Saturday, February 22, 2014

Predikan Sexagesima/Reformationssöndagen 2014 Bryssel

Jag vet att det finns ganska många som har åsikter om hur en predikan ska vara. Som präst, och präststuderande, har jag läst många olika manualer, hört många goda råd och tips, gått på predikofestival och lyssnat på fantastiska predikningar, och hört mer än min del av riktigt usla sådana också. Ibland har predikningarna varit kortare än fem minuter, ibland längre än en timme. Och jag har lärt mig en hel del, och förkastat och ignorerat än mer.

Ett råd som ofta förekommer, eller rättare sagt nästan en regel, är att aldrig, under några omständigheter, börja en predikan med ordet ”Jag”. Jaget ska nog egentligen inte alls vara med någonstans i texten. Guds ord ska på något sätt flöda ur mina fingrar och min mun utan att liksom smutsas ner av min personlighet och erfarenheter. Tanken är nog att ordet blir mindre giltigt för andra när det talas utifrån en 39,5-årig svensk kvinnas erfarenheter.

Men vet ni, jag tror att det är precis tvärtom.

Mina erfarenheter är mänskliga erfarenheter. Jag är inte särskilt unik. Det jag kämpar med i mitt liv kämpar många andra också med. Jag skulle vilja vara så fräck att påstå att vi nästan allihop kämpar med samma saker, om än under olika tider i våra liv. Jag tror att våra liv hänger så intimt ihop, att en persons erfarenheter rör oss alla. Och jag har så mycket förtroende för Gud att jag är fast övertygad om att det är den fiffiga idén med kyrka och församling. Många röster, många erfarenheter, en mänsklighet, ett gudomligt Ord som talas om och om igen.

För mig ligger den här insikten nära min identitet som lutheran. Ordet måste talas in i varje ny tid av nya munnar, bäras i nya hjärtan, sjungas av nya röster, på nya språk, så att det hela tiden bärs så nära oss det bara går. Det måste filtreras genom nya erfarenheter, speglas i nya händelser, få lysa in i nya mörka skrymslen. Och vilket bättre sätt att göra det än att dela varandras liv, alla våra motgångar och glädjeämnen, när vi är svagast av alla, och när vi har styrka tillräckligt för fler?

Emellanåt hör och lever vi igenom outhärdliga saker. Ibland faller vi till marken. Det finns tider då vi tar oss upp på fötter och orkar kämpa för oss själva, för dem vi älskar, för det som är rätt. Och det finns gånger då vi ger upp, när vi väljer att tro på en lögn för att det är bekvämare så, när vi inte kan eller vill ge allt.

Och så finns de där tillfällena, ibland korta, men ibland långa som novembermörkret, då det känns som att det inte finns någon som helst mening med någonting alls. Jag drabbas av dem också. Jag tror de flesta av oss gör det ibland.

Jag går och lägger mig på sängen och stirrar rakt upp. Den är det ensammaste som finns, känslan av att det inte finns någon mening, och ingen som bryr sig tillräckligt. Det tynger över bröstet, det svider i ögonen. Det är de tillfällena jag frågar mig själv om jag bara har lurat mig själv och alla andra, om min tro bara är en vacker livslögn, och Gud ett påhitt för att trösta sådana som mig.

Och jag berättar det här och nu, för att säga er och mig själv, att om det finns en enda av er som någonsin har ställt sig själv den frågan – du är inte ensam. Ingen av oss är ensamma. Vi har systrar och bröder genom alla tider och i alla länder. När natten faller, när hjärtat värker, när ensamheten sveper sin tjocka kvävande filt runt oss, vi är inte ensamma. I själens mörka natt vandrar vi med helgon och martyrer, med grannen och pastorn. Vi vandrar där med lärjungarna, och vi vandrar där med Jesus själv.

Gud är inte en Gud som bara finns när jag känner Guds närvaro. Guds existens är inte beroende av min sinnesstämning. Mitt liv som människa är för det mesta behagligt och soligt nog, men det är lika mycket i Guds synfält när jag ligger på min säng och tårarna inte kan sluta falla. Och de stunderna, de få men ack så svåra stunderna, är det ord som lärjungarnas idag som ändå bär mig igenom: ”Herre, till vem skulle vi gå?”

Jag tror inte för att Gud har visat sig för mig i en himlavision.
Jag tror inte för att Bibelns ord har väckt mig från min andliga slummer.
Jag tror inte för att någon har omvänt mig.

Jag tror för att jag inte kan annat. Jag tror på Gud för att jag inte har någon annan att gå till. Min tro är desperation och längtan, den är stillsam övertygelse utan bevis, den är som grunden i huset som inte syns, men som är nödvändig för att de putsade väggarna och vackert målade fönsterbågarna i mitt liv ska fortsätta stå.

Jag önskar ibland att jag hade en mer innerlig relation med Gud. Jag önskar att jag bad mer. Precis som det finns tusen och åter tusen predikohandledningar, finns det tusen och åter tusen tips på hur bönelivet ska förnyas eller hur man ska få ett liv genomsyrat av Gud. De är säkert bra, en del av dem.
Men ändå, trots allt.
Usla, trötta, ibland ledsna, för det mesta glada, fåniga, lata jag är kallad att stå här idag av Gud.

Mitt liv, precis som ditt liv, spelar roll. I all spruckenhet och ensamhet. Ingen av oss är fullkomlig, vi är syndare och rättfärdiga, vi vacklar tillsammans på vägen mot framtiden. Men alla, varenda en av oss, du och du och jag, är älskade av Gud, som ser allt det vi försöker dölja till och med för oss själva. Ser och älskar även de spillrorna av oss själva. Mitt i vår svaghet. Mitt i vår sorg och ensamhet, mitt i vår glädje. Det gudomliga Ordet skiner genom dig till alla dem du möter.

Du är inte ensam, du är aldrig någonsin ensam.





No comments: