radiogudstjänst 20170212

Salomos vishet 11:22-26

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande.

Hör du, du lyssnare? Hör du att du är älskad?

Hör du, du tvivlare? Hör du att du har kallats till liv?

Hör du, du livspusslare, du frågeställare, du längtande, undrande, förtvivlande och ständigt hoppfulla du? Hör du att du hör till?

Hör du att Gud inte hatar något hen har skapat?

Hör du att Gud har gett gestalt åt dig?

Hör du?

Vet du vad jag hör?

Jag hör förändringens vind. Jag hör skapelsens bultande hjärtslag, jag hör susandet av blodet i våra öron. Livet bubblar upp, och livet forsar fram. För Gud ville det så.

Gud ville det så, och Gud ville dig så.

Gud ville dig, du rättvisekämpe, du receptimprovisatör, du barnuppfostrare, du bakfulla söndagsslumrare. Gud ville dig, du farmor, du extrapappa, du dotter. Gud ville dig. Hör, du som har öron att höra med.

Gud avskyr ingenting av det hen har skapat.

Inte ditt röda hår, inte dina inåtvända tår. Inte dina stora ord, inte din märkliga musiksmak. Gud avskyr inte den du älskar eller ens din kärlek till hen. Gud avskyr inte din piercade näsa eller dina progressiva glasögon. Gud avskyr inte din hud eller dina ögon eller din brytning eller din familj. Gud avskyr inte din haltning eller din käpp.

Hör du? Du är älskad.

Du demonstrant, du kverulant, du kyrkkaffekokande tant.

Du anarkist, du idealist, du som alltid kommer sist.

Du jobbiga typ, du småbarnskryp, du med bråkig polyp.

Du som längtar efter hus, du som kommer på bus, du förlorad i rus.

Du som har hopp, du som har löpt ditt lopp, du med svabb och mopp.

Du längtande knäppgök, du som luktar cigarettrök,

du som saknar så du blöder, du med systrar och bröder.

Du jazzmusikant, du som är parant, du som samlar pant.

Du artist, du som mist, du som älskar naturens minsta kvist.

Du lilla unge och du den tunge,

du som är gammal och trött, och du som just fött,

du med ångest och sår, du utan hår, du med ridbyxlår.

Du som inte kan läsa, du med uppåtnäsa,

du som alltid är glad, du som vill vända blad.

Du som borde plugga, du som inte kan tugga,

Du rom eller afghan, du som gillar vara på LAN.

Gud älskar dig.

Och kanske tycker du att det är en tuff kärlek Gud visar. Kanske tycker du att den gott kunde vara lite tydligare. Och kanske har du rätt.

Kanske krävs det för mycket fantasi, mitt i söndagsförmiddagens äggröra och handbollsträning och diskberg, att tänka sig att Gud älskar allt det där. Men kanske är det för att du, liksom jag, har så svårt att ta till dig att du är älskad bortom allt förnuft. Bortom egenskaper och attribut. Ända sedan innan det visade sig vem du är, och under hela det liv då du funderat dig fram till någon slags svar på vem du är, älskade Gud dig. För Gud har skapat dig, och Gud älskar allt hen skapat. Allt. Allt.

Hör, du lyssnare. Hör att du är älskad.