Sunday, March 20, 2016

Predikan palmsöndagen 2016

Det finns några gånger under livet då man vet att nu förändras allt. Här, nästa steg jag tar, det förändrar allt i mitt liv. Jag förändras, hur människor ser på mig förändras. Jag tror att flera av er, framförallt ni som är vuxna, har varit med om det. Ofta förstår man förändringen när man tittar bakåt, ser ögonblicket då det hände, men ibland vet man om att den sker just precis när den sker.

Som lärjungarna som gick med Jesus när han red in genom den där porten.

Det närmaste jag kommer är när jag, för 16,5 år sedan, gick in genom kyrkporten till Klosterkyrkan i Lund för att gifta mig.

Det är länge sen, men jag minns det som om det var igår. Min pojkvän och jag hade pratat om det ett tag. Och sedan fick jag veta att det gällde att vara gift eller singel när man skulle prästvigas. Ja, det var så då och där, inte längre. Så vi som hade pratat om att gifta oss fick helt plötsligt en deadline, och planeringen drog igång. Och sedan, den sjunde augusti 1999, stod vi där utanför porten. Svettiga händer klamrade sig fast vid varandra. Vi var fnissiga och jättenervösa och glada, och sen slogs portarna upp och vår vän Martin spelade Idenstams Birkalåten på orgeln och vi gick in.

Vi trodde att vi visste precis hur det skulle bli.
Men det blev inte så.

Kanske har ni också sådana erfarenheter?

Lärjungarna trodde de visste hur det skulle bli.
Men det blev inte så.

Vårt liv ihop var behagligt och bra. Goda vänner, bra jobb, finaste lilla ungen. Roliga resor, gemensamma intressen. Men ibland räcker det inte. Kanske hade skuggorna funnits där redan den där augustidagen, jag vet inte. Men åren gick, och det som hade varit så lovande, så löftesfyllt, blev långsamt mindre och mindre fyllt av liv. Vi tyckte fortfarande om varandra. Men vi stelnade. Framtiden vittrade ihop. Vi hade mindre och mindre att säga varandra. Vi sörjde, var och en för sig själv. Vi försökte, vi satsade och pratade, men till slut kunde vi inte ens själva se om det hade gått att rädda kärleken, eller om den hade varit dömd från början.

Kanske har någon av er också den erfarenheten?

Lärjungarna, de fick vara med om när glädjen byttes i besvikelse. De fick också se kärleken dö.

Jag undrar om de, liksom vi, såg tillbaka på dagarna och åren och undrade om någonting hade kunnat göras annorlunda. Jag undrar om de, liksom vi, letade efter den där förändringspunkten då ett annat val hade kunnat göras. Jag undrar om de, liksom vi, inte riktigt hittade den. Kanske var Jesus dömd från början.

Det sägs att någonting måste dö för att något annat ska kunna leva. Det kallas vetekornets lag. Vetekornet begravs i jorden, men ur det spirar fröet till ett nytt liv.

Mitt liv dog förra året. Det hade nog varit döende i många år, men förra året dog det till slut. Förra året bestämde vi oss för att begrava äktenskapet, för att något nytt ska få leva. Resan som inleddes i kyrkporten i Klosterkyrkan tog slut, till slut. Vad vi grät.
För Jesus tog resan som fört honom genom Jerusalems stadsport slut på en kulle strax utanför stan, och hans lärjungar var övertygade om att detta var slutet. Jesus, kärleken själv, dog, och med honom alla drömmar och allt hopp. Vad de grät.

Men döden kan inte döda kärleken. Och döden kan inte döda livet.

Ur askan av mitt liv började kärleken blomma igen.
Och Jesus, han förblev inte död.

De där viktiga ögonblicken... de stora stunderna. Många av oss har haft dem. Stunderna då man gråter av lycka eller av sorg. Stunderna då man inser att allt är på väg att förändras. Stunderna då det kan gå åt vilket håll som helst. Stunderna då döden verkar ta över.
Vi har haft dem, och vi kommer att ha fler. Och där, i resan från hopp genom förtvivlan och död, till nytt liv igen, reser Gud med oss. Den resan är också Guds egen resa. Jesus egen resa.

För inte ens döden kan döda kärleken.



No comments: