(jag jobbar alltmer med att predika utantill. Därför är denna predikan bara en ungefärlig skiss av hur det blev)
Följ med ut i öknen.
Den finns där alltid, som bakgrunden till den bibliska berättelsen. I ögonvrån när man betraktar de stora händelserna, och emellanåt, som miljön där de utspelar sig. Alltid närvarande. Alltid livsfarlig.
På dagen den tryckande värmen, på natten isande kyla. Skorpioner, lejon och ormar. Vätskebrist och inte en skugga så långt ögat når. På marken sand eller sten, och plötsligt uppblåsande sandstormar som döljer allt runtomkring.
Det är en plats för de stora frågorna. Det är en plats som bränner bort allt oviktigt, och en plats man inte söker sig till om man inte måste. Det är en plats man flyr till, eller en plats man sänds till. Men det är också en plats där man kan finna sanningen, där man kan möta Gud, oavsett anledningen man kom dit. Och enda sättet att komma ur öknen är med hjälp av sanningen.
Det är där, i öknen, den verkliga och vår inre öken, som vi möter de allra svåraste prövningarna.
De kommer alltid till oss när vi är som svagast, förstås. När vi tror oss om att vara på den säkra sidan, det är då utbrändheten slår till, det är då neddragningen på jobbet drabbar oss, det är då den älskade inte längre älskar... Det är när vi är som svagast, när försvaret är nere, när vi har vänt ryggen till, det är då det onda viskar med förföriska ord. Maten... Kärleken... Makten... Ta kontrollen. Låt mig hjälpa dig. Det finns sätt att nå makten, om du bara är beredd att rucka lite på en princip eller två, och alla gör det ju... Du ska se att du kan bli vackrast av dem alla, eller i alla fall kan älska dig själv lite mer, om du bara snittar lite här, slutar äta lite där... Ta kontrollen. Hägringar. Öknen suger livet ur oss, och det är så lätt att tro att vägen ut går via hägringarna på horisonten.
Bedragaren vill fylla våra hjärtan med sina lögner, vill förblinda oss.
Men Gud är seendets Gud.
Vi är inte ensamma i öknen.
När Hagar var nära att svälta ihjäl kom Gud till henne i öknen. Gud hörde hennes sorg och visade henne vägen ut. Inte den hon ville gå, inte den hon hoppades på, men en som räddade hennes liv, och hennes sons liv. En som gav henne möjligheten att en dag gå, och lyckas gå.
När Jesus mötte Satan i öknen gjorde han det inte ensam. Han kom till öknen direkt från sitt eget dop då han hört Gud proklamera honom som sin älskade son. Han kom med ett hjärta fullt av övertygelse, ett hjärta stärkt av kärlek. Han hörde det ondas lockelser, och svarade med all den övertygelse och sanning som hans förälders kärlek skänkt honom.
Och även om allt som Satan sade så småningom gick i uppfyllelse, var det i Guds tid, med Guds avsikt, med Guds kärlek. Jesus bjöd de 5000 hungrande i öknen på bröd, istället för att mätta sig själv. Jesus föll i döden på ett kors, och restes upp, med änglar som budbärare om hans uppståndelse, istället för att vara hans tjänare. Och över hela världen tillbeds han. Hela världen är hans, men det är en makt han inte vill ha.
Öknen är sanningens plats. Det finns inte utrymme för falskhet och lögner där. De leder bara till död. Jesus ser igenom djävulens sanna förutsägelser och ser falskheten undertill. Hagar får höra sanningen om sonen hon väntar. Båda gångerna bär sanningen dem ut ur öknen, båda gångerna leder sanning till liv.
Det är en gammal terapeutisk sanning att saker måste nämnas vid namn för att kunna behandlas. Det finns ingen mening med ett terapeutiskt samtal om den som ska behandlas är oärlig med sig själv eller terapeuten. Sanningen ska göra er fria. I prövningen, i öknen, är det lika sant.
Så när vi nu snart ska vända oss till Gud för att bekänna våra synder, tala sanning med dig själv och med Gud. Vilka är dina prövningar? Vilka är de frestelser du inte kan låta bli att falla för? Vilka är de hägringar du satt sikte emot, trots att du innerst inne vet att de leder dig vilse? Lägg fram det alltihop. Lägg fram det inför dig själv, och inför Gud. För sanningen ska göra dig fri. Och i öknen är du inte ensam. Vår Gud är seendets Gud.
Sunday, February 26, 2012
Sunday, January 29, 2012
sista i S:t Andreas, 4 efter trettondagen 2012
Gennesarets sjö är ökänd för sina stormar. Vinden tränger sig ner genom de trånga bergspassen, och på den ganska grunda sjön byggs snabbt höga vågor upp. Så scenariot i dagens text är inte unikt. Men vad som följer är det.
För vilka är det Jesus har med sig där i båten? Vilka är det som skräckslagna ruskar liv i honom och ropar på honom för hjälp? Han, en snickare.
Men de är fiskare, flera av dem. De har levt på den här sjön med sina plötsliga stormar och kastbyar hela sina liv. De har manövrerat ur stormar förr. De har revat seglet och öst båten, de har klarat sig förr. Utan Jesus i båten. Men nu, nu har de förlorat all initiativkraft, all förmåga. De har gjort sig själva till följare, de vågar inte längre lita på sina förmågor. Och så skrämmer stormen dem ännu mer. Den förminskar dem, den gör dem än mer odugliga.
Det är ganska grundläggande gruppsykologi, det här.
Kapabla, dugliga människor förvandlas och blir beroende och initiativlösa när en karismatisk ledare intar rummet. Alla gåvor och förmågor blåses bort. Det är detta som sekten bygger på. Bara ledaren kan göra något, och alla är beroende av hans eller hennes godkännande för att någonting överhuvudtaget ska göras.
Men Jesus är ingen sektledare.
Han har tillbringat den senaste tiden med att undervisa om hur Guds rike sprids. Han berättade liknelse efter liknelse, sittande i en båt vid stranden. Folk flockades, i så stora mängder att Jesus och lärjungarna inte fick tid att äta eller plats att vara i fred. Redan nu börjar det talas om att han är Messias. Redan nu börjar människorna drömma om att få följa en segerrik kung under kriget som ska driva ut romarna. En kung som ska ta bort alla orättvisor, som ska utplåna allt jobbigt, som kommer ta över som en god far eller mor, som ska skydda sitt folk mot allt hemskt, som skyddar det så till den milda grad att ingen längre behöver lyfta ett finger för sig själv eller sin nästa. De ser på honom med drömmande ögon, med längtande ögon. De ser på honom som den store ledaren.
Inte ens lärjungarna förstår. Han försökte få dem att förstå Guds rikes hemlighet, men när till slut de är för sig själva och krisen blåser upp, har de fortfarande inte förstått att de inte följer vilken ledare som helst. De längtar fortfarande efter att slippa allt eget ansvar. Men gåvan de får är inte att slippa ansvaret, utan Guds son själv.
Sänd från den Gud som ger dem, ger oss, allt.
