Wednesday, February 07, 2018

radiogudstjänst 4/2 2018 Kyndelsmässodagen


Vet du vad ditt namn betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det till när jag fick mitt:

Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull. Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana, berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat vid ett städredskap.

Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria. Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.

Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag, undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig, skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den förhoppningen krossas rätt snart.

Men ändå. Namn betyder något.

Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas ”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.

Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.

Namn har betydelse.

Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra barn, präglar dem.

En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal. Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma igen.

Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste många om det.

Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år gammal.

De allra flesta föräldrar har förhoppningar och förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag, uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland, rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet, eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar - ”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i diket!

Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och visst hoppas jag att det var så.

Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon var rädd.

Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han ibland sökte efter likheter dem emellan.

Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och svärd och tecken och stjärnor.

Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och nöjd.  

Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg. Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna, hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.

Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade, vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.

Så vandra i ljus, min vän. Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.