutinens vana. Nej, som ett barn som inte kan fästa blicken, som ett oskrivet blad, som tusen möjligheter och framtider, så kommer frälsningen till världen. Otydligt och litet och så lätt att missa för den som förväntar sig något annat.

Våra förväntningar döljer Gud för vår blick. Som de på templets trappor. Och nog är det symptomatiskt att de som oftast upptäcker Gud i sina egna liv är de som har förlorat mycket annat. Våra livs måsten, alla våra bilder, alla våra förhoppningar ställer sig i vägen. Men de som förlorat, de som sörjer, de som inte längre orkar hålla uppe fasaden, de finner Gud alldeles intill. De dras nära av nödvändighet och längtan. Som Symeon. Som Hanna. Med värkande åldrande kroppar, tyngda av åren och sorgerna, finns det inte längre något som hindrar dem från att se Gud i barnet.

Det är därför julen är den första stora festen, och kyrkans första stora mysterium. Påskens lidande och segrande hjälte är lättare att förstå, martyriet kan vi jämföra med annat. Men barnet som räddningen, det svaga och bräckliga, det helt beroende barnet som vår Gud är en tanke som väcker rädsla och motstånd om vi verkligen tillåter oss tänka på det. Gud är ingen superhjälte långt borta, utan en liten trekilosbunte i famnen på en gammal man. Det krävdes en som väntade på tröst istället för hämnd för att förstå.

Tröst istället för hämnd.

Närhet istället för majestät.

Delande istället för seger.

Ljus istället för mörker.

Gud önskar ingen människa mörker. Den judiska inriktningen chassidismen talar om att varje människa bär en gnista av Guds ljus, och när vi möter varandra som sanna människor, som du och jag, befrias den här gnistan. När alla gnistor är fria återkommer Messias, lär de. Vi som tror att Messias har fötts, känner trots allt igen oss. Symeons ögon såg ljuset, i den nicenska trosbekännelsen som vi strax ska få stämma in i, beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”.

Det är inget sammanträffande att vi ger dopbarnen ljus, eller att vi tänder det stora påskljuset på påsknatten. Bräcklig som en låga på veken lyser den lilla babyn Jesus upp vår värld, och mörkret kommer aldrig mer härska oinskränkt.

Låt oss be... (ljusvälsignelse)

Predikan juldagen 2013

Julen är sällan tiden då vi längtar efter att konfronteras med verklighetens hårdare sidor. Och ändå är fred och rättvisa precis vad julen handlar om. Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus... barnet som föds ska kallas fredsfurste.

Vi stänger in oss i våra vackra julpyntade hem och sänder förhoppningsvis tankar, och kanske en slant, till dem som har det sämre än oss. Vi äter oss absolut proppmätta, delar ut presenter, klär oss fina, besöker vänner och släkt. Och mitt i allt detta finns alltid de som inte har mat, de som inte har pengar till presenter, de som saknar ordentliga kläder, de som inte har vänner eller släkt, nära eller inte alls. De möter oss på våra gator, de sover i kulverten mellan Gare Centrale och metron, de tigger utanför affärerna.

Och parallellerna är så lätta att dra för en predikant.

Maria och Josef hade ingenstans att sova. Senare blev de flyktingar, fördrivna från sitt land av en diktator och hans arméer. De var fattiga. Och hade det varit idag, hade inte ens kunnat ta sig till Betlehem från Nasaret eftersom det är en mur i vägen.

Det är lätt att känna dåligt samvete, åtminstone för mig. När jag jublar över en julklapp i form av ett nytt par skor, finns det så många som inte ens har ett enda helt par. När jag skjuter den halvtomma julmatstallriken ifrån mig, finns det många som inte får mat idag alls.

Det blir beskt och bittert då.

Och julen, ja, julen, inte ska den handla om bitterhet och beska.

Julen handlar ju om hopp och glädje.

Julen handlar om framtid.

Julen handlar om kärlek och närhet.

Det är för enkelt att säga att det bara handlar om klappar och fester, och det är också för enkelt att hävda att den absolut inte handlar om det.

Vår Gud är hoppets och överflödets och gåvornas Gud, lika väl som Gud är de fattigas och ensammas och hungrigas Gud. Det hör ihop.

Våra liv i trygghet kallar oss att använda den tryggheten i fredsfurstens tjänst.

Våra liv i överflöd kallar oss till tacksamhet, och till medvetenheten om att resurserna i vår värld fördelas orättvist.

Gåvorna påminner om allt det vi fått, och allt det vi kan ge. Maten är en möjlighet för oss att välja rätt, att välja sådan mat som inte skadar vare sig djur eller natur. Vi har alla alltid en möjlighet att göra det rätta.

Julen är en inspiration och en möjlighet att utan bitterhet och beska använda allt det vi har i det godas tjänst. Alla vi som önskar att det finns något vi kan göra, vi har chansen den här julen. För de andras skull, för vår egen skull. För Guds skull.

Låt oss öppna ögonen och se på vår värld med det lilla barnets blick. Låt oss se allt det vackra och underbara, och det oförståeligt mörka och svåra. Låt oss drabbas av barnets naivitet, och göra vad vi kan. Låt oss lägga av vår vuxna cynism och våra försvar, och ge när vi kan.

Gud gav oss sin son. Det blir inte större än så. Inte mer hoppfullt, eller kanske galet naivt, än så. Så mycket tror Gud på sin mänsklighet, att vi får ta hand om Guds barn. Och om och om igen firar vi det. Om och om igen hör vi berättelsen, om och om igen ser vi bilderna och krubborna.

Men bortom julens polerade mys, ligger en verklighet mycket mörkare och livgivande än vi kan föreställa oss.

Gud ger oss sin son. Gud blir en av oss.

För att ge alla, rik som fattig, fri som fängslad, svensk som belgare, sydsudanes eller palestinier, hopp om en värld där förtryckarnas piskor har brutits av och krigarens kläder bränns upp. En värld där fredens välsignelser är utan gräns.

Så ät och drick och jubla. Gör sedan vad du kan för dem som har det svårare än du. För idag är du världens hopp!

Betraktelse krubbgudstjänst julafton 2013

 Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

alla sova i enslig gård

utom prästen som bestämt sig för att rimma.

//Snön ligger inte vit på taken

men det glimmar i elljusstaken.//

Många år har kommit och gått,

kanske var Bryssel redan då rätt vått,

men om det visste Maria inte ett skvatt

då hon kom till Betlehem en vinternatt.

//Snön låg inte vit på taken,

men det var inte det som var haken.//

Marias stora mage var inte nog,

tillresta turister alla sängplatser tog

Tack och lov fanns där en åsna och en ko

som inte var emot att dela sitt bo.

//Snön låg inte vit på stallets tak,

men åsnan makade gärna på sin bak.//

Så Maria och Josef, hennes man

precis fram till stall och trygghet hann.

Där bland djuren, vid krubban som var ett lån,

föddes allas kung, Guds egen son.

//Snön låg inte vit över taket,

i krubban låg ett litet barn, naket.//

Och stjärnan sken över fält och äng,

en änglakör väckte herden från sin säng.

Kom! Skynda! Detta har hänt för alla!,

sjöng de för de frusna, rädda, kalla.

//Snön ligger inte vit över taken,

men ni har aldrig sett maken!//

Så herdar och lamm och många andra,

började då mot stallet genast vandra.

Vilket oljud i lilla staden Betlehem!

Vad folk måste vaknat och tittat ut på dem.

//Men ingen snö låg på taken,

fast varje människa var vaken.//

Änglar sjöng, lammen bräkte och gnydde.

Allt mörker för Guds ljus strax flydde.

För där i stallet föddes vårt hopp,

han som för ondskan till slut ska sätta stopp.

//Snön på taken kvittar faktiskt då,

när vi Guds frid och glädje fira få!//

Detta är festen som firar hjärtats kung,

festen för gammal, mittemellan och ung.

Festen för rik, mittemellan, den som inget har,

för ensamma, sjuka, friska, familjer och par.

//Snön kanske inte ligger på taket vårt,

skänk en tanke till dem som har det svårt.//

Så god jul på er alla här och långt borta,

vill jag säga er med dessa rader korta.

Minns att glädjen och freden är vårt mål,

mitt bland klappar, glögg och rödaste kål.

//Även om vi sällan får snö i staden vår,

God jul, kära vänner, och gott nytt år!//

Predikan 3 sön i Advent 2013, Bryssel

Detta är tiden då Barack Obama har varit president i USA sedan 2009, och José Manuel Barroso ordförande för Europeiska kommissionen i nio år. Ban Ki-Moon har varit FNs generalsekreterare i sex år, och Belgiens kung Philippe har suttit på tronen i nästan fem månader.

Världen och tidningarna vill att du och jag ska förstå hur oviktiga vi är i jämförelse med dem.

Detta är också veckan då otroligt kloka människor fått pris för sina viktiga bidrag till vetenskapen och litteraturen, och fick något mindre spaltmeter än Silvias vackra röda klänning. Det är veckan då världsledarna samlades för att minnas Mandela, och då Beyoncé överraskningssläppte ett album mitt i natten. Det är veckan då den sedvanliga diskussionen om vad som är svenskast – pepparkaksgubbar eller inte - har dominerat valda delar av media.

Och allt detta förmodas vara viktigare än du och jag. För i världens ögon finns det folk och folk. Vi tror förvisso på alla människors lika värde, men en del är lite mer lika värda än andra, utifrån position och kändisskap och högljuddhet och en massa andra faktorer.

Genom alla de där föreställningarna skär rösten från en galning idag. Som när någon pratar obehagligt högt och uppenbart tokigt på metron. En smutsig, vildögd människa som ser rakt igenom våra omsorgsfullt uppbyggda strukturer, som vägrar vara en del, och som skäller ut oss efter noter.

Huggormsyngel.

Det finns inga ursäkter.

Varje klyfta ska fyllas, varje krokig stig bli jämn, för alla människor, varenda en, oavsett efternamn eller status, ska få se Guds frälsning.

Varenda en.

Varenda uselt huggormsyngel, premiärminister och påve.

Varenda uteliggare och tiggare, varenda rockstjärna och stjärnkock.

Minsta baby och äldsta tant.

De dumma och de kloka, de medvetna och de inskränkta.

Varenda en ska få se Guds frälsning.

Det är ett beskt glädjebud, en kalldusch av goda nyheter.

Dina förmågor och bedrifter ger dig ingen specialbehandling. Inte mitt jobb heller.

En galning ropar i öknen. Han vet vem du är, och han har ingenting att säga dig eller mig som kommer att få oss att sträcka på ryggen på grund av våra titlar eller ägodelar. Nej, Johannes budskap är beskare än så. Ingen slipper undan den kommande vreden. Ingen slipper undan, men alla ska få se Guds frälsning.

Johannes och Jesus är som två sidor av samma mynt. Utskällningarna och kraven gäller alla, kärleken och nåden likaså. Den är så genomlutherskt. Vi är lika lite värda nåden, syndare och misslyckade och lögnare som vi är. Och vi är lika älskade alla, önskade och efterlängtade som vi är. Och det är någonting oerhört befriande i detta.

Ingenting du eller jag kan göra förtjänar oss Guds kärlek.

Och ingenting vi kan göra stöter bort oss ifrån den heller.