Våra gåvor, våra talanger och förmågor. Våra hjärnor och hjärtan. Våra ögon och öron. Hela jorden. Vi har en tendens att glömma det, men gåvor är till för att användas.
Han har talat om just detta, Jesus. Hör, du som har öron att höra med. Han har talat om hur ordet ibland sås på stenig mark och ibland i den goda jorden där det kan slå rot. Han har pekat på hur det måste spridas på alla möjliga sätt, i alla möjliga sammanhang. Ordet som sås i den goda jorden, hos dem som hör och tar emot det, mångfaldigas trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och ändå har de inte förstått, lärjungarna. Ändå envisas de med att göra Jesus till en han inte är. Ändå tror de att deras egna förmågor inte är önskade eller viktiga. Ändå ser de inte att det är just de förmågorna som sprider Ordet, och naturligtvis blir de rädda.
De vågar inte lita på att Gud är med dem i deras eget arbete.
De vågar inte lita på sitt eget omdöme.
De vågar inte lita på att de kan styra skutan i hamn.
De har ännu ingen tro.
Men med Jesus i båten finns ingen anledning till oro. Han litar på att de kan styra den, på att vi kan styra den. Det stormar ordentligt i såväl kyrka, stad, land och värld. Konflikter jäser, ekonomi oroar. Orättvisor härskar både på nära håll och långt bort. Krig och konflikter och våldshandlingar blossar upp i såväl vår stad som i vår värld. Samhällen förändras, vetenskapen störtar framåt, gamla sanningar ifrågasätts. Och ofta, ofta ropar vi ”Herre, bryr du dig inte om att vi går under?!”
Men vi har kunskapen och förmågan och förtroendet att ro vår båt. Det är vi som är Jesu armar och öron och ögon. Det är vi som sår evangeliets frön. Det är vi som inte har någon anledning att vara rädda. Det må vara svårt ibland, som Paulus berättar. Men det är vårt uppdrag. Vi har inte tid att förtvivla, vi måste agera. När vi ber Gud lösa vår världs alla problem missar vi att se att det är vi som är lösningen.
Det finns ingen anledning att låta bli att ge sig iväg ut på sjön. Det finns ingen anledning att frukta stormen. Du är kallad av en anledning, och Gud tror på dig. På dina förmågor, dina talanger. Gud tror att dina öron kan höra vad som behövs höras, att dina mun kan tala ordet in i människors hjärtan. Gud tror att dina händer kan möta andras händer, att dina ord och handlingar kan ge frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Det finns ingen anledning att misströsta, för du kan. Du kan, och du är kallad att tillsammans med alla oss andra styra vårt skepp genom stormen. Om Jesus är med oss, vem kan vara mot oss?!
För vilka är det Jesus har med sig där i båten? Vilka är det som skräckslagna ruskar liv i honom och ropar på honom för hjälp? Han, en snickare.
Men de är fiskare, flera av dem. De har levt på den här sjön med sina plötsliga stormar och kastbyar hela sina liv. De har manövrerat ur stormar förr. De har revat seglet och öst båten, de har klarat sig förr. Utan Jesus i båten. Men nu, nu har de förlorat all initiativkraft, all förmåga. De har gjort sig själva till följare, de vågar inte längre lita på sina förmågor. Och så skrämmer stormen dem ännu mer. Den förminskar dem, den gör dem än mer odugliga.
Det är ganska grundläggande gruppsykologi, det här.
Kapabla, dugliga människor förvandlas och blir beroende och initiativlösa när en karismatisk ledare intar rummet. Alla gåvor och förmågor blåses bort. Det är detta som sekten bygger på. Bara ledaren kan göra något, och alla är beroende av hans eller hennes godkännande för att någonting överhuvudtaget ska göras.
Men Jesus är ingen sektledare.
Han har tillbringat den senaste tiden med att undervisa om hur Guds rike sprids. Han berättade liknelse efter liknelse, sittande i en båt vid stranden. Folk flockades, i så stora mängder att Jesus och lärjungarna inte fick tid att äta eller plats att vara i fred. Redan nu börjar det talas om att han är Messias. Redan nu börjar människorna drömma om att få följa en segerrik kung under kriget som ska driva ut romarna. En kung som ska ta bort alla orättvisor, som ska utplåna allt jobbigt, som kommer ta över som en god far eller mor, som ska skydda sitt folk mot allt hemskt, som skyddar det så till den milda grad att ingen längre behöver lyfta ett finger för sig själv eller sin nästa. De ser på honom med drömmande ögon, med längtande ögon. De ser på honom som den store ledaren.
Inte ens lärjungarna förstår. Han försökte få dem att förstå Guds rikes hemlighet, men när till slut de är för sig själva och krisen blåser upp, har de fortfarande inte förstått att de inte följer vilken ledare som helst. De längtar fortfarande efter att slippa allt eget ansvar. Men gåvan de får är inte att slippa ansvaret, utan Guds son själv.
Sänd från den Gud som ger dem, ger oss, allt.
Våra gåvor, våra talanger och förmågor. Våra hjärnor och hjärtan. Våra ögon och öron. Hela jorden. Vi har en tendens att glömma det, men gåvor är till för att användas.
Han har talat om just detta, Jesus. Hör, du som har öron att höra med. Han har talat om hur ordet ibland sås på stenig mark och ibland i den goda jorden där det kan slå rot. Han har pekat på hur det måste spridas på alla möjliga sätt, i alla möjliga sammanhang. Ordet som sås i den goda jorden, hos dem som hör och tar emot det, mångfaldigas trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och ändå har de inte förstått, lärjungarna. Ändå envisas de med att göra Jesus till en han inte är. Ändå tror de att deras egna förmågor inte är önskade eller viktiga. Ändå ser de inte att det är just de förmågorna som sprider Ordet, och naturligtvis blir de rädda.
De vågar inte lita på att Gud är med dem i deras eget arbete.
De vågar inte lita på sitt eget omdöme.
De vågar inte lita på att de kan styra skutan i hamn.
De har ännu ingen tro.
Men med Jesus i båten finns ingen anledning till oro. Han litar på att de kan styra den, på att vi kan styra den. Det stormar ordentligt i såväl kyrka, stad, land och värld. Konflikter jäser, ekonomi oroar. Orättvisor härskar både på nära håll och långt bort. Krig och konflikter och våldshandlingar blossar upp i såväl vår stad som i vår värld. Samhällen förändras, vetenskapen störtar framåt, gamla sanningar ifrågasätts. Och ofta, ofta ropar vi ”Herre, bryr du dig inte om att vi går under?!”
Men vi har kunskapen och förmågan och förtroendet att ro vår båt. Det är vi som är Jesu armar och öron och ögon. Det är vi som sår evangeliets frön. Det är vi som inte har någon anledning att vara rädda. Det må vara svårt ibland, som Paulus berättar. Men det är vårt uppdrag. Vi har inte tid att förtvivla, vi måste agera. När vi ber Gud lösa vår världs alla problem missar vi att se att det är vi som är lösningen.
