Monday, June 04, 2018

Predikan radiogudstjänst 3/6 2018 (1 söndagen efter trefaldighet)


Text: Johannesevangeliet 3:1-8



Det är lättare
att lämna dig
än att låta dig
ändra mig

Det är lättare att bara ge upp.

Det är lättare att fråga, och fråga om igen, för att hålla dig på avstånd, Gud, för att ge mig andningsrum.

Det är lättare att låta bli att känna än att gråta, det är lättare att välja mig än att välja dig.

Och ändå så går det liksom inte att låta bli.

Som Nikodemos smyger jag mig nära i skydd av mörkret, och ställer mina frågor, så listigt utformade för att du inte egentligen ska kunna svara till min belåtenhet. Och jag hittar hål i allt jag läser och allt jag hör, logiska luckor som borde göra min tro, min vacklande fladdrande flämtande låga till tro alldeles omöjlig, och ändå.

Ändå smyger jag mig närmare. Andlöst. Hudlöst. Vinden blåser vart den vill, och den klär av alla mina rustningar och försvar. För sanningen är ju att jag längtar efter dig, Gud.

Det är lättare att lämna dig än att låta dig ändra mig, och ändå kan jag inte ta mig bort från dig. När mörkret faller vänder jag mig till dig, och jag längtar efter din röst, efter din närhet. Och ibland, Gud, gör du mig så besviken, men jag har en gnagande misstanke om att det är mina förväntningar det är fel på, mina frågor, mina distanserade utläggningar. Och om jag verkligen lägger bort allt det där, tänker jag, hoppas jag, då kommer du finnas där alldeles intill mig, och …

Och jag är rädd för att förändras, Gud.

Jag har byggt mitt liv runt förväntningar och försanthållanden. Jag har gjort vad jag har ombetts att göra. Pusselbit lades till pusselbit, och bilden som framträdde var fin och bra, men kanske en aning

tvådimensionell.

För djupdimensionen syns inte där. Längtan och rädslan, hoppet och allt det andra, det syns inte där. Du, Gud, syns inte där. Kanske går det att ana dig i solfjädrarna runt ögonen, i silverslingorna i håret, i sträckmärkena på magen, i virvlarna på fingertopparna. Kanske går det ana dig i skrattet i ögonen hos den älskade, eller bekymmersrynkan på hens panna.

Du kräver så mycket, och ändå ger du mer. Och jag vet inte, Gud, om det är kraven eller gåvorna som får mig att försöka hålla distansen.

Det är lättare att lämna dig, men jag måste låta dig ändra mig. Älska mig hel.

All gråten som ligger i mig som oceanernas djuphavsgravar. All den heta ilskan, het som lava. Alla sprickorna från livets hammarslag, alla bucklor från drabbningar och bataljer. Lapptäcket som är min hud, med märken och ärr och en uppsjö av födelsemärken, och trasiga nagelband. Min kropp, varje människas kropp, är en uppslagsbok över hennes triumfer och nederlag, och i den tecknas hennes historia i stora och små ord.

Jag lämnar över pennan till dig, Gud.
Skriv med ditt osynliga bläck. Skriv med dopvattnet, och berätta för mig hur jag är önskad och älskad. Hjälp mig välja dig, välja det nya livet, välja vind och vatten och ande hos dig.

Jag längtar efter dig. Efter småleendet jag anar i dina svar på mina fumliga Nikodemos-frågor. Jag är trött på att streta emot, trött på att bygga försvar. Trots allt är det hos dig jag hör hemma.

Vinden blåser vart den vill, och jag vet inte varifrån den kommer, eller vart den far. Den svalkar mig, den knuffar mig, den river i håret, den stjäl mina ord. Den rör mig, den för mig. Den för mig till andra som också längtar, andra som också har slutat kämpa emot, andra som också förändras. Och där, i gemenskapen med de andra vinddrivna trashankarna, finner jag mitt hem, och får äntligen ana en glimt av ditt rike.

Det var så länge lättare att lämna dig
än att låta dig ändra mig
men inte längre, inte nu.

Det finns plats för mig i ditt rike. Det finns plats för en sån som jag. Det finns plats för andra också, andra med fumliga frågor, andra som söker efter svar. Det finns plats för vinddrivna tokar, för räddhågsna cyniker med sin rustning av distans. Det finns plats för drömmare och tvivlare, för skrattare och gråtare, och däremellan.

