Predikan Fastlagssöndagen 2016

Jag har alltid trott på Gud.

Faktiskt. Alltid. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har trott. Gud har alltid funnits där. Jag har vilat i det, vetat att Gud väntar i bakgrunden. Inte brytt mig om att höra av mig så mycket, känt att Gud ju älskar mig i vilket fall som helst. Det har varit en skön känsla, men ingenting som krävt någonting av mig, direkt.

Jag har läst alla berättelserna. Jag har predikat om Guds kärlek, och om hur människor bör vara som konsekvens av den. Jag har varit en bra präst, en trygg präst.

Tills den dagen jag insåg att jag inte vågade vända mig om, för vad händer om Gud faktiskt har tröttnat och gett sig av?

Vad händer när en vän slutar höra av sig?

Vad händer när den man älskar slutar prata med en?

Åh, mina vänner, det var en hemsk känsla. Ingen annan att skylla på, bara jag som hade misskött min relation med Gud så till den milda grad att jag helt plötsligt inte vågade lita på att Gud var kvar. Jag menar, jag hade ju inte varit kvar. Hade en av mina vänner uppfört sig så mot mig hade jag blivit ledsen, och sörjt förlusten av en vän. Hade den jag älskar gjort så mot mig hade vi grälat, och hade det inte blivit bättre hade förhållandet varit över.

Ingen annan att skylla på. Det var jag, bara jag, som hade kört vårt förhållande i botten, mitt och Guds. Jag tog Gud för given, slutade lyssna, slutade höra av mig.

Ni vet hur det är när man är rädd för någonting. Eller i alla fall är det så här jag fungerar: jag låter bli att undersöka. Jag låter bli att fråga. Jag låter bli att bli säker, för kanske är det så att jag har all anledning att vara rädd. Kanske är det så att det värsta har hänt. Och så länge jag verkligen inte vet, då finns det hopp. Så jag bet ihop. Jag spände nacken och knöt händerna, och kämpade på. Jag ändrade ingenting i hur jag förhöll mig till Gud, utan livet fick gå vidare.

Men sanningen är ju att jag är här med ett uppdrag. Jag är ju här för att prata om Gud, om allt Gud har gjort, om Jesus och hans liv, om kyrkan och den heliga Anden och allt som händer när hon sveper igenom världen. Jag är ju här för att berätta om allt det. Allt det som för oss hit idag, och ändå, ändå, KÄNDES det inte.

Dumma, dumma jag.

Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag låta bli att tro på allt det jag själv sade? Hur kunde jag låta bli att lita på Gud, på Jesus, på alla predikanter och sångare, på alla psalmförfattare och skribenter? Hur kunde jag sluta lita på Gud?

Kanske för att jag inte heller litade på mig själv. Och ändå.

Gud satte mig här för att vara Guds röst, för att vara Guds arbetare här. Och jag … riskerade ingenting. Inga vetekorn växte ur min offrade kropp. Jag klev inte inför tronen som Ester, med mitt liv i mina händer, för att rädda andra. Och vet ni, bit för bit sög det livet ur mig.

Till slut var jag helt förkrossad, till slut fanns det ingenting mer att hoppas på. Till slut hade jag ingenting mer att förlora. Mitt kristna liv låg i spillror, askan var strödd runt omkring mig.

Men vår Gud är en god Gud. Mina predikade ord om kärlek, sprungna ur en trosvisshet jag hade glömt, blev till sanning. Och jag stod mitt i en kyrka bland tusen sjungande kvinnor, och fick höra orden om förlåtelse, och det slog mig mitt i mellangärdet. Jag kunde knappt andas. Guds kärlek, förstår ni, den är verklig. Gud hade aldrig lämnat mig. Och det var som att jag stod längst ner på bakgården till Guds stora hus, med ansiktet mot muren, och kände hur ljuset och värmen spred sig över min rygg, och när jag vände mig om såg jag att dörren stod öppen.

För mig. Öppen. Förstår ni? Det var jag som hade lämnat. Och ändå var dörren öppen för mig. Och jag grät. Jag grät i en dag. Snörvlade, kramade vänner och en och annan nästan främling. Jag förlorade mitt liv, och jag vann det.

För skillnaden mellan Gud och den här världens kungar och presidenter och ledare är att Gud vill liv för alla. Liv. Att kliva inför Guds tron betyder att riskera livet som det är just nu. Att nalkas nådens Gud betyder att riskera alla de omsorgsfullt uppbyggda illusioner vi bär om oss själva och andra. Att riskera tryggheten och säkerheten i vår image, men vinna så mycket mer. Att öppna kommunikationen med Gud betyder att ensamheten inte har någon makt längre, att döden och smärtan och ångesten är delad av en som aldrig lämnar. Vi är aldrig ensamma.

Kanske var det för stunden i kyrkan som jag blev präst, på sätt och vis på samma sätt som Ester kanske blev drottning för hennes stund inför tronen.

Och det finns ett kanske också för dig. Där, i Guds kanske, finns liv och framtid och mening. Jag kan inte lova ett lätt liv, inte ett utan frågor, men ett sant liv. Med Gud. På kärlekens väg.