På templets trappor stod de som
väntade på Messias. Där stod de som var vända mot öster, för
därifrån skulle han komma, på en vagn av eld. Där stod de som såg
mot himlen, väntade på frälsarens ankomst på molnen. Där stod de
som såg bedrövat mot Betlehem och undrade om Israels räddning
kunde komma därifrån nu, efter Herodes massaker där.
På trappstegen stod de som skärskådade
alla män som kom uppför stegen. Var det han, med den stolta och
kungliga hållningen? Var det han, med alla tofsarna på bönesjalen?
Var det han, med tovor i skägget och vilda ögon? Var det han med de
rätta familjebanden?
Ingen av dem såg barnet som bars förbi
dem.
Men Symeon hade sett de stolta och
kungliga falla. Han hade sett de fromma ljuga och de vilda profeterna
duka under. Han hade lärt sig att ett namn och en familj inte ger
några garantier. Han hade spejat mot soluppgången och följt
molnens väg över himlen. Han hade gråtit över Betlehem, och han
väntade fortfarande. Han hade lärt sig att ingenting i livet
någonsin är som man väntar sig. Och han, som känt Gud så länge,
visste att Gud är överraskningarnas Gud. Han visste att Gud är
förändring och mysterium, att Gud är framtid och rörelse och inte
begränsad till ord på skriftrullar eller tunna blad i en bok. Och
när han den där dagen vaknade klädde han sig med brådska, drog
kammen snabbt genom det glesnande håret, och hastade till templet,
förbi drömmare och profeter.
För frälsningen är möjlighet.
Räddningen för världen är ett barn ännu oformat av samma värld.
Messias kommer inte som en färdig lösning, som en riddare i
skinande rustning. Inte som en hormonstinn ungdom, ivrig att döma
och ordna. Inte som en levnadsvis person mitt i livet, med åsikterna
formade och rutinens vana. Nej, som ett barn som inte kan fästa
blicken, som ett oskrivet blad, som tusen möjligheter och framtider,
så kommer frälsningen till världen. Otydligt och litet och så
lätt att missa för den som förväntar sig något annat.
Våra förväntningar döljer Gud för
vår blick. Som de på templets trappor. Och nog är det
symptomatiskt att de som oftast upptäcker Gud i sina egna liv är de
som har förlorat mycket annat. Våra livs måsten, alla våra
bilder, alla våra förhoppningar ställer sig i vägen. Men de som
förlorat, de som sörjer, de som inte längre orkar hålla uppe
fasaden, de finner Gud alldeles intill. De dras nära av nödvändighet
och längtan. Som Symeon. Som Hanna. Med värkande åldrande kroppar,
tyngda av åren och sorgerna, finns det inte längre något som
hindrar dem från att se Gud i barnet.
Det är därför julen är den första
stora festen, och kyrkans första stora mysterium. Påskens lidande
och segrande hjälte är lättare att förstå, martyriet kan vi
jämföra med annat. Men barnet som räddningen, det svaga och
bräckliga, det helt beroende barnet som vår Gud är en tanke som
väcker rädsla och motstånd om vi verkligen tillåter oss tänka på
det. Gud är ingen superhjälte långt borta, utan en liten
trekilosbunte i famnen på en gammal man. Det krävdes en som väntade
på tröst istället för hämnd för att förstå.
Tröst istället för hämnd.
Närhet istället för majestät.
Delande istället för seger.
Ljus istället för mörker.
Gud önskar ingen människa mörker.
Den judiska inriktningen chassidismen talar om att varje människa
bär en gnista av Guds ljus, och när vi möter varandra som sanna
människor, som du och jag, befrias den här gnistan. När alla
gnistor är fria återkommer Messias, lär de. Vi som tror att
Messias har fötts, känner trots allt igen oss. Symeons ögon såg
ljuset, i den nicenska trosbekännelsen som vi strax ska få stämma
in i, beskrivs Jesus som ”ljus av ljus”.
Det är inget sammanträffande att vi
ger dopbarnen ljus, eller att vi tänder det stora påskljuset på
påsknatten. Bräcklig som en låga på veken lyser den lilla babyn
Jesus upp vår värld, och mörkret kommer aldrig mer härska
oinskränkt.
Låt oss be... (ljusvälsignelse)
No comments:
Post a Comment