Saturday, February 15, 2014

Predikan Antwerpen 16/2 2014

Så här i OS-tider, med norrmän i församlingen, känns det lite extra skönt att höra Jesus försäkra oss om att många som är först ska bli sist, och många som är sist ska bli först. Kanske blir det inte lika skojigt för oss i damstafetten i himlen, eller hockeyn, eller femkilometern, men...ja, ni vet. Ni brukar ju vinna, här i jordelivet i alla fall. Men i himlen blir det vår tur!
Faktum är att vi svenskar rätt ofta går omkring och sneglar lite avundsjukt västerut. Vi kanske driver med er, men hela ekonomin och sporten och att norrmän låter så himla trevliga jämt. Det sticker lite i ögonen, och så hittar vi på Norgehistorier och himlar med ögonen för att norrmän äter smörgås till lunch, när vi egentligen mest är avundsjuka.

Jesus ord den här dagen är som nektar för alla oss som är avundsjuka och missunnsamma. Äntligen ska det bli bättre, äntligen ska vi få bli först.

Om vi glömmer allt det som han säger innan om att lämna familjen bakom sig, om att förlora mycket för Jesus skull, det vill säga.

Och tro mig, jag studsade till när jag läste det. Att lämna hus, far, mor, bröder och systrar, åkrar eller till och med barn? Kräver Jesus på riktigt att jag måste göra det? Jag slog upp min bibel, för att få lite mer sammanhang. Och den här texten kommer precis efter en där Jesus säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Med tanke på att vi allihop här kan anses vara rika i jämförelse med den stora majoriteten i världen, är det tuffa besked.
Sammantaget verkar det rätt hopplöst.
Det tyckte lärjungarna också, och frågade Jesus vem som då kunde bli räddad, och Jesus svarar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud.” Och när lärjungarna konstaterar att de har lämnat allt för Jesus skull, uttalar Jesus just orden om att de som har förlorat mycket ska få hundrafalt igen, och många som har varit sist ska bli först.

Sammanhang är så himla viktigt. Att rycka en enda liten text ur sitt sammanhang leder så ofta fel. Att läsa dagens texter och tänka att Gud kräver att vi lämnar alla vi älskar bakom oss är inte särskilt konstigt. Men när resten kommer fram, visar det sig om att det handlar om någonting mycket bättre.

Det handlar om rättvisa.
Det handlar om en framtid för alla.
Det handlar om hopp.

Många som idag är sist, och då menar jag inte skidstafettlag utan de som verkligen halkar efter i vår världs stora lopp, är i Guds ögon vinnare. Många som knuffar sig fram till vinnarpositioner i vår värld, är i Guds ögon sist. Många som är rika blir det genom att trampa på dem som är fattiga, och det är omöjligt att använda den rikedomen till att komma in i himlen.
För människor är det omöjligt att fånga räddningen för sin egen skull, men för Gud är allting möjligt.

Den som har berövat andra värdighet och möjligheter, kommer få se att hans rikedom inte är någonting värd i dödens stund.
Men den som har sörjt mycket ska få skratta igen.
Den som har förlorat mycket ska få.

Detta är motsatsen till avundsjuka och missunnsamhet. Det är den stilla förhoppningen och förvissningen om att även om vår värld bitvis är rutten och korrumperad, och vi är för små och maktlösa att egentligen göra något åt det, så ser Gud. Gud hör världens lidande, finns nära i sorgen, och de som gråter ska en gång få skratta.
Och detta är en varning till oss alla. Trampa inte på andra på din livsväg. Använd dina talanger för att hjälpa och göra världen mer rättvis. Se människan bakom varje tiggande hand, och visa den människan att Gud verkar genom dig. Se. Le. Hjälp. Du och jag har möjligheterna.

Och måste vi offra en del av vår bekvämlighet för att vi inte vill trampa på andra, må det vara så. Om vi måste betala lite mer för att andra ska få det bättre, må det vara så.
Om vi måste ta bussen istället för bilen, tåget istället för planet, låta bli att äta kött varje dag för miljöns skull, eller välja bort alkoholen i sällskap med dem som kämpar med sitt beroende, må det vara så. Vi får hundrafalt igen när vår värld blir en smula bättre, en smula rättvisare, en smula mer gudomlig.

Kraven kanske känns tunga. Men de är ingenting mot de krav de människor som verkligen lider i vår värld lever under. Och så länge de lider, lider vår värld. Så länge de är otrygga, kan aldrig vi leva i trygghet. Och Jesus, han kommer aldrig vila, och han kommer aldrig lämna deras sida. Vill vi vara med honom, böjer vi oss ner och hjälper våra nedtrampade bröder och systrar att komma på fötter. Oavsett om de kommer från Rumänien, Syrien, Centralafrikanska republiken eller Norge.

Och egentligen är det mycket viktigare än aldrig så många skidstafettguld.





No comments: