Predikan radiogudstjänst 2017-05-28 Söndagen före pingst

(detta är en skiss, som glömdes hemma. Den predikan som blev var återskapad, och förbättrad, från detta. Men temat är detsamma, de centrala bilderna likaså)

Apg 1:12-14

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Det blåser. Det blåser hårt. Vinden slänger sig runt hörnen som vore den en unge som snurrar runt en lyktstolpe, en skatare som tricksar med sin bräda. Än hit, än dit. Den viner fram längs de trånga gränderna i Jerusalem. Den dansar över torgen. Den kvider när den pressar sig igenom springor, den smäller i fönsterluckor och dörrar. Det blåser. Som vore det Malmö.

Det blåser hårt. Och människorna duckar under blåsten, kryper ihop. De vänder ansiktena mot marken, låter bli att gå ut. Det blåser hårt. Och vinden pressar människorna ifrån varandra. De böjer sig, de ser inte främlingen eller grannen. De söker skydd hemma, de stänger sina dörrar och fönster. Det blåser hårt.

Och människorna ser på varandra, bakom sina stängda dörrar, och frågar sig ”Vart tog den stilla varma brisen vägen? Vart tog den friska fläkten vägen?” Och stormen river i skyltar och träd, på havet jagar vågorna varandra i en rasande dans. Högre, högre!

Det blåser hårt längs Malmös gator. Där, bland nyfunkishusen i Dockan, Rådmansvångens sekelskiftescharm, radhusen i Lindeborg, och loftgångarna i Lorensborg. Det blåser hårt i kommunhus och regionhögkvarter, på förvaret och i gångtunnlarna där de som inget har drömmer om någonting alls. Och bakom stängda dörrar hukar människorna och frågar sig vart den stilla varma brisen tagit vägen.

Det är vi, tillsammans med Petrus och Johannes. Det är Maria och Jakob. Det är Zeinab och Musa, John och Brigitte. Det blåser kallt, rädslans kalla storm, och vi svarar med att stänga våra dörrar, sluta till våra fönster. Vi sänker blicker, kryper ihop, skyndar vidare.

Och ve den som vågar fråga om det ändå inte trots allt är bättre om vi rider ut den här stormen tillsammans, den får höra att hen är naiv. Den som vågar påpeka att det blåser kallt för att vi sänkte temperaturen själva, den som antyder att de höga dyra husen gör vinden värre, den som vågar föreslå att de som fastnat därute i kylan kanske också förtjänar en plats i lä, hen kallas dum. Eller landsförrädare. Eller politisk. Eller något ännu värre, viskat i luren när telefonen ringer mitt i natten.

Och ändå är det säkert så, att fick Jesus välja skulle han kliva ut från övervåningen där Petrus och Johannes och Maria höll till, ut på gatorna där det blåser så hårt. Där ute, i gångtunneln. Han delar gummibåten med dem som inte har något annat val än att ge sig ut på det stormande havet. Han dog en landsförrädares död.

Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande på de frågor som ställs till en nyanländ konvertit idag. Han skulle inte kunnat svara tillfredsställande angående hans relationsstatus, eller hotbilden i hemlandet, eller varför han saknar ett realistiskt födelsedatum. Han som sökte sanningen, han som var sanningen, skydde de enkla svaren. Och han dog på grund av det. Precis som människor idag dör på grund av att deras svar så sällan är enkla, på grund av att ingen enda av oss är siffror på ett papper, eller passar på ett formulär där svarsalternativen är ja eller nej. Det blåser så hårt att det är märkligt att pappren inte fladdrar bort, men de där pappren, de som bestämmer vårt liv och vår död, de är tyngre än någonting annat, och det suger orken ur oss, det dödar allt vårt mod.

Det blåser hårt. Så hårt. Ögonen tåras, vi tappar fotfästet. Motvinden svider. Och ändå finns det de som skulle förneka att det blåser alls. Allt medan de installerar säkerhetsdörrar och hemlarm.

Men det finns hopp, och det hoppet är du och jag. Det går att trotsa en storm om vi inte släpper taget. Om vi tar emot den hjälp som erbjuds, om vi ger den vidare. Han lovade att hjälpen skulle komma. Han lovade, och det är ett löfte värt att bygga en hel värld på.

Och hjälparen, den som kommer, den ska ge ork att leva och mod att dö. Ork att leva i stormen, ork att räta på ryggen och se, ork att öppna dörren. Och modet att ta Jesus i handen och kliva ut.