Det finns plats, och jag finner att kostnaden var lättare att betala än jag trodde först. Att öppna mig för hoppet, öppna mig för längtan, för närhet, för tröst. Att låta mig döpas i ett sommarregn av kärlek och tro, att födas på nytt av andens vind. Jag tror den doftar syrén.

Det var lättare att fly, att lämna dig,
men när jag vände var det till livet självt.
Nattens frågor tystnade till slut.
Vinden blåser hit och dit, och den blåste mig ända hit.
Hit till dig, Gud, och här blir jag kvar.

Thursday, May 17, 2018

Predikan SKRs och SMRs årsmöte 16/5 2018


Text: Sakarja 14:6-9

Den dagen.
Den dagen.
Jag längtar.
Den dagen ska det inte finnas kyla eller frost.
Den dagen ska det inte längre finnas skillnader oss emellan.
Den dagen, systrar och bröder, den dagen ska Herren vara konung över hela jorden.

Den dagen.
Den dagen är evig dag.
Den dagen utplånas alla gränser.
Jag tror ni är som jag.
Jag tror ni också längtar.

För vi alla här, alla vi med titlar och positioner och uppdrag, är människor med en längtan till Gud. En längtan till en relation som sköljer bort all osäkerhet och all positionering.
En längtan efter en helhet, en vila, en närhet som är alla frågors svar.
Och den dagen ska allt det där bli verklighet.

Den dagen, då ska Gud vara allt i alla.
Den dagen ska freden forsa fram, det friska vattnet strömma från det himmelska Jerusalem, och ingen ska längre vara törstig.
Ingen ska längre dö av bomber, eller kulor, eller sjukdom eller svält.
Ingen ska längre vara offer för någon annans maktsträvanden, någon annans begär, någon annans blindhet. Då är vi inte längre judar eller greker, mina vänner. Då är vi systrar och bröder.
Den dagen är vi alla Guds barn.

Den dagen, och redan nu.
Trots alla skillnader, och utöver alla likheter. Gud är mitt ibland oss. Ingen av oss är endast katolik eller pingstvän eller lutheran, för främst och först är vi Guds barn, systrar och bröder till Jesus Kristus. Redan nu.
Och Anden rör sig i detta rum, i vårt land, i vår värld. Redan nu, med ett löfte om den dagen.

Och jag längtar. Hela vår värld längtar.

För vi behöver hjälp. När ska hjälpen komma?


Vid gränsen till Gaza ligger tårgasröken så tät att vi har svårt att se allt som sker. Barn dör, skott avlossas, en brinnande tygdrake seglar ner över en kibbutz. Vi försöker avgöra vad som är vad, vem som är vem, hitta fel och utnämna syndabockar, men röken ligger för tät, sanningarna är för många. Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige stoppar en tonåring sin davidsstjärna innanför kragen en sen kväll, på busshållplatsen. Det är för riskabelt att låta den synas, det finns ingen som kan hjälpa om fel personer ser den.
Herre, kom snart.

I Indonesien gråter en kvinna över sin döde man, dödad i kyrkan av en bomb som bars av en kvinna med barn. Hon gjorde det i Guds namn. Och visst var Gud där, men i tårarna, i smärtan. Bland dem som lider, bland dem som är rädda.
Herre, kom snart.

Någonstans i Sverige darrar en nybliven artonåring, för snart kommer polisen. Planet till Afghanistan väntar. Trots att han pratar svenska, har bra betyg, och allt han vet av familj här, ska han utvisas till en land han aldrig bott i.
Herre, kom snart.


De är Guds barn.
De är våra människor. De är vi, och vi är de.

Och i hela vår värld sprider rädslan sitt gift. Rädslan för att bli som de, för att låta deras nöd komma nära, för vad det kräver av oss. Giftet sipprar in i våra hem, våra skolor, våra kyrkor och våra politiska sammanhang.
Det genomsyrar ledarsidor, Facebook-kommentarer och debatter.
Det styr den politiska diskursen och den mediala logiken.
Och det giftet bygger murar och betonar skillnader, trots att enhet och framtidstro är vår väg ur kyla och mörker.
För Guds väg är ljus och värme. Guds väg är gemenskap och förlåtelse. Och Guds dag, den dagen, då ska allt det som vi längtar till bli till jublande, sprudlande vår.
Den dagen är vår dröm och vår längtan, men den är också vår gåva till hela denna såriga värld.
Vi har ett hopp.
Vi har en dröm, en längtan.
Vi har en tro på att Gud är här nu, och att Gud en dag ska ställa allt till rätta.
Vi längtar, och vi kämpar och arbetar för att den dagen en dag ska bli verklighet. Det är det vi gör, här och nu. 

Den dagen.
Jag längtar till den dagen då rädslan är borta.
Jag längtar till den dagen då Gud är kung över hela jorden, och all orättvisa, allt våld, all sorg, allt förtryck är borta.
Kom, herre Jesus Kristus, kom snart.


Wednesday, February 07, 2018

radiogudstjänst 4/2 2018 Kyndelsmässodagen


Vet du vad ditt namn betyder? Vet du var det kommer ifrån, och varför du fick det? Såhär gick det till när jag fick mitt:

Min mamma tänkte sig att jag skulle heta Amanda. Så fint, så vacker betydelse. Hon som bör älskas. Jag var ett efterlängtat barn, mammas första. Att jag borde älskas var självklart. Men namnet, det stötte på patrull. Så säger i alla fall familjelegenden. Ja, i min familj har vi sådana, berättelser som berättas om och om igen. Det är få berättelser som blir sämre av att berättas många gånger, de flesta vinner på det, faktiskt. I alla fall sägs det att mammas planer på att ge mig det vackra namnet Amanda fick stora delar av släkten att hota med att inte komma på dopet, eftersom ett nyfött barn verkligen inte skulle utsättas för ett sådant namn. ”Vadå”, tänker nu nittiotalisten som råkat ratta in P1s radiogudstjänst, ”halva min bekantskapskrets heter ju Amanda, inte är det något fel på det?” Och nittiotalisten har rätt. Men på sjuttiotalet, när jag föddes, var en amanda ett städredskap som en använde för att borsta smulorna från den vackert brungrönrandiga duken på furubordet, och inget barn förtjänar att bli liknat vid ett städredskap.

Så mamma tänkte om. Efter ett par olika förslag som föll av olika anledningar, fastnade hon, och uppenbarligen släkten, för Maria. Sjuttiotalets och världens vanligaste namn, Jesus mammas namn, men ett som känns som jag, trots att det betyder ”den bedrövade”, och trots att samma namn ironiskt nog sedermera skulle ges åt en städmopp som såldes i varenda mataffär.

Om det var så att det hos min mamma fanns någon slags vag, undermedveten förhoppning om att hennes äldsta dotter skulle vara en ordentlig, skötsam och framförallt renlig och städintresserad person, skulle den förhoppningen krossas rätt snart.

Men ändå. Namn betyder något.

Enligt en del källor brukade kinesiska föräldrar förr i tiden ge sitt nyfödda, eller ännu inte födda, barn ett fult och förolämpande namn, så att inte andarna skulle ta barnet. Den rosenkindade babyn kunde kallas ”hundansikte” eller ”exkrement”, för att ett barn som fått ett dylikt namn måste ju ratas av andarna. Tack och lov behövde inte barnet släpa på detta namn i resten av sitt liv, utan fick ett nytt i vuxen ålder.

Flera afroamerikanska bekanta jag har, har namn i still med Innocence och Miracle, som uttrycker föräldrarnas tacksamhet eller förhoppningar. Och många av våra små har också namn som eventuellt uttrycker föräldrarnas önskan och hopp, som Victor – segrare, eller Ebba – stark själ.

Namn har betydelse.

Inte minst för att dessa namn kommer användas till och om barnet, varje dag, hela tiden. Namnet, liksom hur vi talar om och med våra barn, präglar dem.

En judisk pojke får sitt namn när han är åtta dagar gammal. Den här judiske pojken fick namnet Jesus, Yeheshua. Det namnet betyder ”Gud räddar”. Nu var inte namn av den här sorten särskilt ovanliga. Bibelns hjältar heter saker som Jonatan – Guds gåva, eller Daniel – Guds domare. Men just den här pojken var speciell. Så speciell att världen aldrig skulle bli densamma igen.

Hans mamma visste det. Hans styvfar visste det. Snart visste många om det.

Vad gör det med en liten pojke om han ständigt får höra att han är världens hopp? Hur ska ett barn leva med vetskapen om att han är Jerusalems befrielse, frälsningen för alla folk? Berättade Maria och Josef för Jesus om vad som sagts om honom, eller höll de det för sig själva? Bibeltexten ger oss ingen riktig ledning. Nästa kapitel berättar om när Jesus är tolv år gammal.

De allra flesta föräldrar har förhoppningar och förväntningar på sina barn. Vi ser dem växa, ser olika talanger och drag, uppmuntrar visst och försöker uppfostra bort annat. Vi pratar med dem, påverkar dem, försöker göra vårt bästa för att hjälpa dem välja väg i livet. Och ibland, rätt ofta kanske, försöker vi styra dem till att välja den väg vi själva vet, eller tror i alla fall, är bäst. Och vi gör det av välvilja, för det allra mesta, men kanske är det ibland så att det är våra drömmar vi jagar, våra förhoppningar vi försöker infria, våra idéer om vad som är gott och sant och bra? Ända från våra förtjusta utrop om hur starkt den nyfödde pojken sparkar - ”En fotbollsspelare, minsann!”, till hur toppstudenten förutsätts bli läkare på grund av betygen. Och den besvärliga balansgången mellan beröm och påverkan blir någon slags pendelrörelse. Än slank hen hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i diket!

Och Jesus då. Gud räddar. Hur mycket berättade hans mamma för honom? Gick han omkring under hela sin barndom i Nasaret och var medveten om att han var Guds son, Messias, den som skulle vara frälsningen för alla folk? Eller var han, just då, inte mer speciell i sina egna ögon än lekkamraterna? Vi kommer aldrig att veta. Men att tänka sig barnet Jesus som bekymmersfritt lekandes i vattenpölar och lera, visst går det att göra, och visst hoppas jag att det var så.

Men jag undrar över hur hans mamma hade det. Jag undrar om hon såg på sin son och undrade vad det skulle bli av honom. Jag undrar om hon var rädd.

Och jag undrar vad Josef tänkte om sin styvson, barnet han fostrade som sitt. Jag undrar om han lärde honom allt han kunde, och om han ibland sökte efter likheter dem emellan.

Jag undrar om de ibland, viskande om kvällen, pratade om alla profetior de hört, om Symeon och Hanna och änglar och herdar. Om ljus och svärd och tecken och stjärnor.

Jag undrar om de ibland, trots allt och kanske i hemlighet till och med inför sig själva, önskade att Jesus inte skulle vara något speciellt. Bara en vanlig pojke, bara en som skulle lära sig snickra, växa upp och gifta sig med en trevlig flicka, få barn och barnbarn, och dö gammal och nöjd.  

Men vi väljer, till slut, trots allt, inte våra barns väg. Inte helt och hållet. Vi kanske lyckas prägla dem till att älska fotboll eller studera varje dag. Men till slut måste de finna sin egen väg. En del av dem vägrar gifta sig och skaffa barn, som Jesus. En del vägrar ta det jobb vi tycker är bäst för dem, som Jesus. En del hamnar i trassel med myndigheterna, hänger med fel sällskap, råkar illa ut. Som Jesus.

Och mitt i det, mitt i alla våra framtidsbekymmer och mörka orosmoln, visar han på en väg fram, genom att dela våra liv, i vattenpölar och lera. Alla vi amandor, vi som borde älskas. Alla vi hundansikten, vi bedrövade, vi mirakel och segrare. Namnet Jesus visar vägen – Gud räddar. Ljuset i vårt mörker, den som levde vårt liv och dog vår död. Namnet har betydelse.

Så vandra i ljus, min vän. Ljuset skiner över dig. Det ömtåliga februariljuset omfamnar dig, med alla dina brister och talanger och tillkortakommanden och triumfer. Allra längst in bär du också namnet Amanda, för du bör älskas. Och älskad är du.

Sunday, May 28, 2017

Predikan radiogudstjänst 2017-05-28 Söndagen före pingst

(detta är en skiss, som glömdes hemma. Den predikan som blev var återskapad, och förbättrad, från detta. Men temat är detsamma, de centrala bilderna likaså)

Apg 1:12-14
Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Det blåser. Det blåser hårt. Vinden slänger sig runt hörnen som vore den en unge som snurrar runt en lyktstolpe, en skatare som tricksar med sin bräda. Än hit, än dit. Den viner fram längs de trånga gränderna i Jerusalem. Den dansar över torgen. Den kvider när den pressar sig igenom springor, den smäller i fönsterluckor och dörrar. Det blåser. Som vore det Malmö.

Det blåser hårt. Och människorna duckar under blåsten, kryper ihop. De vänder ansiktena mot marken, låter bli att gå ut. Det blåser hårt. Och vinden pressar människorna ifrån varandra. De böjer sig, de ser inte främlingen eller grannen. De söker skydd hemma, de stänger sina dörrar och fönster. Det blåser hårt.

Och människorna ser på varandra, bakom sina stängda dörrar, och frågar sig ”Vart tog den stilla varma brisen vägen? Vart tog den friska fläkten vägen?” Och stormen river i skyltar och träd, på havet jagar vågorna varandra i en rasande dans. Högre, högre!
Det blåser hårt längs Malmös gator. Där, bland nyfunkishusen i Dockan, Rådmansvångens sekelskiftescharm, radhusen i Lindeborg, och loftgångarna i Lorensborg. Det blåser hårt i kommunhus och regionhögkvarter, på förvaret och i gångtunnlarna där de som inget har drömmer om någonting alls. Och bakom stängda dörrar hukar människorna och frågar sig vart den stilla varma brisen tagit vägen.
Det är vi, tillsammans med Petrus och Johannes. Det är Maria och Jakob. Det är Zeinab och Musa, John och Brigitte. Det blåser kallt, rädslans kalla storm, och vi svarar med att stänga våra dörrar, sluta till våra fönster. Vi sänker blicker, kryper ihop, skyndar vidare.

Och ve den som vågar fråga om det ändå inte trots allt är bättre om vi rider ut den här stormen tillsammans, den får höra att hen är naiv. Den som vågar påpeka att det blåser kallt för att vi sänkte temperaturen själva, den som antyder att de höga dyra husen gör vinden värre, den som vågar föreslå att de som fastnat därute i kylan kanske också förtjänar en plats i lä, hen kallas dum. Eller landsförrädare. Eller politisk. Eller något ännu värre, viskat i luren när telefonen ringer mitt i natten.

Och ändå är det säkert så, att fick Jesus välja skulle han kliva ut från övervåningen där Petrus och Johannes och Maria höll till, ut på gatorna där det blåser så hårt. Där ute, i gångtunneln. Han delar gummibåten med dem som inte har något annat val än att ge sig ut på det stormande havet. Han dog en landsförrädares död.
Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande på de frågor som ställs till en nyanländ konvertit idag. Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande angående hans relationsstatus, eller hotbilden i hemlandet, eller varför han saknar ett realistiskt födelsedatum. Han som sökte sanningen, han som var sanningen, skydde de enkla svaren. Och han dog på grund av det. Precis som människor idag dör på grund av att deras svar så sällan är enkla, på grund av att ingen enda av oss är siffror på ett papper, eller passar på ett formulär där svarsalternativen är ja eller nej. Det blåser så hårt att det är märkligt att pappren inte fladdrar bort, men de där pappren, de som bestämmer vårt liv och vår död, de är tyngre än någonting annat, och det suger orken ur oss, det dödar allt vårt mod.

Det blåser hårt. Så hårt. Ögonen tåras, vi tappar fotfästet. Motvinden svider. Och ändå finns det de som skulle förneka att det blåser alls. Allt medan de installerar säkerhetsdörrar och hemlarm.
Men det finns hopp, och det hoppet är du och jag. Det går att trotsa en storm om vi inte släpper taget. Om vi tar emot den hjälp som erbjuds, om vi ger den vidare. Han lovade att hjälpen skulle komma. Han lovade, och det är ett löfte värt att bygga en hel värld på.

Och hjälparen, den som kommer, den ska ge ork att leva och mod att dö. Ork att leva i stormen, ork att räta på ryggen och se, ork att öppna dörren. Och modet att ta Jesus i handen och kliva ut. 

Sunday, April 09, 2017

Predikan S:t Andreas palmsöndagen 2017

Vi behöver inte mindre religion och tro, vi behöver mer.
Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek. Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.
Vi behöver mer Gud.

Vi behöver närhet.
Vi behöver tröst.
Vi behöver längtan och glädje.
Vi behöver Gud.

Och den här dagen, den är ett gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande människor, av smärta och död.

Den gatan i Jerusalem finns i mina tankar nu, när en annan gata är i fokus.

