Saturday, June 14, 2014

Predikan på Heliga Trefaldighet, Bryssel, 2014

I varje enskilt ögonblick, vid varje steg, varje andetag, följer oss Döden som en osynlig följeslagare. I våra allra lyckligaste stunder, när livet leker och själen sjunger av glädje, då står Döden bakom ryggen och väntar, tålmodigt som en jagande varg.
När mörkret sluter sig runt oss och allt är gråt, smyger sig Döden närmare. Den kalla handen sträcks ut, stryker oss över pannan, andas hopplöshet och uppgivenhet som en vind från Golgata. Döden är ingens vän, men allas närmaste.

Vi talar ibland om Ondskan med stort O. Det är den som är fienden, säger vi. Vi håller den ifrån oss, för Ond med stort O är det ingen av oss som är. Fienden är långt borta, kampen utkämpas av helgon och änglar och mytiska hjältar i länder i fjärran. Och vi lägger oss på kvällen i förvissning om att Ondskan i alla fall inte har några medkämpar i oss.

Och det är sant. Visst är det sant.

Men det är bara det att när vi tänker efter, när vi vaknar med hjärtklappning på natten, när vi smyger in i barnens rum då den iskalla rädslan kramar våra hjärtan i ett järngrepp, då är det inte den anonyma Ondskan, eller ens den ondska som har ansikte och kropp som vi fruktar.

Vår fiende är den som är allra närmast oss. Natten skalar av våra försvar, och Döden kliver fram ur rummens skuggiga hörn. Och det är så lätt, så väldigt lätt, att tänka oss hur den stjäl allt från oss. Allt som gör livet värt att leva, själva livet självt. Och den rädslan, den förvissningen är nog för att laka färgerna ur den soligaste sommardag.

För Ondskan är nästan abstrakt. Den går att hålla från sig. Men Döden, den är bara ett steg bakom oss. En för hastig sväng med bilen, ett kvarglömt stearinljus, en sjukdom som ingen kunde förutse. Och vi har alla slagits med den på ett eller annat sätt.

Det är därför Jesus kommer med Livet.

Det är därför allt som Gud gör, som skapare, som befriare, som livgivare, handlar om Liv.

Ut ur tomheten bubblade Livet fram, Gud skapade världen. I strömmar och vindar och växande obändig grönska. Livet kravlade sig upp ur de virvlande oceanerna, ställde sig på alla fyra, svingade sig från gren till gren. Livet födde Liv, i smärta och kamp, och gång efter gång fick Döden se sig besegrad. Förluster och skärande sorg lockade Döden att tro att segern var nära, men vi vårdade Livet. Gud vägrade ge upp. Om och om igen reste sig Guds älskade barn, om och om igen vände vi oss till Livet. Och när det verkade vara alldeles omöjligt att fortsätta, och vi gråtande anklagade Gud Skaparen för att ha övergett oss, valde Gud Skaparen att leva med oss.

Det handlar om Livet.

Barnet som föddes levde fullt och skänkte, som barn i allmänhet, sina föräldrar mest glädje och en del besvär. Och barnet växte och blev vuxet. Han såg och talade, rörde och helade. Han skänkte Liv till dem han mötte. Döden vandrade ett steg bakom honom. Ibland var Döden förvissad om sin seger. Den tog Guds Sons vänner från honom. Men Livet kämpade emot, gav inte upp. Lasaros klev ur sin grav. Gråten torkade på systrarnas kinder.

Inte ens när Döden tagit Sonen vann den. Två dygn fick den. I två dygn härskade Döden på jorden, i två dygn fanns ingen framtid och inget hopp.

Men Livet vann. Dess namn var Jesus.

Jesus, som gav Liv. Jesus, som delade Liv. Jesus, som sände Livgivaren.
Ja, kyrkan är fylld av Ande och Liv. Gud är nära, närmare än vårt eget hjärta. Gud är i de porlande skratten från lekande barn i kyrkans kafé, och i den varma blicken från en främling som lånar ut sin psalmbok till den sent ankomna. Gud, den heliga Anden, dansar bland bänkrader och stolar, bland kartongbitar som tjänar som sängar i tunneln vid Gare Centrale, snurrar runt champagneglasen på studentmottagningarna, och de knöliga pappersmuggarna i bedjande händer.

Döden må vandra med oss. Som iskalla fläktar sträcker den sig efter oss, men dess grepp är svagt och kraftlöst. Vi fruktar den, med all rätt. Den berövar oss det vi älskar mest, men den kan inte hålla oss isär för alltid. Livet vinner, i längden. Helig Ande, Livgivaren, binder oss samman, håller Döden stången. Hopplösheten har ingen plats när Gud dansar. Döden kan inte stjäla vårt hopp, för den är besegrad.

Det handlar om Livet. Det skapade, det befriade, det givna. Det handlar om Gud, Fader, Son och Helig Ande, och det handlar om oss. Var inte rädd. Livet vann.