Det finns ingen anledning att låta bli att ge sig iväg ut på sjön. Det finns ingen anledning att frukta stormen. Du är kallad av en anledning, och Gud tror på dig. På dina förmågor, dina talanger. Gud tror att dina öron kan höra vad som behövs höras, att dina mun kan tala ordet in i människors hjärtan. Gud tror att dina händer kan möta andras händer, att dina ord och handlingar kan ge frukt trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt. Det finns ingen anledning att misströsta, för du kan. Du kan, och du är kallad att tillsammans med alla oss andra styra vårt skepp genom stormen. Om Jesus är med oss, vem kan vara mot oss?!
Sunday, November 06, 2011
Predikan söndagen efter Alla Helgons dag
Döden är fienden. Guds fiende, och vår fiende.
Vi vandrar livet igenom och fruktar döden. Så mycket fruktar vi den att den skymmer livet självt. Och så förlamar vår rädsla oss, håller oss från att leva, och ger döden en liten seger varje dag.
Och ändå vill jag inte stå här och säga att döden inte ska fruktas. För den är fienden.
Motsatsen till livet som är av Gud. Den stora intigheten, tomheten. Slutet på allt som är och början på ingenting. Den släcker hopp och föder förtvivlan. Fienden.
Men Jesus säger att vi inte behöver förtvivla. Vi är inte utan hopp. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.
Det tycks vara en omöjlig paradox. Vi saknar våra döda. Vi vet att de är döda. För en del av oss är sorgen så ny att den sväljer allt, färgar allt. För en del av oss skär den till oväntat trots att det är år eller decennier sedan vi miste den som stod oss nära. Men sorgen är där alltid, närvarande som en skugga, som en sten strax under vattenytan. Och vi sörjer inte de levande utan de döda.
Om de inte var döda skulle vi inte gå till deras gravar eller till minneslunden med ljus och blommor. Om de inte var döda skulle vi inte sätta in annonser till deras minne.
Om de inte var döda skulle vi inte vakna om natten och lyssna efter deras andetag.
Om de inte vara döda skulle vi inte minnas begravningen.
Om de inte var döda skulle vi inte sörja så att det känns som att själen ska slitas i bitar.
Om de inte var döda.
Om inte.
Om de inte var döda skulle inte de viktigaste orden förblivit osagda. Då skulle inte de stilla händerna vara det sista minnet, eller doften av ljusen och blommorna. Då skulle det finnas fler minnen att skapa, fler skratt, mer gråt, mer liv.
Så hur, hur kan Jesus säga att för Gud är de levande, när vi vet att de är döda?
Han ljuger ju inte, Jesus.
Han är inte okunnig om Guds handlande och avsikt med världen och människorna.
Så då måste det vara vår kunskap som är begränsad, någonting vi inte förstår.
Ledtrådarna finns där, genom hela den livets berättelse som vi kallar Bibeln. Genom hela Guds handlande i historien. Ord som Höga Visans försäkran om hur kärleken är stark som döden. Ledtrådarna finns där genom hela Jesu liv, och genom hans död och uppståndelse.
Ledtrådarna finns där i vittnesbörden i den unga kyrkan, som Paulus ord:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Ja, tidigare i Första Korintierbrevets 13:e kapitel står det till och med att kärleken aldrig upphör.
Kärleken är den makt, den relation, som bär världen, den makt som ger liv, den enda makt som står döden emot. Den är livets konsekvens, och livets förutsättning. Den är motsatsen till tomhet och hopplöshet, den sveper bort förtvivlan och fyller livet med mening.
Och det går inte att älska om det inte finns någon att älska.
Kärlek uppstår inte i ett vakuum. Den kan inte upprätthållas i ett vakuum. Det måste finnas en ömsesidighet, ett jag och ett du, två parter. Som Gud älskar oss, som vi älskar livspartner och barn, vänner och släktingar. Som vi blir älskade av dessa.
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.
Gud är kärlek. Och Gud är en Gud för levande. Kärleken är livets bevis. För Gud är ingen död, och alla är älskade. Skulle de vi älskar vara borta, helt borta, skulle inte kärleken bestå. För Gud är de levande.
Vi saknar och sörjer, men när det fullkomliga kommer ska vi förstå. Vi bär smärta och förtvivlan, men vi ska få se ansikte mot ansikte. Ett du och ett jag.
Ansikte mot ansikte med den makt som inte erkänner dödens begränsning.
Ansikte mot ansikte med möjlighetens Gud, med livets Gud, med den som led döden, och besegrade döden, för oss.
Ansikte mot ansikte med den som älskar dem vi älskar så mycket att döden förlorar sitt grepp.
Då ska vi se, då ska vi förstå, att döden, den stora fienden, den stora skräcken, inte längre har någonting att sätta emot. Förtvivlan och sorgen och saknaden och smärtan, ensamheten och längtan och mörkret ska ge vika. Livet ska blomma, livet ska ta över.
Så vi tänder våra ljus för att minnas dem som väntar. Vi tänder dem för att driva bort mörkret. Vi vårdar våra gravar för att minnet lever, för att kärleken inte är död, och kärleken ger liv, och liv i överflöd. Liv hos Gud, liv med Gud, liv av Gud. Vi väntar, men hoppet dör inte. Vi väntar, för att livet segrar ändå. Liv med Gud. För alltid.
Vi vandrar livet igenom och fruktar döden. Så mycket fruktar vi den att den skymmer livet självt. Och så förlamar vår rädsla oss, håller oss från att leva, och ger döden en liten seger varje dag.
Och ändå vill jag inte stå här och säga att döden inte ska fruktas. För den är fienden.
Motsatsen till livet som är av Gud. Den stora intigheten, tomheten. Slutet på allt som är och början på ingenting. Den släcker hopp och föder förtvivlan. Fienden.
Men Jesus säger att vi inte behöver förtvivla. Vi är inte utan hopp. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.
Det tycks vara en omöjlig paradox. Vi saknar våra döda. Vi vet att de är döda. För en del av oss är sorgen så ny att den sväljer allt, färgar allt. För en del av oss skär den till oväntat trots att det är år eller decennier sedan vi miste den som stod oss nära. Men sorgen är där alltid, närvarande som en skugga, som en sten strax under vattenytan. Och vi sörjer inte de levande utan de döda.
Om de inte var döda skulle vi inte gå till deras gravar eller till minneslunden med ljus och blommor. Om de inte var döda skulle vi inte sätta in annonser till deras minne.
Om de inte var döda skulle vi inte vakna om natten och lyssna efter deras andetag.
Om de inte vara döda skulle vi inte minnas begravningen.
Om de inte var döda skulle vi inte sörja så att det känns som att själen ska slitas i bitar.
Om de inte var döda.
Om inte.
Om de inte var döda skulle inte de viktigaste orden förblivit osagda. Då skulle inte de stilla händerna vara det sista minnet, eller doften av ljusen och blommorna. Då skulle det finnas fler minnen att skapa, fler skratt, mer gråt, mer liv.
Så hur, hur kan Jesus säga att för Gud är de levande, när vi vet att de är döda?
Han ljuger ju inte, Jesus.
Han är inte okunnig om Guds handlande och avsikt med världen och människorna.
Så då måste det vara vår kunskap som är begränsad, någonting vi inte förstår.
Ledtrådarna finns där, genom hela den livets berättelse som vi kallar Bibeln. Genom hela Guds handlande i historien. Ord som Höga Visans försäkran om hur kärleken är stark som döden. Ledtrådarna finns där genom hela Jesu liv, och genom hans död och uppståndelse.
Ledtrådarna finns där i vittnesbörden i den unga kyrkan, som Paulus ord:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.
Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Ja, tidigare i Första Korintierbrevets 13:e kapitel står det till och med att kärleken aldrig upphör.
Kärleken är den makt, den relation, som bär världen, den makt som ger liv, den enda makt som står döden emot. Den är livets konsekvens, och livets förutsättning. Den är motsatsen till tomhet och hopplöshet, den sveper bort förtvivlan och fyller livet med mening.
Och det går inte att älska om det inte finns någon att älska.
Kärlek uppstår inte i ett vakuum. Den kan inte upprätthållas i ett vakuum. Det måste finnas en ömsesidighet, ett jag och ett du, två parter. Som Gud älskar oss, som vi älskar livspartner och barn, vänner och släktingar. Som vi blir älskade av dessa.
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.
Gud är kärlek. Och Gud är en Gud för levande. Kärleken är livets bevis. För Gud är ingen död, och alla är älskade. Skulle de vi älskar vara borta, helt borta, skulle inte kärleken bestå. För Gud är de levande.
Vi saknar och sörjer, men när det fullkomliga kommer ska vi förstå. Vi bär smärta och förtvivlan, men vi ska få se ansikte mot ansikte. Ett du och ett jag.
Ansikte mot ansikte med den makt som inte erkänner dödens begränsning.
Ansikte mot ansikte med möjlighetens Gud, med livets Gud, med den som led döden, och besegrade döden, för oss.
Ansikte mot ansikte med den som älskar dem vi älskar så mycket att döden förlorar sitt grepp.
Då ska vi se, då ska vi förstå, att döden, den stora fienden, den stora skräcken, inte längre har någonting att sätta emot. Förtvivlan och sorgen och saknaden och smärtan, ensamheten och längtan och mörkret ska ge vika. Livet ska blomma, livet ska ta över.
Så vi tänder våra ljus för att minnas dem som väntar. Vi tänder dem för att driva bort mörkret. Vi vårdar våra gravar för att minnet lever, för att kärleken inte är död, och kärleken ger liv, och liv i överflöd. Liv hos Gud, liv med Gud, liv av Gud. Vi väntar, men hoppet dör inte. Vi väntar, för att livet segrar ändå. Liv med Gud. För alltid.
Saturday, September 17, 2011
Sermon Sep 18 2011
(Texts: Jonah 3:10-4:11, Matthew 20:1-16)
There are times in the Bible when Jesus is very logical. Times when what he says is crystal clear and undisputable. This is not necessarily one of those.
There are times when the Old Testament prophets make perfect sense. They are righteous and full of wrath, rightfully so. This is not one of those times.
Jonah... I just don't understand why God picked that guy.
Not only does he run away from his duties. He is also seriously upset when God decides to spare the great city of Nineveh. He can't deal with the repentance of others and would prefer them to receive punishment instead of mercy. Man, did he pick the wrong God to serve. But I guess that's just the point, he didn't really pick God. God picked him. Sometimes we are so deeply steeped in a culture that believes certain things that we don't remember the reality behind those beliefs. Like God. Jonah was a faithful member of the community, did his chores, paid his dues, but had somehow not gotten to the ”personal accountability”-part. When God calls him, Jonah decides to run away, which only proves how little he knows about God, how little attention he had paid to the history of his people's relationship with God. There is no running from the Lord. As the author of the psalm puts it: If I went to sleep in the deepest ocean, you would find me there.
And not only does God find him, he puts him to use. Jonah preaches to Nineveh, a city that he detests so thoroughly that he kind of looks forward to seeing it buried under a huge pile of burning brimstone. I suspect his preaching wasn't very enthusiastic. But he is disappointed. God works through him, and the king and the people of the great city repent. No brimstone. No fire. Jonah cannot see that the same grace that God extended to him, in spite of him not doing a thing to deserve it, God also extends to the people of Nineveh. He cannot see that he also is a late-comer to the feast, but equally as loved as the ones who have loved God from their very first breath. And just as Jonah is loved and cherished, the sinning citizens of the great city get another chance. And another. Because that's (just) the way God works.
Jonah would be one of the workers in the vineyard grumbling about the late-coming workers getting equal pay. It's a little like people who have immigrated to a country, found a place, and then resenting that others come after them. But in the Kingdom there are no immigration laws, no restrictions on who has the right or is allowed. There are no demands for visas or permanent residence permits. No green cards needed. The borders are open.
Jesus seems to say, in this parable, that the person who has barely lifted a finger for the church or for the faith is worth just as much as those who have toiled their whole lives. He seems to say that the reward is as equally great for the returning sinner as for the faithful servant, and boy, does this provoke people. The righteous long time member of the congregation looks at the person distributing communion, with mistakes and a certain amount of fumbling, for the first time, and wonders why that person is suddenly considered as valuable as the one who has spent hours cleaning the albs and sweeping the church floor. It seems a waste of time, all of those things, if it doesn't at least result in some kind of recognition, some kind of position. But that person does not seem to know God very well. In the Kingdom of God there are no ranks of merit. There are no titles or special positions for those who have been serving for a long time. There are no gold watches for dutiful workers. There is only grace and mercy, for all.
So, the question remains: are you the late-coming sinner, or the faithful servant? Are you Jonah, begrudging the repentant person his or her salvation? Are you a prophet trying to run away? You see, God has use for you. God wants you for his Kingdom. Whether you think you have nothing to offer, if you believe you have nothing to say, or are not worthy enough. God wants you for his Kingdom. And God wants your neighbor too. There is plenty of space in God's house, and Jesus came to prepare room for us there. With all of our insecurities and un-charitable ways. There is room. The vineyard needs workers, there are Ninevehs to speak to. There are places all over our world and our city that need God's grace, and you're the voice God has. Your hands are God's hands. Your eyes and your ears are the only ones God has. And God needs you to do his work.
Yes. That is why God picked Jonah. He gave him purpose and call. He showed us, through an unwilling and, to be honest, pretty petty man, that grace is not dependent on merit. Grace is not something God gives as a reward. It is God's sign of his love. Undeserved and beyond understanding, it is given to us. Jonah is the sign. Jesus is the proof. And you are the next chapter.
There are times in the Bible when Jesus is very logical. Times when what he says is crystal clear and undisputable. This is not necessarily one of those.
There are times when the Old Testament prophets make perfect sense. They are righteous and full of wrath, rightfully so. This is not one of those times.
Jonah... I just don't understand why God picked that guy.
Not only does he run away from his duties. He is also seriously upset when God decides to spare the great city of Nineveh. He can't deal with the repentance of others and would prefer them to receive punishment instead of mercy. Man, did he pick the wrong God to serve. But I guess that's just the point, he didn't really pick God. God picked him. Sometimes we are so deeply steeped in a culture that believes certain things that we don't remember the reality behind those beliefs. Like God. Jonah was a faithful member of the community, did his chores, paid his dues, but had somehow not gotten to the ”personal accountability”-part. When God calls him, Jonah decides to run away, which only proves how little he knows about God, how little attention he had paid to the history of his people's relationship with God. There is no running from the Lord. As the author of the psalm puts it: If I went to sleep in the deepest ocean, you would find me there.
