Predikan midfastosöndagen 20160306

Det här är jag.

Det här är min kropp. Mina händer, mina ögon och mun. Mitt hår, min mage, mina ben. Det här är jag. Och inne i mig pumpar hjärtat blodet genom mina ådror, syresätter mina organ. Där för nerverna sinnesintrycken till min hjärna. Där smälter mina organ min mat.

Och inne i mig samsas drömmar om framtiden med minnen från det förflutna i oupphörlig dans. Där bär jag de jag älskar i en speciell liten kammare i hjärtat. Där finns min oro och min glädje. Inne i mig.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag förstod att det var något fel på mig. Kanske var jag sju, åtta? Kanske var det när jag blev petad menande i sidan och fick höra att det nog fick bli lite mindre godis framöver. Kanske var det lite senare, när jag inte blev vald förrän sist till fotbollslagen i mellanstadiet. Kanske var det när mina mått skulle tas, och det sades att jag hade blivit lite väl stadig. Eller när skolsköterskan mätte och vägde mig, och med den tidens sätt att räkna dömde ut mitt tolvåriga jags 60 kilo till 160 centimeter som tio kilo för mycket.

Det sätter sig. Här (huvudet), och här (hjärtat).

Precis som väldigt många andra vet jag mycket om mat och näring. Jag kan skilja på snabba och långsamma kolhydrater. Jag vet vilka grönsaker och vilka bär som innehåller massor av järn. Jag vet vilka fetter som är mättade, och vilka som är omättade, och vilka fiskar som har mycket omega3.

Jag har anslutit mig till dieter som dragit ner på kolhydrater, och till sådana som räknar kalorier. Jag har levt på bara soppor, och jag har motionerat varje dag. Och jag har uteslutit bröd så till den milda grad att det gett mig huvudbry inför nattvarden. Jag har gått ner 25 kilo på tre månader. Och upp igen på tre år. Min kropp har tagit stryk. Den här kroppen, det tempel som Gud byggt åt mig, den föraktar jag och gör mitt bästa för att ändra på, för att djupast inne i mig är jag övertygad om att det är något fel på mig. Jag ser inte ut som jag ska. Det är något fel på mig.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Vi lever i en ätstörd kultur. Vår mat och våra kroppar är aldrig bara mat och kroppar. De är projekt. I bristen på tillit till våra samhällen och Gud och framtiden, bristen på möjlighet att behärska det som inte kan behärskas, tuktar vi det vi kan – våra kroppar. Vi likställer en vältränad kropp med ett rent leverne, kallar det ”syndigt” att äta en bakelse. Vi skyr dels det ena, dels det andra. Och mitt i allt det talar Jesus om att han är livets bröd. Bröd! Fullt med gluten och snabba kolhydrater. Det värsta man kan äta enligt flertalet moderna dieter.

Vår brist på tillit, och vårt behov av att behärska våra omvärld och oss själva, är ingen ny företeelse. Folket jagade Jesus runt Galileiska sjön för att få grepp om honom. När kom du hit? Vad kan du ge oss? Vilken diet, Jesus, ger oss evigt liv, hälsa, vita tänder, rikedom?

Men det finns ingen diet. Det finns bara Jesus. Det finns inget snabbt och enkelt sätt att nå lycka och kontroll. Han erbjuder oss sig själv. Hans kropp, hans mat. Det är som att alla våra osäkerheter tas hand om av honom, och blir till bandet mellan honom och oss. Se, kropp blir bröd. Blod blir vin. Det du och jag darrar inför, är också det som blir heligt.

Jag önskar att jag kunde stå här och säga ”Det där vad jag då, men nu är jag lycklig och nöjd”, men det skulle helt enkelt inte vara sant. Min starka, välfungerande kropp som har burit ett barn, som har tagit mig på långa vandringar, som har blivit klappad och smekt, är fortfarande svår för mig att acceptera. Jag önskar att jag kunde äta en skiva bröd, känna smaken med mina smaklökar, tugga den med mina tänder, och inte någonsin tänka på hur mycket snabba kolhydrater den består av, och vad jag måste avstå ifrån för att kunna äta den. Jag önskar att jag skulle kunna se på mina ben och känna tacksamhet över att de bär mig så bra, och inte tänka på omkretsen på mina vader. Men så är det inte. Mat är aldrig bara mat, och kroppar aldrig bara kroppar. Och längst inne, hur jag än jobbar med det, finns det en åttaåring som inser att det är någonting fel på henne.

Men det är inte allt jag är. Och jag vet ju att jag inte är själv i detta. Jag tror att det är väldigt få i det här rummet, och i vårt land och vår kultur, som är oberörda av kroppshatet som präglar oss. Trots att vi talar om tacksamhet för vårt uppehälle, och hur vi är skapade, är vi skadade av den kultur som fräter in självhat och osäkerhet.

Men det håller oss inte ifrån Gud. För det är inte allt vi är, allt vi har.

Vi tror inte för att Gud gav oss våra kroppar och vår mat. Vi tror för att Gud gav oss Jesus, livets bröd. Vi tror för att kärleken sträckte sig efter oss. Vi tror för att vi är älskade.

Min kropp är älskad av Gud. Din med. Berörd, omfamnad. Det må vara något fel på mig, men jag är älskad. Inte alla fel blir någonsin åtgärdade, men jag är älskad. Hela jag.