Gud kanske blir arg och besviken och ledsen, som vilken förälder som helst med trotsande, trötta och olydiga barn. Men aldrig att Gud slutar älska oss för det.

Vi må vara långt ifrån kejsare över den kända världen.

Vi är inte presidenter med oerhörd makt.

Vi, vanliga människor som kämpar för att få livet att hålla ihop, med skolavslutningar, med jobbprojekt som skenar iväg, med åldrande föräldrar som längtar efter uppmärksamhet, eller tonåringar som inte orkar läsa läxor, med all vår längtan och alla våra bekymmer, vi är alla älskade.

Oavsett hur ofta vi hör av oss.

Och Johannes ropar i öknen.

Kärleken ställer krav. Kärleken vill förvandla oss.

Vi blir inte helgon över en natt. Men kärleken vill spridas.

Ge till den som behöver.

Utnyttja inte andras svaghet.

Gör det bästa av din plats i livet.

För dem närmast dig är du viktigare än Ban Ki-Moon och kung Philippe. För Jesus är du lika mycket värd som Obama och Barroso. Lika älskad. Lika viktig. Ett litet huggormsyngel, med din plats i världen. Liten, kanske föraktad, men även du skadar när du biter. Använd all din klokskap och godhet till att sprida kärleken. Bana väg för Herren!

Marie bebådelsedag Antwerpen 2013

När läser vi annars den här berättelsen?

Det finns något lite skönt och befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga, omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.

Idag är i alla fall julpsalmerna inte med.

Ingen krubba står i ett hörn, vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.

Nej, Marie bebådelsedag är istället omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.

Kanske kan människorna, de som spelar rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.

Maria är en tonårsflicka, säkert ungefär samma ålder som ni konfirmander.

Elisabet, hennes släkting, är betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern har vi ju också här idag.

Båda är säkert rädda och undrande. Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga. Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte. Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar på.

Så Lukas fyller sitt reportage med massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var, är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till rätta.

Men idag läser vi utan de glasögonen, och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.

Här idag skulle jag vilja be er, oss alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.

Något kan vara sant även om detaljerna skiljer sig.

Om en berättelse är redigerad och fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.

Detaljerna är inte heller osanna, de är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.

Det spelar ingen roll om hon var jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.

Det spelar ingen roll om en stjärna tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall. Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick på vatten eller inte.

Det som spelar roll är att en ung flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet, inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om vem Gud bör vara och bör göra.

Men många människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min distanserade, skäggprydda, gubbgud.

På det sättet kan jag hålla alltihop ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd? Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud älskar mig?

Jo, vad som händer är att jag måste reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv. En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte tjänar på att ha en vän, eller en partner?

Det är det som bebådelsen handlar om. Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.

Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.

3 sön i advent. Om en vän, men ännu mer om gräsligheter

(predikan vid högmässa med dop)

För några dagar sedan lovade jag lättsinnigt min vän Malin att jag skulle predika om henne idag. Det händer att vi präster gör sådant, mest för utmaningens skull, och det brukar bli ganska roligt. Främst predikar vi ju om Jesus, men emellanåt får en och annan ganska vanlig men exceptionell människa dela hans utrymme. Han gillar ju att dela spotlighten. Jag tänkte mig att hans kusin Johannes döparen, som står i centrum idag, nog skulle vara ok med det också.

Men så påmindes jag återigen om världens mörker, och det kändes plötsligt mindre roligt. Ofattbara och fasansfulla angrepp på barn i skolor i både USA och Kina, på samma dag. Föräldrar som för evigt mist sina barn, syskon som aldrig träffar dem igen. Andra barn som kommer bära ärren för alltid, både insida och utsida. Samhällen som förlamas av rädsla och skräck, högljudda politiska strävanden från alla håll. Men mest av allt, en fasa som kryper under skinnet på varje mamma, pappa, syster eller bror.

Den typen av fasa som man inte ens vill vara i närheten av att tänka på en dopdag. Den typen av fasa man skulle önska att ingen någonsin skulle utsättas för. Den typen av fasa som inte kan förklaras, som man inte kan skydda sig emot. Den meningslösa, vansinniga ondskan.

För några minuter sedan bad vi här: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria E och S från mörkrets makt, skriv deras namn i Livets bok och bevara dem i ditt ljus, nu och alltid.” Vår värld är så mörk ibland, så meningslöst ond eller förstörd. Och vi är så rädda hela tiden. Dopet är Guds svar på vår rädsla, och just i den här bönen ropar vi efter närhet och befrielse från allt ont. Från ont precis som detta onda som drabbade barnen i skolorna.

Vi vandrar i mörkrets skugga, vänner. Bredvid oss vandrar Gud. Det hade varit så bekvämt att be om beskydd, och skylla allt det som händer på Guds bristande skydd. Så praktiskt, och samtidigt så utan hopp, eftersom varje fruktansvärd sak som händer då skulle varit Guds fel. Men så fungerar inte Gud, och inte våra liv. Istället vet vi att Gud delar all smärta och all sorg. På skolan i Connecticut, innanför skolgrinden i Henan i Kina. Jag vet att den vetskapen inte räcker, men det finns det ingenting som gör. Det finns inga ord som tar bort det som hänt, inga ord som gör det förståeligt. Vi har bara vår längtan efter en värld där våldet har mist sin makt, där Guds fred till slut råder.

Jesus kusin Johannes var en gammeldags domsprofet på många sätt. Han pekade ut felen i samhället, men talade också om den befriare som skulle komma. Han gjorde sig impopulär hos makten, men nådde hjärtan och sinnen hos folket. De visste att världen, redan då, behövde hopp och befrielse, och de längtade.