And not only does God find him, he puts him to use. Jonah preaches to Nineveh, a city that he detests so thoroughly that he kind of looks forward to seeing it buried under a huge pile of burning brimstone. I suspect his preaching wasn't very enthusiastic. But he is disappointed. God works through him, and the king and the people of the great city repent. No brimstone. No fire. Jonah cannot see that the same grace that God extended to him, in spite of him not doing a thing to deserve it, God also extends to the people of Nineveh. He cannot see that he also is a late-comer to the feast, but equally as loved as the ones who have loved God from their very first breath. And just as Jonah is loved and cherished, the sinning citizens of the great city get another chance. And another. Because that's (just) the way God works.
Jonah would be one of the workers in the vineyard grumbling about the late-coming workers getting equal pay. It's a little like people who have immigrated to a country, found a place, and then resenting that others come after them. But in the Kingdom there are no immigration laws, no restrictions on who has the right or is allowed. There are no demands for visas or permanent residence permits. No green cards needed. The borders are open.
Jesus seems to say, in this parable, that the person who has barely lifted a finger for the church or for the faith is worth just as much as those who have toiled their whole lives. He seems to say that the reward is as equally great for the returning sinner as for the faithful servant, and boy, does this provoke people. The righteous long time member of the congregation looks at the person distributing communion, with mistakes and a certain amount of fumbling, for the first time, and wonders why that person is suddenly considered as valuable as the one who has spent hours cleaning the albs and sweeping the church floor. It seems a waste of time, all of those things, if it doesn't at least result in some kind of recognition, some kind of position. But that person does not seem to know God very well. In the Kingdom of God there are no ranks of merit. There are no titles or special positions for those who have been serving for a long time. There are no gold watches for dutiful workers. There is only grace and mercy, for all.
So, the question remains: are you the late-coming sinner, or the faithful servant? Are you Jonah, begrudging the repentant person his or her salvation? Are you a prophet trying to run away? You see, God has use for you. God wants you for his Kingdom. Whether you think you have nothing to offer, if you believe you have nothing to say, or are not worthy enough. God wants you for his Kingdom. And God wants your neighbor too. There is plenty of space in God's house, and Jesus came to prepare room for us there. With all of our insecurities and un-charitable ways. There is room. The vineyard needs workers, there are Ninevehs to speak to. There are places all over our world and our city that need God's grace, and you're the voice God has. Your hands are God's hands. Your eyes and your ears are the only ones God has. And God needs you to do his work.
Yes. That is why God picked Jonah. He gave him purpose and call. He showed us, through an unwilling and, to be honest, pretty petty man, that grace is not dependent on merit. Grace is not something God gives as a reward. It is God's sign of his love. Undeserved and beyond understanding, it is given to us. Jonah is the sign. Jesus is the proof. And you are the next chapter.
Sunday, September 04, 2011
Predikan 11e3 Tro och liv 2011-09-04
Det finns ingenting farligare än religion utan Gud.
Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.
Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.
Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?
Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.
Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”
Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.
I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.
Vi har sett så många exempel genom historien: korståg och kättarprocesser, självmordsattacker och krypskyttar. Varje gång Guds namn målas på en stridsvagn eller fana som bärs i strid, varje gång korset dekorerar ett raketgevär eller syddes på ärmen av en uniform. Varje gång Jesus kallas för att försvara vårt sätt att leva, varje gång kristendom hålls upp som ett moraliskt lackmuspapper för ”de andra”. Varje gång vi har blivit så fulla av oss själva att det inte längre finns plats för Gud.
Kristendomen är inte en morallära.
Vår religion är inte ett recept för att göra oss bättre än alla andra.
Och vår religion är inte kompatibel med maktsträvanden och rikedom.
Det svider, jag vet.
Stående här, i auktoritetsposition, med det glimmande silverkorset på väggen bakom mig, med sidenmässhaken på, med rätten att tala och privilegiet att sitta längst fram. Jag vet hur Jesus ord svider. Men om de inte hade svidit, hur illa hade det inte varit då?
Självrättfärdiga, självupptagna hycklare till religiösa ledare har vi alla sett och hört om. Det kan vara så obetydligt som någon som insisterar på att bli tilltalad med sin titel, eller så illa som en som uppmanar hela sin lärjungeskara att begå självmord, eller bomba andra av annan tro. De predikar nåd och fred, men uppmuntrar fjäsk och våld. Var är Gud i det?
Biskopar och andra kyrkliga ledare, präster och pastorer, har många gånger agerat som världsliga furstar. I sann fariseeisk anda har de insisterat på hedersbetygelser, fått sitta på tjusiga troner och lagt stora summor på dekorationer. Men där det inre fylls med den egna betydelsen, glöms Guds betydelse bort.
Men det finns motbilder.
Jag hörde en berättelse från sanna livet:
En kvinna åkte till kyrkan. Det skulle vara en stor jubelgudstjänst av något slag, och hon var ute i mycket god tid. Kören höll fortfarande på att repetera när hon smög in i kyrkan. Hon gick längst fram och satte sig i bänken. Tiden gick, och kyrkan fylldes sakta med folk. Bakom henne hamnade några bekanta. Vad kvinnan inte hade räknat med var att hon skulle behöva gå på toaletten. Hon lämnade sin plats, kanske lade hon en jacka där för att markera den, och sökte upp damrummet. Men när hon kom tillbaka var hennes plats tagen. Hon var inte lika konflikträdd som många av oss andra, utan knackade mannen som satt där på axeln, och upplyste honom om att han hade tagit hennes plats. Mannen log, bad om ursäkt, och i brist på andra platser satte han sig på en kudde på golvet tillsammans med barnkören. Kvinnan fick sin plats, och gudstjänsten skulle just börja, när en av de bekanta bakom henne lutade sig fram och viskade: ”Vad gjorde du!? Du körde just bort ärkebiskopen från hans plats!”
Ärkebiskopen, Anders, gjorde det enda en sann kristen kan. Han tog tjänandets position, han satte sig på golvet, han anslöt sig till barnen.
Men det räcker inte med ledarna. Detta gäller oss också.
Mitt i texten byter Jesus perspektiv, och börjar tala till lärjungarna. Det handlar inte längre om var fariséerna gör, utan om hur vi som lärjungar ska handla.
Vi ska inte låta någon upphöja oss. Inte låta någon buga för oss, inte kalla oss tjusiga titlar. Inte ens antyda att vi eventuellt kan vara bättre än någon annan, för det finns bara en som är vår läromästare, vår rabbi, vår fader, och det är Gud.