Vi behöver inte mindre tro och religion, vi behöver mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump. Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.

Hans födelse och död är de tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen. Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han valde oss.

För att vi behöver honom. Vi behöver Gud. Här.

Vi behöver Gud bland kondoleansbuketter och tårar.
Vi behöver Gud på akutmottagningar och i ambulanser.
Vi behöver Gud på förvaret där de väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.
Vi behöver Gud i de överdådigt möblerade rum där världens öden avgörs.
Vi behöver Gud, här.

Vi behöver Gud hos oss. Nära som bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här och nu.

Och det har vi alltid gjort.
Vi behöver inte mindre religion eller tro, vi behöver mer.
Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer öppenhet.
Fler böner, fler koppar kaffe, fler leenden.

Berättelsen om intåget i Jerusalem kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad, han tog sig in i mänsklighetens centrum.

Jerusalem är en stad i dåvarande Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar syndare framför rättfärdiga.

Jesus tog sig in i allt det som det innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till Gud.

Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus rida in.
Där, på smärtornas gata, delar han ditt liv. Din födelse, din död.
Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp. Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.

Vi tror på mer kärlek.
Vi tror på mer tro.
Mer framtidstro och tillförsikt.
Vi tror på Jesus.


För att även om han föddes som vi, och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.   

Monday, February 27, 2017

radiogudstjänst 20170212

Salomos vishet 11:22-26

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.


Hör du, du lyssnare? Hör du att du är älskad?
Hör du, du tvivlare? Hör du att du har kallats till liv?
Hör du, du livspusslare, du frågeställare, du längtande, undrande, förtvivlande och ständigt hoppfulla du? Hör du att du hör till?

Hör du att Gud inte hatar något hen har skapat?
Hör du att Gud har gett gestalt åt dig?
Hör du?

Vet du vad jag hör?
Jag hör förändringens vind. Jag hör skapelsens bultande hjärtslag, jag hör susandet av blodet i våra öron. Livet bubblar upp, och livet forsar fram. För Gud ville det så.
Gud ville det så, och Gud ville dig så.

Gud ville dig, du rättvisekämpe, du receptimprovisatör, du barnuppfostrare, du bakfulla söndagsslumrare. Gud ville dig, du farmor, du extrapappa, du dotter. Gud ville dig. Hör, du som har öron att höra med.

Gud avskyr ingenting av det hen har skapat.

Inte ditt röda hår, inte dina inåtvända tår. Inte dina stora ord, inte din märkliga musiksmak. Gud avskyr inte den du älskar eller ens din kärlek till hen. Gud avskyr inte din piercade näsa eller dina progressiva glasögon. Gud avskyr inte din hud eller dina ögon eller din brytning eller din familj. Gud avskyr inte din haltning eller din käpp.

Hör du? Du är älskad.

Du demonstrant, du kverulant, du kyrkkaffekokande tant.
Du anarkist, du idealist, du som alltid kommer sist.
Du jobbiga typ, du småbarnskryp, du med bråkig polyp.
Du som längtar efter hus, du som kommer på bus, du förlorad i rus.
Du som har hopp, du som har löpt ditt lopp, du med svabb och mopp.
Du längtande knäppgök, du som luktar cigarettrök,
du som saknar så du blöder, du med systrar och bröder.
Du jazzmusikant, du som är parant, du som samlar pant.
Du artist, du som mist, du som älskar naturens minsta kvist.
Du lilla unge och du den tunge,
du som är gammal och trött, och du som just fött,
du med ångest och sår, du utan hår, du med ridbyxlår.
Du som inte kan läsa, du med uppåtnäsa,
du som alltid är glad, du som vill vända blad.
Du som borde plugga, du som inte kan tugga,
Du rom eller afghan, du som gillar vara på LAN.

Gud älskar dig.

Och kanske tycker du att det är en tuff kärlek Gud visar. Kanske tycker du att den gott kunde vara lite tydligare. Och kanske har du rätt.

Kanske krävs det för mycket fantasi, mitt i söndagsförmiddagens äggröra och handbollsträning och diskberg, att tänka sig att Gud älskar allt det där. Men kanske är det för att du, liksom jag, har så svårt att ta till dig att du är älskad bortom allt förnuft. Bortom egenskaper och attribut. Ända sedan innan det visade sig vem du är, och under hela det liv då du funderat dig fram till någon slags svar på vem du är, älskade Gud dig. För Gud har skapat dig, och Gud älskar allt hen skapat. Allt. Allt.