Men Johannes överlevde inte. Han mördades för sina obekväma ords skull. Hatet dödade honom.

Hatet klarar inte hoppets närvaro, klarar inte sanningen. Hatet drömmer inte om fred. Hatet dömer utan bevis, eller med svaga sådana, hatet gör ögon blinda och låter mörkret spridas. Och det är så lätt att hata den som dödar barn, den som skadar dem. Den som gjort sådant, tänker så många av oss, förtjänar att dö, eller att lida, eller att låsas in för evigt.

Men hatet talar aldrig sanning. Hatet leder aldrig till befrielse. Och hatet är inte Jesus väg.

Guds väg, Jesus väg är istället den omöjliga kärlekens. Medlidandet som gör det möjligt att också be för den som sköt eller högg, som söker efter vägar framåt istället för efter syndabockar. Guds väg är sanningens väg, den som kanske är obekväm men som befriar. Guds väg är närvarons väg, doplöftets väg. Hör, du som har öron. Se, du som har ögon. Vår värld behöver mer kärlek, mer förståelse, mer närvaro, mer medlidande. Våra barn behöver hopp, inte stängsel och murar. De behöver alla de löften vi ger dem i dopet. De behöver våra böner, våra kramar, vår närvaro, vår uppmärksamhet och vår kärlek. De behöver sanning och ja, de behöver befrielse från allt detta våld. 

För det är sin fred Gud vill ge oss.

en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)

Predikan Första söndagen i Advent 2010

Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?

Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.

Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.

Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.

Men Jesus, han är inte en kung som andra.

Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.

Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.

Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.

Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.

Predikan 100103 Guds hus

Det är här det blir allvar. Det bränner till. Vi har pratat om Jesus, jag och konfirmanderna, men han har aldrig blivit människa, aldrig inkarnerats, förrän just den här berättelsen kommer fram. Och de skyggar.
Han är inte mysig längre. Allt det där pratet om fred och himmelrike, allt helandet och talandet får plötsligt en skugga av verklighet, och de går inte riktigt att värja sig. Jesus är inte snäll. Och konfirmandgrupp efter konfirmandgrupp blir upprörd och tar avstånd. Det är inte så Jesus ska vara.

Säkerligen tänkte sig inte affärsmännen i templet heller att Jesus borde vara så. Men berättelsen om när Jesus tappar besinningen är alldeles för viktig för att redigeras bort i ett sökande efter den snälle söndagsskole-Jesus. Alla de fyra evangelisterna berättar samma sak. De blonda lockarna får stå tillbaka för de blixtrande arga ögonen. Jesus är farlig, och den där dagen i templet blev det uppenbart för alla och envar.

För ungdomarna i konfirmandgruppen blir den farlige Jesus för mycket. De får möjlighet att välja "sin" bild av Jesus, och nästan samtliga sträcker sig efter den milde mannen med fåret över axlarna. Några väljer den söta babyn i krubban. Ingen väljer den lidande korsfäste, ingen den ilskne tempelrensaren. De tycker att det är bra som det är. Jesus kan få vara den varma filten eller den mjuka kudden, den som tar stöten när livet blir lite besvärligt och hårt. Jesus kan få påminna oss om det vackra i livet, kanske om barnens plats. Men inte mer.

Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än så. För drygt en vecka sedan hörde vi att Jesus kommer för att ställa far emot son. Fredsbudskapet är så radikalt att det skapar ofred. Och hans budskap idag var så radikalt att det beseglade hans öde.

Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Ingenting fick besudla det allra heligaste. Inga orena djur, inga utländska mynt. Reglerna fanns där som ett försvar mot ockupationsmaktens inflytande. Renhet framför allt.
Handlarna där på förgården gjorde inte mer än att de utnyttjade en möjlighet. Ett kryphål i lagstiftningen kanske vi skulle kalla det. Översteprästerna och de skriftlärda följde samtliga regler. Och ändå blev det så fel.

Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort orenhet blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga. När vi sätter likhetstecken mellan de två. När vi tror att vi själva kan åstadkomma vår salighet. Med våra handlingar och riter, våra gudstjänster och välgörenhet. När vi sätter dem framför vår Herre, och låter förgården bli full av sådant som fördunklar blicken.

Jesus är farlig då. Han rensar undan allt det för, med ett vrål. Han skrämmer bort allt det vi vill bära med oss in i det allra heligaste. För det innersta, det heligaste, vårt tempel som är helgat till Gud, är alltför viktigt för att fyllas med någonting annat än Gud.

Jesus blir farlig, för han kräver någonting av oss. Han kräver att vi tar upp ropet och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Må det vara i våra inre, eller i våra församlingar och kyrkor. Vilka krav ställer vi upp för att någon ska få komma in i Guds hus? Vilka krav ställer vi upp för att vi själva ska få komma till bordet och det allra heligaste? Hur hög gör vi kortrappan? Medan Gud går allt längre ned.

Jesus är arg. Då, och nu. Månglarna smyger sig tillbaka. I våra egna tempel, som är våra kroppar och sinnen, och i våra kyrkor. Att mota dem är en andlig gudstjänst, att vända om till Gud öppnar för Andens vind.

Jag talade med konfirmanderna om vad som kan vara månglarna på förgården i vår tid. Många förslag kom fram. Än var det skönhetshets, än fallskärmsavtal. De fann många exempel på hur det inte står rätt till i Guds hus, eller världen i stort. och så småningom växte förståelsen för den arge Jesus fram. Det är inte att vara snäll som är viktigt, det är att bry sig, som en av dem sade.