Och vet ni, här svider det till i alla våra församlingar. Kanske är det slut med nigandet för prästen, även om jag, trots min relativt unga ålder, också har upplevt det, men nog finns det emellanåt en respekt som kan slå över i vördnad för prästerskapet? Nog är det oerhört viktigt hur man uppför sig i gudstjänst, och att silvret är putsat ordentligt? Nog är det så, även i vår församling, att det förekommer kritik när inte någon av gudstjänstens funktionärer har utfört sin uppgift ”perfekt”? Det måste sluta. Det måste sluta nu.
Vi är alla bröder och systrar här. Ingen av oss är värd mer, och ingen mindre. Ingen av oss är perfekt, och vi gör alla vårt bästa. Men endast Gud är fullkomlig.
Vi firar vår gudstjänst av glädje och tacksamhet mot den Gud som givit oss allt. Vi firar den med tyngda hjärtan ibland, och med lättad blick ibland. Vi firar den med Jesus mitt ibland oss, och med Andens vindsus i våra öron. Och om det är så att det enda vi kan tänka på i vår gudstjänst är hur någon går fel eller ser osäker ut eller säger fel, då tystnar Andens sus. Då lyssnar vi mer på oss själva, då sätter vi oss i Guds plats och dömer andra. Det måste sluta, och det måste sluta nu.
I texten säger Jesus att folket ska göra som de skriftlärda säger, men inte som de gör. Idag är det jag, och mina kollegor här, och några av er, som är de skriftlärda. Idag lovar jag er att mina handlingar ska matcha mina ord. Och jag vill be er att se djupt in i era hjärtan och lova samma sak. Våra handlingar, vårt tjänande, är det synliga beviset på vår tro. Och eftersom vår tro är nåd och kärlek, låt det bli vårt ledord för vårt handlande idag, och alla dagar. Nåd, och kärlek. Amen.
Monday, August 22, 2011
9e3 Goda förvaltare 110821
Dagens text talar rakt in i dagens situation. Med en börs i kaos, med budgetuppgörelser som tar månader, med minskande resurser, med räntor som hela tiden höjs, kan många av oss känna igen oss i oron för framtiden och känslan av att vara bunden, nästintill förslavad, av en ekonomisk situation som verkar bli allt värre för varje dag.
Och än värre är det ute i världen.
Händelsen på den rike mannens gård kunde ha skett var som helst i världen idag. Arbetare på frukt- och kaffeplantager är skuldsatta upp över öronen, och tvingas hela tiden skuldsätta sig mer. De får betalt i specialpengar som bara går att använda i företagets affär, där priserna är många gånger högre än i andra affärer, och när de inte kan betala för den dagliga maten, sätts det upp på deras skuldnota. För att minska skulden börjar även barnen arbeta på plantagen, och så går slaveriet i arv.
Förvaltaren är ingen rik människa, utan snarare en av dem, men en som lyckats ta sig ur på något sätt, fått lite utbildning och börjat arbeta på kontoret, eller med att övervaka arbetarna på fälten. Säkert var han illa omtyckt, en förrädare, och säkert insåg han att det skulle bli omöjligt att arbeta intill sina forna underlydande om han skulle få sparken. Så han började ägna sig åt lite kreativ bokföring. De skuldsatta fick hoppet tillbaka. Kanske skulle det vara möjligt att ta sig loss, kanske behöver inte barnen arbeta utan kan gå i skolan istället? Förvaltaren blir plantagens hjälte, och när ägaren inser vad som hänt, är det för sent att göra något åt det. Antingen går han emot förändringarna, och får hela plantagen emot sig, eller så bekräftar han dem och blir hjälten, och kanske får lite lägre inkomster, fast i längden bättre förtjänst. Valet kan inte ha varit särskilt svårt.
Den här ohederlige förvaltaren efterskänker skulder, förlåter skulder, och gör han det även om det inte är hans skulder att efterskänka. Han ger hopp åt de som varit utan hopp, en framtid åt de som inte haft någon. Med vilka medel som helst. Han använder den ohederlige mammon för att skänka hopp, ungefär som vi kan använda pengar för att göra livet drägligare, eller ens möjligt, på Afrikas horn, han går till extremer i sin gärning, och han visar sig tjäna Gud.
Skuldsaneringen på den rike mannens gods gav människorna hoppet åter. När vi ber Vår fader, eller för all del Fader vår, ber vi att Gud ska förlåta våra skulder. Inte synder, skulder. Och förlåtelse, det är i den absoluta kärnan av vår kristna tro.
För allt tillhör Gud. Pengarna, arbetet, oljan och vetetunnorna. Skatterna och aktierna, den torra jorden och den bördiga. De svältande barnen och de förslavade kaffearbetarna. Allt tillhör Gud. Och förvaltaren går Guds ärenden. Skulderna efterskänks å Guds vägnar. Med hjälp av oärlighet, tårar eller våld betalas mänsklighetens skulder, och den som betalar är Kristus själv.
En berättelse om ekonomiska oegentligheter i första århundradets Palestina, kan lika väl vara en berättelse om mänsklighetens skuld till sin förste husbonde, och om hur den husbonden inte är som plantageägaren, utan en som vill befria. En som vill upprätta och ge hopp. En som gör det ologiska möjligt, och det osmakliga vackert. Brottet blir det som försonar.
Hur ska vi då förstå detta mitt i våra liv av amorteringar och krisbesked? Pengar är dåliga herrar, men goda tjänare. Det är upp till oss att låta den salomoniska devisen bli sanning även här och nu. Hur ska Sveriges och världens rikedom fördelas rättfärdigt, hur ska vi kunna hjälpa? Var är de skulder vi kan efterskänka, hur ska vi tjäna Gud istället för mammon?
För några dagar sedan skrev en av världens rikaste män, Warren Buffett, en insändare i New York Times. Rubriken var ”Stop Coddling the Super Rich”, ungefär sluta klema med de superrika, och hans poäng var att han, och majoriteten av de andra galet rika människorna i USA inte på något vis var intresserade av fler fördelar ekonomiskt sett. De vill inte ha fler skattelättnader eller speciallagstiftning för att göra sitt liv ännu mer framgångsrikt. De vill vara en del av det samhälle som gett dem deras rikedom, och de vill hjälpa till.
Jag läste artikeln med stegrande glädje. Vi blir ofta matade med ”sanningen” att de rika och företagen kommer att lämna Sverige om inte de får fler förmåner eller vad det nu kan vara. Likadant hörs retoriken i USA, och sällan är det någon som uttalar sig så här. Men med en viss självklarhet konstaterade Warren Buffett att han och många av de andra superrika han känner är hyggliga personer som vill göra världen bättre.
De, precis som vi.
Tillsammans. Bara tillsammans, med Kristus mitt ibland oss. Med evangeliets glasögon, med insikten om att tro levs i vardag lika väl som på söndag, med plånboken och fondplaceringarna och valet av kaffesort lika väl som i knäppandet av händer på kvällen. Det måste börja med oss, här och nu. I den gode förvaltaren Jesus fotspår.
Och än värre är det ute i världen.
Händelsen på den rike mannens gård kunde ha skett var som helst i världen idag. Arbetare på frukt- och kaffeplantager är skuldsatta upp över öronen, och tvingas hela tiden skuldsätta sig mer. De får betalt i specialpengar som bara går att använda i företagets affär, där priserna är många gånger högre än i andra affärer, och när de inte kan betala för den dagliga maten, sätts det upp på deras skuldnota. För att minska skulden börjar även barnen arbeta på plantagen, och så går slaveriet i arv.
