Sunday, November 06, 2011

Predikan söndagen efter Alla Helgons dag

Döden är fienden. Guds fiende, och vår fiende.

Vi vandrar livet igenom och fruktar döden. Så mycket fruktar vi den att den skymmer livet självt. Och så förlamar vår rädsla oss, håller oss från att leva, och ger döden en liten seger varje dag.
Och ändå vill jag inte stå här och säga att döden inte ska fruktas. För den är fienden.
Motsatsen till livet som är av Gud. Den stora intigheten, tomheten. Slutet på allt som är och början på ingenting. Den släcker hopp och föder förtvivlan. Fienden.
Men Jesus säger att vi inte behöver förtvivla. Vi är inte utan hopp. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Det tycks vara en omöjlig paradox. Vi saknar våra döda. Vi vet att de är döda. För en del av oss är sorgen så ny att den sväljer allt, färgar allt. För en del av oss skär den till oväntat trots att det är år eller decennier sedan vi miste den som stod oss nära. Men sorgen är där alltid, närvarande som en skugga, som en sten strax under vattenytan. Och vi sörjer inte de levande utan de döda.

Om de inte var döda skulle vi inte gå till deras gravar eller till minneslunden med ljus och blommor. Om de inte var döda skulle vi inte sätta in annonser till deras minne.
Om de inte var döda skulle vi inte vakna om natten och lyssna efter deras andetag.
Om de inte vara döda skulle vi inte minnas begravningen.
Om de inte var döda skulle vi inte sörja så att det känns som att själen ska slitas i bitar.
Om de inte var döda.
Om inte.

Om de inte var döda skulle inte de viktigaste orden förblivit osagda. Då skulle inte de stilla händerna vara det sista minnet, eller doften av ljusen och blommorna. Då skulle det finnas fler minnen att skapa, fler skratt, mer gråt, mer liv.

Så hur, hur kan Jesus säga att för Gud är de levande, när vi vet att de är döda?

Han ljuger ju inte, Jesus.
Han är inte okunnig om Guds handlande och avsikt med världen och människorna.
Så då måste det vara vår kunskap som är begränsad, någonting vi inte förstår.

Ledtrådarna finns där, genom hela den livets berättelse som vi kallar Bibeln. Genom hela Guds handlande i historien. Ord som Höga Visans försäkran om hur kärleken är stark som döden. Ledtrådarna finns där genom hela Jesu liv, och genom hans död och uppståndelse.
Ledtrådarna finns där i vittnesbörden i den unga kyrkan, som Paulus ord:

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Ja, tidigare i Första Korintierbrevets 13:e kapitel står det till och med att kärleken aldrig upphör.

Kärleken är den makt, den relation, som bär världen, den makt som ger liv, den enda makt som står döden emot. Den är livets konsekvens, och livets förutsättning. Den är motsatsen till tomhet och hopplöshet, den sveper bort förtvivlan och fyller livet med mening.

Och det går inte att älska om det inte finns någon att älska.
Kärlek uppstår inte i ett vakuum. Den kan inte upprätthållas i ett vakuum. Det måste finnas en ömsesidighet, ett jag och ett du, två parter. Som Gud älskar oss, som vi älskar livspartner och barn, vänner och släktingar. Som vi blir älskade av dessa.

Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Gud är kärlek. Och Gud är en Gud för levande. Kärleken är livets bevis. För Gud är ingen död, och alla är älskade. Skulle de vi älskar vara borta, helt borta, skulle inte kärleken bestå. För Gud är de levande.

Vi saknar och sörjer, men när det fullkomliga kommer ska vi förstå. Vi bär smärta och förtvivlan, men vi ska få se ansikte mot ansikte. Ett du och ett jag.
Ansikte mot ansikte med den makt som inte erkänner dödens begränsning.
Ansikte mot ansikte med möjlighetens Gud, med livets Gud, med den som led döden, och besegrade döden, för oss.
Ansikte mot ansikte med den som älskar dem vi älskar så mycket att döden förlorar sitt grepp.

Då ska vi se, då ska vi förstå, att döden, den stora fienden, den stora skräcken, inte längre har någonting att sätta emot. Förtvivlan och sorgen och saknaden och smärtan, ensamheten och längtan och mörkret ska ge vika. Livet ska blomma, livet ska ta över.

Så vi tänder våra ljus för att minnas dem som väntar. Vi tänder dem för att driva bort mörkret. Vi vårdar våra gravar för att minnet lever, för att kärleken inte är död, och kärleken ger liv, och liv i överflöd. Liv hos Gud, liv med Gud, liv av Gud. Vi väntar, men hoppet dör inte. Vi väntar, för att livet segrar ändå. Liv med Gud. För alltid.