Att bry sig. Där i tre små ord kom kärnan fram. Månglarna brydde sig inte om konsekvenserna för de som ville offra i templet, de bekymrade sig bara om sin profit. Översteprästerna brydde sig inte heller om människorna som kom till templet, de hade bara renheten och reglerna för ögonen.
Idag brys det inte om asylsökande eller hemlösa eller långtidssjukskrivna. Men reglerna följs. Och ekonomin mår bra.
Men Jesus bryr sig. Han bryr sig för att allt detta icke-bryende får våra själar att förtvina. Våra tempel korrumperas. Han rensade ut templet för att ge plats åt människorna och Gud. Han är farlig, för att han vänder allt upp-och-ner. Regler och renhet är bara till nytta om de vänder ditt hjärta till Gud. De är bara till nytta om de får Guds rike att växa i människors hjärtan. Han är farlig, för där Gud kommer in i ett hjärta, försvinner maktbegär och pengahunger och korruption. Där försvinner allt det där som smörjer hjulen i vår märkliga värld.
Jesus kallar alla folk till bönens hus. Han kallar de gudlösa att överge sin väg, och de ondskefulla sina planer. Han kallar dig och mig att förvandlas.
Är du beredd att släppa in Jesus i templet?
Akta dig, han kommer att vända allt upp-och-ner. Och med honom kommer himmelriket växa i dig, och du ska bli ett sant heligt tempel, ett hus där Gud kan bo.

söndagen efter jul 09 (betraktelse)

Vad är det som hotar dem så?
Lärjungarna, Herodes, alla de som ville stena Jesus…?
Vad är det som hotar?

Inte är det en stor armé.
Inte är det uppviglande ord. Jesus var förföljd och hotad långt innan han kunde tala. Barnen i Betlehem dödades utan att ha hörts.
Det enda människorna ville var att Jesus skulle röra vid barnen, men lärjungarna agerar som livvakter. Barnen verkar vara ett hot.

Hur kan barnen hota? Svagast, i ett samhälle där inte barnen tillmättes något värde. Utan talan, utan rätt att påverka. Synas kanske, men inte höras.

Barnen hotar på samma sätt som Jesus hotar.
Deras enda makt är kärleken de framkallar.

Vi är genetiskt programmerade till att vilja ta hand om små barn. De tar from hos oss en vilja att vara vårt bästa jag. Sätt ett par barn i varje styrelserum och regeringskansli i världen, och den skulle se annorlunda ut, för vem vill förklara för barnen att det minsann är nödvändigt att bomba andra länder eller ta bort tryggheten för unga? Vi vill vara bättre än så, för deras skull, och det hotar denna världens stora och mäktiga.

Barnens makt är kärlekens makt. De tvingar inte till sig någons lojalitet, de utövar inte påtryckningar. Genom sin blotta existens motverkar de våld och död, men också lärjungars hierarkier och statustävlingar. Och där finns den likhet vi ska eftersträva.

Jesus makt är hjärtats makt. Han erbjuder Guds rike, det som redan finns inne i oss, till dem som kan ta emot det som ett barn. Utan baktankar, utan villkor. Det går inte att tjäna på det, inte att tvinga på det. Det är kärleken, att vi har skänkts Jesus. Det är kärleken, som springer fram ut våra hjärtan som när vi ser ett nyfött barn. Det är kärleken, det största hotet mot världens fel. De mäktiga slår tillbaka, med barnamord, förföljelser och trakasserier. Men kärleken som inte strävar efter makt går inte att krossa. Bli som barnen. Guds rike tillhör sådana som de.

julnattsbetraktelse 09

Det är något alldeles märkligt och underligt med det här barnet.

Han strålade säkert inte. Jag tror inte han var så värst mycket vackrare än alla andra. Säkert inte varken längre eller starkare än andra heller. När Gud blir människa väljer han att bli rätt så vanlig.
Gud väljer att bli människa helt och fullt. Han delar ett vardagsliv. Våra vardagsliv.

Och på något sätt är det något nästan lite sorgligt med hans tillkomst också.
Han föddes inte som ett resultat av kärleken mellan två människor. Inte heller kom han till efter en passionerad natt. Han var inte ett svar på en barnlös längtan, eller ens särskilt önskad från början.
Nej, han har ingen annan anledning att finnas än vi. Och Guds längtan efter oss.
Och just precis det är väl det fantastiska och underliga med Jesus.

På grund av oss blir Gud sårbar.
På grund av oss blir Gud liten.
På grund av oss blir Gud ett barn.

För Gud älskar oss så mycket att han vill vara nära. Precis som när vi är alldeles vansinnigt förälskade och bara vill tänka på, prata om och vara nära den vi älskar. Vi är beredda att göra nästan allt för att vara så nära det bara går. Tänk dig det, så kanske en liten aning av Guds kärlek blir uppenbar.

Detta är natten. Detta är tiden. Det är nu vi står mitt i det som hände. Guds kärlek blev verklig och nära den där natten för länge sedan, och här är vi. Kärleken tog oss hit. Låt oss bära den kärleken vidare. Julen är fredens högtid, och freden, den börjar här, och den börjar nu. Med oss.

Även om vi är sårbara.
Även om vi är små.
Även om vi, till och med, är barn.
Vi bär Guds kärlek nu. Med den kan vi skapa fred.

söndagen efter jul 08

Det står ingenting om en predikan i agendan, och kanske är det ett misstag gjort i Andens ingivelse, för det finns ingenting tröstande att säga när man konfronteras med dessa ord, och denna händelse. Men inte kan de stå obemötta, oförklarade, oreagerade på heller.

Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!

Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.

Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.

Var är glädjen i det?

Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.

Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.

Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.

Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.

Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.

Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.

Christmas sermon w children 2008

I'd like your help to tell this story.

Those of you on this side – whenever I mention sheep, could you say ”baaaaah” loudly? OK? Shall we try? Sheep! Excellent!

And you on this side, when I say cow or cows, can you ”mooooo” really loudly? Let's try: Cow! Brilliant!

And you children in the choir, who sing so prettily for us, can I ask you too a favor? When I mention angel or angels, can you sing ”aaaaaaaah”, just like an angelic choir? Testing: angel! Wow. Thanks!

And finally, something for us all together. I will say star at one point. Can you then put your hands up in the air, all of you, and twinkle with your fingers, like this? Let's try it: star! Cool! Very, very good.

Then, let's tell this story!

...............................................................

Bethlehem was absolutely packed full with people. There were people sleeping everywhere. The inns were full. The hotels had been completely booked for months. Everyone who knew anyone in Bethlehem had arranged to stay in their homes, sleeping in livingrooms, on floors, in kitchens, terraces and even hallways. Even the good places outdoors were occupied, and visitors slept under trees and bushes.

Even the stables were full. And in one specific stable the most important thing in history was about to happen.

In that stable, there might have been a couple of horses and donkeys. Some that belonged there, and some that belonged to visitors. There probably lived some hens, and of course cows! (mooooooo) The cows (mooooo) probably lived there all the time, but most of the animals were strangers to each other. Maybe they were standing there in silence, glaring at each other, wondering who the others were. The horses munched their hay and made an effort not to talk to the cows (mooooo), the donkeys flapped their ears and disturbed the hens that tried to sleep. The atmosphere was kind of tense.

And suddenly, the door to the stable opened, and two humans and a donkey entered. The donkeys refused stubbornly, 'cause donkeys are stubborn, to make room for the new donkey, so she had to stand with the cows (mooooooo). The hens flapped their wings in a displeased manner, and the horses kept really quiet, hoping no one would move them.

The humans sat down in the hay among the cows (mooooooo). And there, in the middle of the night, it happened. A child was born, right there among the hay and straw. The hens stopped cackling. The donkeys all of a sudden found they had room for more, and the horses put their soft muzzles down to smell the little baby. And the cows (moooo) backed away from their crib so that the baby could have somewhere to sleep. The stable was at peace.

Outside Bethlehem, there were not nearly as many people. Maybe the shepherds that were huddling there on the field wished to be with all the others in the warmth. Maybe they had already been taxed, maybe they didn't count. In any case, they were alone with their sheep (baaaaah) in the dark and cold. They sat around the fire, and the sheep (baaaaah) lay around them, not sharing their body heat.

But all of a sudden, the sky was full of angels (aaaah). The sheep (baaaah) must have been as scared as the shepherds. The darkness gave way for light, the silence and baahing of the sheep (baaaah) – yeah, just like that, gave way to the song of the angels (aaaaaaaah). And right there they got the message from the angel (aaaaaaaah), and decided to go into Bethlehem, sheep (baaaaah) and all.
Imagine them bustling though the narrow streets of Bethlehem, looking for the stable the angels (aaaah) had been talking about.

The little stable was filled to bursting. There were donkeys, cows (moooooo), hens, sheep (baaaaaah), horses, people and angels (aaaaaah). And in the middle of it all a baby was sleeping, in spite of all the noise. A baby that gave them all hope. Maybe the sheep (baaaaah) dreamed of juicy leaves, maybe the cows (moooo) dreamed of green pastures, maybe the angels (aaaaah) dreamed of eternal song, maybe the humans dreamed of peace.

But the child, that made Gods dream of love and faith real, slept. The animals hushed. And over them all the star (twinkle) shone, as a sign telling everyone that now there was light in the darkness, now there was hope and faith in the future. Now it was clear that God was in the midst of creation, and drew it back through love. And the cows (moooooo), and the sheep (baaaaah) and all of the others slept.

betraktelse julbön med små och stora 08

Jag skulle vilja be er om lite hjälp att berätta den här historien.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!

Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!

Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!

Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!

Då börjar vi.

.......................................................

Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.

Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.

I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.

Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.

Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.

Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.

I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.

Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.

Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.

Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.

Betraktelse på skolavslutning (internationell + svensk skola) Sermon on an end of semester cerenomy for a school

Some people, and I’m not sayin’ you are those people, think that what is on the surface of a person is a correct description of what’s underneath.
And this might actually be true. In a few, very rare cases. But most of the time the surface only reflects a tiny, tiny portion of the person, and sometimes, not at all.

Vi människor envisas med att bedöma varandra efter utsidan. Vi tror att en människas sanna jag finns där, avslöjas där. Till exempel tror min femåriga dotter att alla tjuvar har svart- och vitrandiga kläder, och att de emellanåt tar på sig andra kläder över dessa, för att luras. Jag har en svart- och vitrandig halsduk, och jag undrar vad hon tänker när jag tar på mig den.

(We humans insist on judging others by the way they look on the outside. We believe that a person's true self is there, revealed there. For example, my five-year-old daughter believes that all thieves wear black and white striped clothes, and that they sometimes put on other clothes on top, to cheat others. I have a black and white striped scarf, I wonder what she thinks when I put it on.)

As we all are aware of how much impressions matter, we dress accordingly. Today, I wear this fancy cope, because this is a big day for all of you, and I want to celebrate along with you. I wear white, which is the church’s color for feast. There are others here too that have special clothes.

Många av er har på sig sina finaste kläder idag. Andra har det inte. I en del fall är det svårt att avgöra – N har slips och kostym, vilket skulle kunna vara finkläder, men nog är närmast vardag för honom, eller hur?
Men oavsett hur vi är klädda, är det personen inuti som är viktig.

(Many of you have your finest clothes on today. Others have not. In some cases it's hard to tell - N has a suit and tie, which could be finery, but for him is almost every day wear, right?
But no matter how we are dressed, it's the person inside that is important.)