Förvaltaren är ingen rik människa, utan snarare en av dem, men en som lyckats ta sig ur på något sätt, fått lite utbildning och börjat arbeta på kontoret, eller med att övervaka arbetarna på fälten. Säkert var han illa omtyckt, en förrädare, och säkert insåg han att det skulle bli omöjligt att arbeta intill sina forna underlydande om han skulle få sparken. Så han började ägna sig åt lite kreativ bokföring. De skuldsatta fick hoppet tillbaka. Kanske skulle det vara möjligt att ta sig loss, kanske behöver inte barnen arbeta utan kan gå i skolan istället? Förvaltaren blir plantagens hjälte, och när ägaren inser vad som hänt, är det för sent att göra något åt det. Antingen går han emot förändringarna, och får hela plantagen emot sig, eller så bekräftar han dem och blir hjälten, och kanske får lite lägre inkomster, fast i längden bättre förtjänst. Valet kan inte ha varit särskilt svårt.
Den här ohederlige förvaltaren efterskänker skulder, förlåter skulder, och gör han det även om det inte är hans skulder att efterskänka. Han ger hopp åt de som varit utan hopp, en framtid åt de som inte haft någon. Med vilka medel som helst. Han använder den ohederlige mammon för att skänka hopp, ungefär som vi kan använda pengar för att göra livet drägligare, eller ens möjligt, på Afrikas horn, han går till extremer i sin gärning, och han visar sig tjäna Gud.
Skuldsaneringen på den rike mannens gods gav människorna hoppet åter. När vi ber Vår fader, eller för all del Fader vår, ber vi att Gud ska förlåta våra skulder. Inte synder, skulder. Och förlåtelse, det är i den absoluta kärnan av vår kristna tro.
För allt tillhör Gud. Pengarna, arbetet, oljan och vetetunnorna. Skatterna och aktierna, den torra jorden och den bördiga. De svältande barnen och de förslavade kaffearbetarna. Allt tillhör Gud. Och förvaltaren går Guds ärenden. Skulderna efterskänks å Guds vägnar. Med hjälp av oärlighet, tårar eller våld betalas mänsklighetens skulder, och den som betalar är Kristus själv.
En berättelse om ekonomiska oegentligheter i första århundradets Palestina, kan lika väl vara en berättelse om mänsklighetens skuld till sin förste husbonde, och om hur den husbonden inte är som plantageägaren, utan en som vill befria. En som vill upprätta och ge hopp. En som gör det ologiska möjligt, och det osmakliga vackert. Brottet blir det som försonar.
Hur ska vi då förstå detta mitt i våra liv av amorteringar och krisbesked? Pengar är dåliga herrar, men goda tjänare. Det är upp till oss att låta den salomoniska devisen bli sanning även här och nu. Hur ska Sveriges och världens rikedom fördelas rättfärdigt, hur ska vi kunna hjälpa? Var är de skulder vi kan efterskänka, hur ska vi tjäna Gud istället för mammon?
För några dagar sedan skrev en av världens rikaste män, Warren Buffett, en insändare i New York Times. Rubriken var ”Stop Coddling the Super Rich”, ungefär sluta klema med de superrika, och hans poäng var att han, och majoriteten av de andra galet rika människorna i USA inte på något vis var intresserade av fler fördelar ekonomiskt sett. De vill inte ha fler skattelättnader eller speciallagstiftning för att göra sitt liv ännu mer framgångsrikt. De vill vara en del av det samhälle som gett dem deras rikedom, och de vill hjälpa till.
Jag läste artikeln med stegrande glädje. Vi blir ofta matade med ”sanningen” att de rika och företagen kommer att lämna Sverige om inte de får fler förmåner eller vad det nu kan vara. Likadant hörs retoriken i USA, och sällan är det någon som uttalar sig så här. Men med en viss självklarhet konstaterade Warren Buffett att han och många av de andra superrika han känner är hyggliga personer som vill göra världen bättre.
De, precis som vi.
Tillsammans. Bara tillsammans, med Kristus mitt ibland oss. Med evangeliets glasögon, med insikten om att tro levs i vardag lika väl som på söndag, med plånboken och fondplaceringarna och valet av kaffesort lika väl som i knäppandet av händer på kvällen. Det måste börja med oss, här och nu. I den gode förvaltaren Jesus fotspår.
Sunday, June 05, 2011
nationaldagstal 2011
Jag har rest en del i världen.
Jag har gått i fattiga områden i Grekland, åkt kanot på Orinocofloden i Venezuela. Jag har arbetat med barn från innerstadsgettona i Baltimore i USA, och sett de bepansrade polisbilarna på gatorna i nordirländska Belfast. Och aldrig har jag varit så stolt över att vara svensk som när jag sett detta.
Jag har också talat mycket med vänner i många olika länder, hört deras berättelser. Vi har skrattat ihop, gråtit ihop, kämpat mot svåra odds ihop. Vi har firat gudstjänst på många språk och delat varandras liv. Och det som förenar oss är så mycket mer och viktigare än det som skiljer oss åt, och ändå, visst är jag stolt över att vara svensk.
I mitt liv som präst har jag också fått förmånen att lyssna på många berättelser på hur det var förr här i Sverige. Jag begravde en man vars syster var en av de sista som såldes till lägstbjudande. Jag talade med en kvinna vars släkting flydde fattigdomen och svälten i Sverige, men aldrig nådde Amerika, eftersom hon dog i isvattnet runt Titanic.
Och jag känner så stor tacksamhet över att vara svensk idag.
Min mormors mor flyttade till Amerika, hon också. Hon kom tillbaka på semester, och träffade min mormors far, och blev kvar. De fick många barn, hade en affär tillsammans, hon sydde kläder till folk i byn, och ändå, när han plötsligt dog, var hon omyndig och fick inte längre fatta sina egna ekonomiska beslut. Jag är glad, och tacksam över att jag är svensk idag.
Och ändå sägs det att min generation är den första som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrars. Vi har större skulder, en svårare situation på arbetsmarknaden, svårt att hitta bra bostäder. Det kan tyckas finnas fog för att muttra att det var bättre förr, men idag är jag här för att säga att jag är så glad, och så tacksam, för att leva i Sverige idag.
Det är klart att det finns saker att vara ilsken över. Det är klart att man kan vara missnöjd eller ledsen över sådant som inte fungerar. Jag vet att jag, och många med mig i min generation, inte ofta nog uttrycker vår tacksamhet över att ni byggde det här landet till den fantastiska plats att leva på det är. Här, och nu, vill jag säga tack.
Tack för att ni drev reformer som du-reformen, som visar på allas lika värde. Tack för att ni kämpade för att män och kvinnor ska ha samma förmåner och plikter. Tack för att ni arbetade och byggde landets välstånd. Tack för att ni därigenom, och genom hur ni röstade, gav generationer efter generationer av skolbarn och ungdomar en gratis utbildning, och gratis sjukvård.
