Predikan S:t Andreas palmsöndagen 2017

Vi behöver inte mindre religion och tro, vi behöver mer.

Vi behöver mer hopp. Mer nästankärlek. Mer gästfrihet, mer osjälviskhet, mer öppenhet.

Vi behöver mer Gud.

Vi behöver närhet.

Vi behöver tröst.

Vi behöver längtan och glädje.

Vi behöver Gud.

Och den här dagen, den är ett gudomligt utropstecken, en konsekvens av ett beslut fattat för länge sen. Detta är dagen då Gud kom oss till mötes på en gata full med folk. En gata som var platsen för jublet och hoppet, livsnerven i den stora staden, och en gata som snart skulle vara full av sörjande människor, av smärta och död.

Den gatan i Jerusalem finns i mina tankar nu, när en annan gata är i fokus.

Vi behöver inte mindre tro och religion, vi behöver mer.

Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem återkommer två gånger under året. Dels idag på palmsöndagen, och på första söndagen i advent. När vi väntar på att Jesus ska födas, och på att Jesus ska dö. Det är ingen slump. Två saker våra liv kan vi här vara säkra på: att vi fötts, och att vi dör. Däremellan har vi mycket gemensamt, men också mycket som skiljer. Men vi har alla blivit födda en gång, och vi kommer alla att dö. Och det har vi gemensamt med Jesus Kristus.

Hans födelse och död är de tydligaste bevisen på hans människoblivande. Han valde att bli som oss. Han valde att dela vår existens villkor. Han gick, med orden som finns på snart varje reklamtavla här i stan, till att bli någon istället för något. Han blev en person, en man kunde se i ögonen. Och varje gång vi försökte upphöja honom så att han blev en symbol istället, valde han mänsklighet. En åsna istället för en häst. En promenad i öknen istället för folkmassor. Rättfärdig ilska istället för diplomati, brutna ax istället för att strikt hålla sabbatsreglerna, inklusion av de som var oönskade istället för att se till det som var passande. Han bad en kvinna förkunna hans uppståndelse, han bad ett barn dela brödet med de 5000. Han valde oss.

För att vi behöver honom. Vi behöver Gud. Här.

Vi behöver Gud bland kondoleansbuketter och tårar.

Vi behöver Gud på akutmottagningar och i ambulanser.

Vi behöver Gud på förvaret där de väntar som ska avvisas till än värre fasor än Stockholms.

Vi behöver Gud i de överdådigt möblerade rum där världens öden avgörs.

Vi behöver Gud, här.

Vi behöver Gud hos oss. Nära som bänkgrannen, nära som vännen som håller om oss. Vi behöver Guds varma blick, Guds strykning över håret, Guds trygga händer. Här och nu.

Och det har vi alltid gjort.

Vi behöver inte mindre religion eller tro, vi behöver mer.

Mer gästfrihet, mer ömsinthet, mer öppenhet.

Fler böner, fler koppar kaffe, fler leenden.

Berättelsen om intåget i Jerusalem kan kännas avlägsen. Men den dagen red han inte bara in i en stad, han tog sig in i mänsklighetens centrum.

Jerusalem är en stad i dåvarande Judéen. Men det är också symbolen för världen som den borde vara. Den är symbolen för fred och för hopp. Jerusalem är symbolen för alla människors hjärtan. Den är försäkran om att allt en gång ska bli bra. Den är den naturliga platsen för han som ska göra de sista först, han som ser den minsta, han som föredrar syndare framför rättfärdiga.

Jesus tog sig in i allt det som det innebär att vara människa. Han visste redan innan, definitivt, men den dagen vävdes Gudsriket samman med den mänskliga existensen, och intåget blev ett intåg in i varje hjärta som vill öppna sig. Det skedde då, och det sker varje gång en människa vänder sig till Gud.

Öppna ditt hjärtas port, låt Jesus rida in.

Där, på smärtornas gata, delar han ditt liv. Din födelse, din död.

Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, ber vi om fred och hopp. Tillsammans med honom, tillsammans med alla andra som längtar och hoppas, vägrar vi ge upp inför våld och mörker.

Vi tror på mer kärlek.

Vi tror på mer tro.

Mer framtidstro och tillförsikt.

Vi tror på Jesus.

För att även om han föddes som vi, och dog som vi, så vet vi att döden inte kunde hålla honom, och den kommer inte att hålla oss. Gud ger inte upp om oss. Vi ger inte upp om Gud, och idag sjunger vi vårt trotsiga Hosianna.