I could remove this cope and this surplice, and still be a priest, still be Maria.
N will still be N when he comes home tonight and takes off his tie.
And all of you guys will still be you when you are in your pj’s and go to bed.
Maybe even more you.

Våra kläder och uniformer säger något om vilka vi är och vilka vi vill vara, men innerst inne är det sanna jaget gömt. Även tjuven tar av sig sina svart-vitrandiga kläder och kramar sitt barn innan sängdags. Och det är där julens budskap kommer in. Vi önskar en massa saker, men glömmer ibland bort vad vi verkligen behöver – att bli sedda och uppskattade för de vi verkligen är.

(Our clothes and uniforms say something about who we are, and who we want to be, but deep inside the true self is hidden. Even the thief takes off his black and white striped clothes and hugs his child before bedtime. And that's where the message of Christmas comes in. We wish for a lot of things, but sometimes we forget what we really need - to be seen and appreciated for who we really are.)

So, this Christmas, I ask you to remember need instead of want. What do you need? What does your family and friends need? What does the stranger and the ones who have nothing need?
I don’t need this cope. But there is one baby here, who needs me to think of him, and thru him all the others without clothes or home. Today, I give my cope. Tomorrow, let’s all think of the ones without. Let’s think of need and want. And let’s remember that it’s the person and not the surface that matters in the end.

(took off my cope and put it over baby Jesus in the Nativity)

God Jul allihop!
Merry Christmas everybody!

Predikan första söndagen i advent 2008

Jag ska berätta en fabel för er. Vet ni vad en fabel är? Det är som en saga, fast med djur i huvudrollen, och oftast berättar den om viktiga saker. Ibland kan det vara om att man ska vara hjälpsam eller ödmjuk. Den här fabeln handlar om hopp.

En gång för länge, länge sedan levde en åsna i en by. Det var en ganska klok gammal åsna från en familj av rätt kloka åsnor. Och de var kloka, dess åsnor, för att de förde vidare all sin visdom genom berättelser. Så blev deras föl lika kloka som sina föräldrar, och lade sedan i sin tur till nya historier, så att deras barn blev ännu mer fyllda av historier och berättelser, och därmed ännu klokare.
I vilket fall som helst var den här åsnan i full färd med att berätta om sitt livs äventyr för sitt föl. Hon hade levt länge, åsnan, och varit med om mycket. Många av berättelserna hade fölet, som i ärlighetens namn nu faktiskt var en ungåsna, nästan vuxen, hört förr, och han tyckte nog att hans mamma höll på att bli lite gammal och tjatig ibland, men det var en berättelse han gärna ville höra igen.
”Mamma” sade han, ”berätta om din första resa!”
Och mamman tyckte också att det var den bästa berättelsen av alla, så hon berättade den mer än gärna.
”Som du vet, min son, är jag inte uppfödd här i Betfage (så hette byn där de bodde). Jag kommer i själva verket från en by som heter Nasaret, och som ligger i Galiléen. Där är det alltid grönt och vackert, för de ligger en stor, stor sjö där, och gräset är friskare än någon annanstans.”
Sonen slöt ögonen och föreställde sig det gröna gräset och vattnet. Han hade aldrig sett en sjö, men försökte tänka sig hur en sådan skulle se ut. Som en jättestor pöl, kanske.
”Där i Nasaret bodde jag hemma hos Anna och Joakim och deras dotter Maria. Min mamma bodde också där, och min mormor. Det var snälla människor som gav oss ganska bra mat och inte lät oss arbeta för mycket. Speciellt mycket tyckte jag om Maria. Hon brukade alltid klia mig bakom öronen.
En dag skickades jag med Maria och hennes trolovade Josef ut på en lång resa. Maria var tyngre än hon varit tidigare, och jag insåg så småningom att det var för att hon skulle få ett barn. Det är vad människorna kallar sina föl.”
Sonen skriade av skratt. Barn! Så fånigt det lät!
”Bara en liten bit härifrån, i Betlehem, föddes så det barnet. jag har sett många människobarn, både innan och efter dess, men inget är som det barnet. Jag fick vara med när han föddes, och jag bar honom sedan ut på ännu en resa, till Egypten, och även därifrån. Och jag säger dig, min son, aldrig har det funnits en människa som honom.”
Sonen frågade, som alltid:
”Vad hette han, mamma?”
”Han heter Jesus.”
”Vart tog han vägen, mamma?”
”Jag vet inte, min son, men jag är säker på att vi en gång kommer mötas igen. Det var någonting speciellt med honom. Jag längtar efter att se honom igen, det gör jag. Han är värd att vänta på.”
Sonen skakade på sitt långa åsnehuvud. Han hade inte levt så länge, men redan visste han att de flesta människor varken var särskilt snälla eller värda att längta efter. Om de inte bjöd på honung, det vill säga.
Vårsolen brände ner på dem där de stod tjudrade utanför huset. Det gamla åsnestoet och hennes unge son stod absolut stilla, bara svansarna viftade då och då bort några flugor.
Plötsligt hördes det oväsen. Slött tittade åsnorna bort mot ljudet, och fick se två män komma gående mot dem. Till deras oerhörda förvåning band männen upp deras tömmar, och ledde bort dem. Åsnorna kom sig inte ens för att streta emot, och om man känner åsnor vet man hur förvånade de måste ha varit för att de ska glömma det.
Männen, som hade snälla ögon och mjuka händer, lade sina mantlar på ryggarna på stoet och fölet. Och sedan såg de en annan man komma mot dem. Stoet spratt till, det var något med honom...något välbekant... När han lade sin hand på hennes mule och smekte den, mindes hon, kände hon igen lukten. Han hälsade också på fölet, ungåsnan. När stoet såg hur hennes son kråmade sig och fullständigt skuttade av glädje, log hon mot honom.
”Se. Sade jag inte att han var värd att vänta på?”
Mannen, som hon hade förstått var Jesus, som hon burit som barn, satte upp på ungåsnan. Det var första gången han bar en människa, men han rörde sig så försiktigt, och åsnestoets hjärta svällde av stolthet.
Sedan sträckte hon på sig, så gott en åsna nu kan sträcka på sig, och började sakta skritta mot Jerusalem, efter sin son och hans underbara börda. Det var folk överallt, och under hennes hovar kände hon tyg och palmblad. Det kändes som om hennes son bar en kung. han, en enkel åsna från byn Betfage. Men värmen från hans händer, och minnet av hans leende, suddade ut allt annat. Detta var det hon väntat på i hela sitt liv. Vilken berättelse att föra vidare!