När jag resor runtomkring i världen är det detta som mina vänner känner till. De ser på Sverige med beundran och en smula avund, och önskar att de kunde reformera sina länder till att bli som vårt – en plats som, i deras ögon, ger människor värdighet.
Och de ser, och har länge sett, hur Sverige inte bara bryr sig om svenskarna, utan har ett klappande ömt hjärta för världens svaga. Det sägs att ett samhälle aldrig kan mätas bättre än genom hur det behandlar sina svaga. Vi svenskar har varit internationalister, igenom det att vi har velat värna inte bara våra egna, utan hela världens svaga. Det är vackert, och det är stort, och det är något att vara stolt över.
Idag ser vi den omsorgens konsekvenser här, i vårt Malmö, och i hela Sverige. Vårt land har alltid varit öppet för internationella influenser, tagit in nya intryck och gjort dem till våra. Kåldolmarna, sidentyget, porslinet, glassen...listan är lång, och inget av detta har gjort oss mindre svenska. För att vara svensk är inte att tycka om vissa saker, eller att ha en viss religion, eller ens ett visst utseende. Länge har det svenskaste av svenska, vårt kungahus, fått tillskott i form av gemåler från olika länder runtomkring i Europa. Länge har resor runtomkring i världen varit naturligt för svenskarna. Och nu är det lika naturligt, förvisso inte utan kontroverser, att vara svensk och ha mörkbrun hy, eller vända sig till Mecka i bön. Vårt Sverige förändras, som hon alltid har förändrats, och det är fantastiskt och inspirerande, och det gör mig stolt, att vara svensk idag.
Min Gud, den som vars tjänst idag har kallat mig hit för att hylla Sverige, är en Gud som inte bryr sig om nationalitetsgränser. Men det är också så att denna min Gud har kallat oss alla till att göra vårt bästa för vår nästa. Att se den lilla människan, att bry sig om främlingen, att öppna våra hem, och vårda våra svaga. Detta är att göra Guds verk, och därför kan jag säga, utan några större överdrifter, att ni, och jag och min generation, och förhoppningsvis min dotters generation, har gjort och gör och kommer att göra vårt bästa för att skapa en liten bit av himlen på jorden. Ja, med det i tankarna kan jag säga – jag är stolt över att vara svensk.
Länge leve Sverige!
Jag har gått i fattiga områden i Grekland, åkt kanot på Orinocofloden i Venezuela. Jag har arbetat med barn från innerstadsgettona i Baltimore i USA, och sett de bepansrade polisbilarna på gatorna i nordirländska Belfast. Och aldrig har jag varit så stolt över att vara svensk som när jag sett detta.
Jag har också talat mycket med vänner i många olika länder, hört deras berättelser. Vi har skrattat ihop, gråtit ihop, kämpat mot svåra odds ihop. Vi har firat gudstjänst på många språk och delat varandras liv. Och det som förenar oss är så mycket mer och viktigare än det som skiljer oss åt, och ändå, visst är jag stolt över att vara svensk.
I mitt liv som präst har jag också fått förmånen att lyssna på många berättelser på hur det var förr här i Sverige. Jag begravde en man vars syster var en av de sista som såldes till lägstbjudande. Jag talade med en kvinna vars släkting flydde fattigdomen och svälten i Sverige, men aldrig nådde Amerika, eftersom hon dog i isvattnet runt Titanic.
Och jag känner så stor tacksamhet över att vara svensk idag.
Min mormors mor flyttade till Amerika, hon också. Hon kom tillbaka på semester, och träffade min mormors far, och blev kvar. De fick många barn, hade en affär tillsammans, hon sydde kläder till folk i byn, och ändå, när han plötsligt dog, var hon omyndig och fick inte längre fatta sina egna ekonomiska beslut. Jag är glad, och tacksam över att jag är svensk idag.
Och ändå sägs det att min generation är den första som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrars. Vi har större skulder, en svårare situation på arbetsmarknaden, svårt att hitta bra bostäder. Det kan tyckas finnas fog för att muttra att det var bättre förr, men idag är jag här för att säga att jag är så glad, och så tacksam, för att leva i Sverige idag.
Det är klart att det finns saker att vara ilsken över. Det är klart att man kan vara missnöjd eller ledsen över sådant som inte fungerar. Jag vet att jag, och många med mig i min generation, inte ofta nog uttrycker vår tacksamhet över att ni byggde det här landet till den fantastiska plats att leva på det är. Här, och nu, vill jag säga tack.
Tack för att ni drev reformer som du-reformen, som visar på allas lika värde. Tack för att ni kämpade för att män och kvinnor ska ha samma förmåner och plikter. Tack för att ni arbetade och byggde landets välstånd. Tack för att ni därigenom, och genom hur ni röstade, gav generationer efter generationer av skolbarn och ungdomar en gratis utbildning, och gratis sjukvård.
När jag resor runtomkring i världen är det detta som mina vänner känner till. De ser på Sverige med beundran och en smula avund, och önskar att de kunde reformera sina länder till att bli som vårt – en plats som, i deras ögon, ger människor värdighet.
Och de ser, och har länge sett, hur Sverige inte bara bryr sig om svenskarna, utan har ett klappande ömt hjärta för världens svaga. Det sägs att ett samhälle aldrig kan mätas bättre än genom hur det behandlar sina svaga. Vi svenskar har varit internationalister, igenom det att vi har velat värna inte bara våra egna, utan hela världens svaga. Det är vackert, och det är stort, och det är något att vara stolt över.
Idag ser vi den omsorgens konsekvenser här, i vårt Malmö, och i hela Sverige. Vårt land har alltid varit öppet för internationella influenser, tagit in nya intryck och gjort dem till våra. Kåldolmarna, sidentyget, porslinet, glassen...listan är lång, och inget av detta har gjort oss mindre svenska. För att vara svensk är inte att tycka om vissa saker, eller att ha en viss religion, eller ens ett visst utseende. Länge har det svenskaste av svenska, vårt kungahus, fått tillskott i form av gemåler från olika länder runtomkring i Europa. Länge har resor runtomkring i världen varit naturligt för svenskarna. Och nu är det lika naturligt, förvisso inte utan kontroverser, att vara svensk och ha mörkbrun hy, eller vända sig till Mecka i bön. Vårt Sverige förändras, som hon alltid har förändrats, och det är fantastiskt och inspirerande, och det gör mig stolt, att vara svensk idag.
Min Gud, den som vars tjänst idag har kallat mig hit för att hylla Sverige, är en Gud som inte bryr sig om nationalitetsgränser. Men det är också så att denna min Gud har kallat oss alla till att göra vårt bästa för vår nästa. Att se den lilla människan, att bry sig om främlingen, att öppna våra hem, och vårda våra svaga. Detta är att göra Guds verk, och därför kan jag säga, utan några större överdrifter, att ni, och jag och min generation, och förhoppningsvis min dotters generation, har gjort och gör och kommer att göra vårt bästa för att skapa en liten bit av himlen på jorden. Ja, med det i tankarna kan jag säga – jag är stolt över att vara svensk.
Länge leve Sverige!
Subscribe to:
Posts (Atom)
