Predikan 1e13 2014 Jesus dop

Det regnade. Sådär som det ibland regnar i bergstrakter, en kompakt vägg av vatten utanför verandan. Det var inte kallt, det var ju ändå i juli, men gårdsplanen hade förvandlats till tusen små bäckar som slingrade sig fram i gruset, och stigen ner till sjön var en glashal rutschkana.

Vi stod där och visste inte vad vi skulle göra. Det var ju inte alls såhär det skulle vara. A:s mamma och pappa och syskon var där, hade kört i timmar från Stockholm upp till Kilsbergen utanför Örebro för att vara med på A:s dop. Och hon, konfirmanden, var nervös och orolig.

Vi hade förberett en dopfest i matsalen. Jag hade täljt och målat ett processionskors. Stranden var sopad, de som skulle läsa hade övat ordentligt, och så är det vädret som sviker.

Vi tittade tveksamt på kapellet. Ostädat och trist, inte alls som vi tänkt oss, men vad skulle vi annars hitta på? Vi var osäkra och fundersamma. Alla utom min kollega pedagogen.

”Det kommer att sluta regna 14.17.” sade han lugnt. Jag skrattade till, och gick ut till A på verandan. Vi tittade på skyfallet tillsammans i tystnad. Dropparna studsade från verandaräcket upp på oss. Ute på gården hade bäckarna blivit floder och sjöar.

Och så slutade det. Det minskade inte. Det bara slutade. I några sekunder bara stirrade vi, förstod inte vad som hände, sen ryckte jag till och ropade till en av ledarna att kolla vad klockan var. Han rusade in, och sen hörde jag det: ”Hon är 14.17!”

Och jag visste att det var dags. Processionen samlade ihop sig snabbt, och försiktigt tog vi oss ner till stranden. Gräset glänste, och vattnet skimrade. Och vi vadade ut i vattnet efter de första orden och bönerna och sångerna. Tonerna av psalm 791 låg kvar i luften när jag och pedagogen höll A om ryggen och sänkte ner henne.

”A, jag döper dig i Faderns...”

Och hela himlen exploderade i ett åskdån. A kom upp med vattnet rinnande nerför ansiktet, och vi log alla stort. Hon tog ett djupt andetag, och vi sänkte ner henne igen.

”...och Sonens...”

Och det dånade igen! Himlen ovanför oss var ljus, men det mullrade bortom bergen. A skrattade. Vi tog ett fast grepp runt henne, och med stor glädje sänkte vi ner henne igen.

”... och den heliga Andens namn!”

Och det dånade igen, längre och högre. Med sjungande hjärta lade jag handen på A:s huvud och bad att Anden skulle fylla henne, kände värmen mellan oss, och sedan vadade vi upp ur vattnet. De vita dräkterna hängde tunga och våta på oss, och vi bad, och vi sjöng. Och vi kunde inte sluta le. Vi sjöng fortfarande när vi sakta klättrade uppför den hala leriga stigen, och när den sista personen hade kommit upp föll den första droppen regn.

Det är nästan för bra för att vara sant. Jag bär A:s dop med mig, det bär mig när det är svårt. Mitt eget kan jag inte komma ihåg, annat än att mitt hjärta minns det. Och jag misstänker att Jesus dop i Jordanfloden aldrig lämnade Johannes minne. Jag tror att de som såg och hörde vad som hände aldrig någonsin glömde det. Det är inte alla förunnat att få se och höra Guds handlande lika tydligt som folkskaran på Jordanflodens strand, eller för den delen konfirmanderna på Stora Axsjöns strand.

Folket stod där för att de längtade efter något annat, för att de ville bli bättre människor, helare, renare, godare. De sökte sig till Johannes för att vända om till Gud. Och de gick ner i vattnet för att bevisa för sig själva och alla andra att de ville komma nära Gud, för att visa sin tro. Precis som många konfirmander väljer att låta döpa sig som en konsekvens av sin tro, som ett tydligt tecken på deras vilja till att vara nära Gud.

Men så lägger sig Jesus i hela proceduren, och den ändras för alltid. För det handlar inte om det egna beslutet, utan om Guds bekräftelse av relationen, av kärleken och av Guds ständiga längtan efter oss. Jesus, helt utan behov av rening och bättring, går ner i floden, och Guds röst dånar som åska över vattnet. ”Du är min älskade son, min utvalde.” Där i vattnet, nödvändigt för liv, till och med det som bär oss till liv, sträcker sig Gud efter Jesus, och genom honom, oss. Vårt beslut förde oss till vattnet, men Gud är den som drar oss upp till ett nytt liv, till ett annat liv. Jesus dop vände världen och våra prestationstyngda liv upp och ner. Det hände för första gången där vid Jordanflodens strand. Det hände med mig och dig, med A och med de tusentals andra som döps i världen varje vecka.

"Ni är mina älskade barn, mina utvalda." 

Guds röst viskar i våra hjärtan. Guds röst dånar som åskan över bergen. 

"Ni är mina älskade barn. Jag lovar att älska er för alltid, jag lovar att aldrig någonsin lämna er. Jag lovar att ge er allt jag kan, allt jag har, för ni är mina barn. Och jag väljer er, varje dag, jag vänder mig till er, varje dag. Genom regn och sol, genom ungdom och ålderdom. Genom mörker och ljus, glädje och sorg. Ni är mina älskade barn."