14 e trefaldighet, S:t Pauli

Han föddes under ockupation. Det fanns inga sjukhus där han föddes, hans mamma var tvungen att gå långt för att hitta någonstans som kändes säkert nog för att föda barnet. Hans pappa ville ge honom allt, skydda honom, hjälpa honom. Men när de mäktiga slåss kommer de små i kläm. När ondskan sitter vid makten är barnen måltavlor. Och den lilla familjen var tvungen att fly för sina liv. Genom öknar, över berg. Beroende av främlingars vänlighet, och säkert lurade om och om igen av dem som vill tjäna pengar på desperationen hos dem som flyr. Säkert undrade de många gånger om det trots allt hade gått att stanna hemma, men rädslan drev dem vidare, och vidare. Tills de nådde tryggheten i ett land långt borta.

En annan pojke föddes som invandrare. En gång hade de varit välkomna, men vinden hade vänt. Deras grannar började se snett på dem, det viskades om hur många barn som föddes bland dem. Det talades om hur de var en börda för samhället, hur deras religion var skrämmande, hur kostnaden för dem var för stor, hur vanligt folk snart skulle vara i minoritet. Och landets regering lyssnade, och gjorde villkoren svårare för dem. Ingen skulle få tro att det var ett lyxliv man fick om man ville flytta dit, tänkte de. De krävde mer och mer. Männen fick inte längre ha vilka arbeten som helst, utan tvingades till de tyngsta kroppsarbetena. Men det vanliga folket var inte nöjda. Regeringen var inte nöjd. Våldet bröt ut. Barn dödades, i säkerhetens och välfärdens namn. Men en mamma smög till vattnet och lade sin baby i den enda farkost hon kunde hitta, en korg, och puttade ut den. Hellre vattnet än döden på stranden. Och han räddades ur vattnet.

En annan liten pojke föddes i bergen, mitt under brinnande krig. Hans folk var förföljda i alla länder de bodde, hans hemstad förstördes av kriget, barn och vuxna dödades och torterades. Hans pappa blev fångad, men överlevde. Och den lilla familjen flydde för sina liv. Mot havet, mot livet, mot friheten. Främlingarna de mötte hjälpte dem, lurade dem, förtalade dem, gömde dem. Och till slut nådde de fram, och fick möjligheten att komma med en båt mot räddningen. Båten kanske inte såg säker ut, men hellre vattnet än döden på stranden.

Men den lille pojken blev inte räddad. Och bilden av hans lilla kropp på stranden kommer för alltid sitta fastklistrad på våra näthinnor som en påminnelse om hur nära ondskan kommer, och om hur obarmhärtig vår värld är, och om hur vi i våra länder vägrade ge de syriska flyktingarna ett säkert sätt att nå räddning.

Tre utsatta små barn. De första två små pojkarna växte upp och blev människor, ledare, som gav människor hoppet tillbaka. Den förste är Jesus, den andre Mose. Men båda var de i början av sina liv flyktingar, utsatta för världens och de mäktigas ondska. Och hade det inte varit för vänliga människors hjälp, för en möjlighet att fly, hade vår historia sett mycket annorlunda ut.

Vad den tredje pojken, treårige Alan, kunde blivit vet vi inte, och kommer aldrig få veta.

Jesus, Guds son, var en flykting.

Mose, han som slöt förbundet mellan Gud och människa genom tio Guds bud, gömdes undan förföljelse och död.

De jagades för att de ansågs vara hot mot makten. De förföljdes för att makten tänkte på procent och kvoter och hur främmande de var.

Samma tankar dödade Alan.

Samma tankar yttras i vår riksdag, på bloggar och insändarsidor.

Men det räcker nu.

Europa har vaknat, och hjälpinsatserna bara ökar. Pressen på våra regeringar ökar. Vi vill inte att fler barn ska dö. Vi vill inte vara dem som hindrar dem från liv och trygghet. Det är nog. Vi har pratat för länge om kostnader och integrationsproblem, det är dags att prata om solidaritet och medmänsklighet.

Människor är inte siffror. Liv kan inte mätas i kronor eller euros. Värdighet och hopp och godhet är inte värden som får väljas bort till förmån för självgott stirrande i historieböcker.

Vi är mer än så. Vi kan mer än så. Vi kan göra mer än så.

För att de behöver det, för att vi behöver det.

För att Gud, som alltid är på de utsattas sida, behöver oss som sina händer och ögon och ord. Vi som är med Gud, måste vara med de utsatta. Vi, som kyrka, som församling, som medmänniskor, måste stå emot ondskan som vill förminska och döda, här och där borta. Med vårt arbete och våra ord och våra resurser måste vi kämpa mot allt det som gör skillnad mellan människor. För om det är någonting vi kan vara säkra på, så är det att Gud är mitt bland de gråtande barnen på Medelhavets läckande båtar. Gud delar smärtan, men ger också oss styrka att kämpa för förändring. För barnens skull.

Jesus, Guds son, bad så här:

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.