Så här i OS-tider, med norrmän i
församlingen, känns det lite extra skönt att höra Jesus försäkra
oss om att många som är först ska bli sist, och många som är
sist ska bli först. Kanske blir det inte lika skojigt för oss i
damstafetten i himlen, eller hockeyn, eller femkilometern, men...ja,
ni vet. Ni brukar ju vinna, här i jordelivet i alla fall. Men i
himlen blir det vår tur!
Faktum är att vi svenskar rätt ofta
går omkring och sneglar lite avundsjukt västerut. Vi kanske driver
med er, men hela ekonomin och sporten och att norrmän låter så
himla trevliga jämt. Det sticker lite i ögonen, och så hittar vi
på Norgehistorier och himlar med ögonen för att norrmän äter
smörgås till lunch, när vi egentligen mest är avundsjuka.
Jesus ord den här dagen är som nektar
för alla oss som är avundsjuka och missunnsamma. Äntligen ska det
bli bättre, äntligen ska vi få bli först.
Om vi glömmer allt det som han säger
innan om att lämna familjen bakom sig, om att förlora mycket för
Jesus skull, det vill säga.
Och tro mig, jag studsade till när jag
läste det. Att lämna hus, far, mor, bröder och systrar, åkrar
eller till och med barn? Kräver Jesus på riktigt att jag måste
göra det? Jag slog upp min bibel, för att få lite mer sammanhang.
Och den här texten kommer precis efter en där Jesus säger att det
är svårare för en rik man att komma in i himlen än för en kamel
att komma igenom ett nålsöga. Med tanke på att vi allihop här kan
anses vara rika i jämförelse med den stora majoriteten i världen,
är det tuffa besked.
Sammantaget verkar det rätt hopplöst.
Det tyckte lärjungarna också, och
frågade Jesus vem som då kunde bli räddad, och Jesus svarar: ”För
människor är det omöjligt, men inte för Gud.” Och när
lärjungarna konstaterar att de har lämnat allt för Jesus skull,
uttalar Jesus just orden om att de som har förlorat mycket ska få
hundrafalt igen, och många som har varit sist ska bli först.
Sammanhang är så himla viktigt. Att
rycka en enda liten text ur sitt sammanhang leder så ofta fel. Att
läsa dagens texter och tänka att Gud kräver att vi lämnar alla vi
älskar bakom oss är inte särskilt konstigt. Men när resten kommer
fram, visar det sig om att det handlar om någonting mycket bättre.
Det handlar om rättvisa.
Det handlar om en framtid för alla.
Det handlar om hopp.
Många som idag är sist, och då menar
jag inte skidstafettlag utan de som verkligen halkar efter i vår
världs stora lopp, är i Guds ögon vinnare. Många som knuffar sig
fram till vinnarpositioner i vår värld, är i Guds ögon sist.
Många som är rika blir det genom att trampa på dem som är
fattiga, och det är omöjligt att använda den rikedomen till att
komma in i himlen.
För människor är det omöjligt att
fånga räddningen för sin egen skull, men för Gud är allting
möjligt.
Den som har berövat andra värdighet
och möjligheter, kommer få se att hans rikedom inte är någonting
värd i dödens stund.
Men den som har sörjt mycket ska få
skratta igen.
Den som har förlorat mycket ska få.
Detta är motsatsen till avundsjuka och
missunnsamhet. Det är den stilla förhoppningen och förvissningen
om att även om vår värld bitvis är rutten och korrumperad, och vi
är för små och maktlösa att egentligen göra något åt det, så
ser Gud. Gud hör världens lidande, finns nära i sorgen, och de som
gråter ska en gång få skratta.
Och detta är en varning till oss alla.
Trampa inte på andra på din livsväg. Använd dina talanger för
att hjälpa och göra världen mer rättvis. Se människan bakom
varje tiggande hand, och visa den människan att Gud verkar genom
dig. Se. Le. Hjälp. Du och jag har möjligheterna.
Och måste vi offra en del av vår
bekvämlighet för att vi inte vill trampa på andra, må det vara
så. Om vi måste betala lite mer för att andra ska få det bättre,
må det vara så.
Om vi måste ta bussen istället för
bilen, tåget istället för planet, låta bli att äta kött varje
dag för miljöns skull, eller välja bort alkoholen i sällskap med
dem som kämpar med sitt beroende, må det vara så. Vi får
hundrafalt igen när vår värld blir en smula bättre, en smula
rättvisare, en smula mer gudomlig.
Kraven kanske känns tunga. Men de är
ingenting mot de krav de människor som verkligen lider i vår värld
lever under. Och så länge de lider, lider vår värld. Så länge
de är otrygga, kan aldrig vi leva i trygghet. Och Jesus, han kommer
aldrig vila, och han kommer aldrig lämna deras sida. Vill vi vara
med honom, böjer vi oss ner och hjälper våra nedtrampade bröder
och systrar att komma på fötter. Oavsett om de kommer från
Rumänien, Syrien, Centralafrikanska republiken eller Norge.
Och egentligen är det mycket viktigare
än aldrig så många skidstafettguld.
No comments:
Post a Comment