Hela världen har väntat. Staden Jerusalem, också kallad Sion, har väntat. Åsnorna, gråsparvarna, bina, abborrarna och snöleoparderna har väntat. Blåklockorna och majskolvarna har väntat. Och vi har väntat. Vi har väntat på att Jesus ska komma, med freden och rättvisan och livet till alla. Att han ska komma och göra världen och naturen hel igen. Natten går mot sitt slut och dagen är nära! Kristus kommer, Davids son, och varje nytt kyrkoårs början, den här dagen, tänds hoppet igen. En dag ska krigens vapen förintas, en dag ska terrordåd och miljöförstöring upphöra. Han är värd att vänta på, och precis som åsnorna i fabeln, som kanske är sann, kan vi bära hoppet i våra hjärtan. Han kommer tillbaka, i Herrens namn. Hosianna i höjden!

predikan julnattsnattsmässan 07

Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.


Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.


Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.


Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.


Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.

Predikan andra söndagen i Advent 9 dec 2007

Sällan får jag lika mycket möjlighet att gå i Jesu fotspår som den här söndagen. För idag är jag kallad att förkunna budskapet om att Guds rike är nära, det budskap som allra oftast återkom i Jesu egen undervisning. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Och ändå finner jag att jag helst vill tala om hur Jesus ska komma hit. Det är säkert inte fel, med tanke på att Han själv var, och är, kärnan i det budskapet. Han som var ända från begynnelsen, han som är här och nu, och han som kommer åter när tiden är inne. Tiden som är inne nu, igår och i morgon. Det är dags, himlen är nära. Men hur?

Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår. Jag känner mig som Petrus på förklaringsberget, jag vill ta på det oberörbara, jag vill få det berättat för mig med ord jag förstår. Jag är böjd till att göra det praktiska, som Marta, men i mitt hjärta längtar jag efter orden jag kan ta till mitt hjärta, jag vill begrunda som Bibelns alla Marior. Men ännu är jag inte där, än kan jag inte förstå.

Kommer Jesus åter på molnen, i en skinande vagn av eld? Kommer han som en ljusgestalt i bländande vitt, med den uppgående solens strålar som en gloria? Kommer han inom vår tid, eller sker det på något sätt utanför tidens ramar? Jag försöker föreställa mig det, jag försöker förstå, för att verkligen kunna längta. Men det går inte.

Jag vet att det säkert ligger i min natur. Kanske är det i nästan alla människors natur, det är omöjligt att föreställa oss det som är större än vår fattningsförmåga. Och vi tar till bilder för att ens kunna närma sig det vi inte förstår, men bilderna begränsar oss, blir till snubbeltrådar och dimridåer. Vårt förnuft, så rikt och underbart konstruerat, gör det ogripbara än mindre gripbart.

Och så läste jag en dag en dikt av WH Auden. Så här lyder den:

Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.

Min översättning:
På grund av Hans besök
kan vi inte längre begära Gud som om Han saknades:
vår återupprättelse är inte längre en fråga om strävan,
utan om kapitulation
för Honom som är alltid och allestädes närvarande.
Därför ber vi varje ögonblick att,
vi genom att följa Honom kan avresa
från vår oro
in i Hans frid.

För mig blev den ett ögonblick av klarhet. Förnuftet klarade det inte, konsten och litteraturen kom till min hjälp. Jesus är inte borta på det sättet att han en gång ska komma tillbaka. Med hans besök, i och med hans födelse, har vi ständigt Gud närvarande hos oss. Minnet av honom, berättelsen om honom, det goda budskapet reser med oss var vi än går. Vi har fått den heliga Ande som gåva, i allt vi gör finns Gud med. Så emellanåt är det till och med farligt att tala om Gud som om Gud är borta och ska komma tillbaka, kanske på en skinande vagn, för då menar vi ju också att Gud inte är här nu.

Men Gud Fadern är här, nära. Jesus är här, nära. Den heliga Ande är här, nära. I varje andetag. I varje brustet hjärta. I varje människa, med varje människa. I sorgen och glädjen, i motgång och medgång. I tristess och jubel, katastrof och ofattbar lycka.

Ja, Guds rike är nära. Det är oss närmare än våra egna hjärtan. När vi ber om att Hans rike ska komma, då ber vi om att vi ska lämna allt det andra och verkligen vända oss till honom som vi redan känner, han som redan är här, han som bara väntar på vår fulla uppmärksamhet.

Vi väntar. Det andra ljuset är tänt. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv. Vi väntar. Guds rike är nära. Vi kapitulerar inför Guds längtan efter oss. Vi väntar på barnet som kan leda oss djupare in i oss själva, som kan få oss att se Guds underbara handlande i våra liv. Vi väntar på vårt hjärtas konung, vi väntar på barnet som skänker oss livet. Honom som vi vill följa, från vår oro, in i hans frid.

Det är advent. Vi väntar. Guds rike är nära.