Hör, du lyssnare. Hör att du är älskad.

Sunday, March 20, 2016

Predikan palmsöndagen 2016

Det finns några gånger under livet då man vet att nu förändras allt. Här, nästa steg jag tar, det förändrar allt i mitt liv. Jag förändras, hur människor ser på mig förändras. Jag tror att flera av er, framförallt ni som är vuxna, har varit med om det. Ofta förstår man förändringen när man tittar bakåt, ser ögonblicket då det hände, men ibland vet man om att den sker just precis när den sker.

Som lärjungarna som gick med Jesus när han red in genom den där porten.

Det närmaste jag kommer är när jag, för 16,5 år sedan, gick in genom kyrkporten till Klosterkyrkan i Lund för att gifta mig.

Det är länge sen, men jag minns det som om det var igår. Min pojkvän och jag hade pratat om det ett tag. Och sedan fick jag veta att det gällde att vara gift eller singel när man skulle prästvigas. Ja, det var så då och där, inte längre. Så vi som hade pratat om att gifta oss fick helt plötsligt en deadline, och planeringen drog igång. Och sedan, den sjunde augusti 1999, stod vi där utanför porten. Svettiga händer klamrade sig fast vid varandra. Vi var fnissiga och jättenervösa och glada, och sen slogs portarna upp och vår vän Martin spelade Idenstams Birkalåten på orgeln och vi gick in.

Vi trodde att vi visste precis hur det skulle bli.
Men det blev inte så.

Kanske har ni också sådana erfarenheter?

Lärjungarna trodde de visste hur det skulle bli.
Men det blev inte så.

Vårt liv ihop var behagligt och bra. Goda vänner, bra jobb, finaste lilla ungen. Roliga resor, gemensamma intressen. Men ibland räcker det inte. Kanske hade skuggorna funnits där redan den där augustidagen, jag vet inte. Men åren gick, och det som hade varit så lovande, så löftesfyllt, blev långsamt mindre och mindre fyllt av liv. Vi tyckte fortfarande om varandra. Men vi stelnade. Framtiden vittrade ihop. Vi hade mindre och mindre att säga varandra. Vi sörjde, var och en för sig själv. Vi försökte, vi satsade och pratade, men till slut kunde vi inte ens själva se om det hade gått att rädda kärleken, eller om den hade varit dömd från början.

Kanske har någon av er också den erfarenheten?

Lärjungarna, de fick vara med om när glädjen byttes i besvikelse. De fick också se kärleken dö.

Jag undrar om de, liksom vi, såg tillbaka på dagarna och åren och undrade om någonting hade kunnat göras annorlunda. Jag undrar om de, liksom vi, letade efter den där förändringspunkten då ett annat val hade kunnat göras. Jag undrar om de, liksom vi, inte riktigt hittade den. Kanske var Jesus dömd från början.

Det sägs att någonting måste dö för att något annat ska kunna leva. Det kallas vetekornets lag. Vetekornet begravs i jorden, men ur det spirar fröet till ett nytt liv.

Mitt liv dog förra året. Det hade nog varit döende i många år, men förra året dog det till slut. Förra året bestämde vi oss för att begrava äktenskapet, för att något nytt ska få leva. Resan som inleddes i kyrkporten i Klosterkyrkan tog slut, till slut. Vad vi grät.
För Jesus tog resan som fört honom genom Jerusalems stadsport slut på en kulle strax utanför stan, och hans lärjungar var övertygade om att detta var slutet. Jesus, kärleken själv, dog, och med honom alla drömmar och allt hopp. Vad de grät.

Men döden kan inte döda kärleken. Och döden kan inte döda livet.

Ur askan av mitt liv började kärleken blomma igen.
Och Jesus, han förblev inte död.

De där viktiga ögonblicken... de stora stunderna. Många av oss har haft dem. Stunderna då man gråter av lycka eller av sorg. Stunderna då man inser att allt är på väg att förändras. Stunderna då det kan gå åt vilket håll som helst. Stunderna då döden verkar ta över.
Vi har haft dem, och vi kommer att ha fler. Och där, i resan från hopp genom förtvivlan och död, till nytt liv igen, reser Gud med oss. Den resan är också Guds egen resa. Jesus egen resa.

För inte ens döden kan döda kärleken.