Jag vet att det finns ganska många som
har åsikter om hur en predikan ska vara. Som präst, och
präststuderande, har jag läst många olika manualer, hört många
goda råd och tips, gått på predikofestival och lyssnat på
fantastiska predikningar, och hört mer än min del av riktigt usla
sådana också. Ibland har predikningarna varit kortare än fem
minuter, ibland längre än en timme. Och jag har lärt mig en hel
del, och förkastat och ignorerat än mer.
Ett råd som ofta förekommer, eller
rättare sagt nästan en regel, är att aldrig, under några
omständigheter, börja en predikan med ordet ”Jag”. Jaget ska
nog egentligen inte alls vara med någonstans i texten. Guds ord ska
på något sätt flöda ur mina fingrar och min mun utan att liksom
smutsas ner av min personlighet och erfarenheter. Tanken är nog att
ordet blir mindre giltigt för andra när det talas utifrån en
39,5-årig svensk kvinnas erfarenheter.
Men vet ni, jag tror att det är precis
tvärtom.
Mina erfarenheter är mänskliga
erfarenheter. Jag är inte särskilt unik. Det jag kämpar med i mitt
liv kämpar många andra också med. Jag skulle vilja vara så fräck
att påstå att vi nästan allihop kämpar med samma saker, om än
under olika tider i våra liv. Jag tror att våra liv hänger så
intimt ihop, att en persons erfarenheter rör oss alla. Och jag har
så mycket förtroende för Gud att jag är fast övertygad om att
det är den fiffiga idén med kyrka och församling. Många röster,
många erfarenheter, en mänsklighet, ett gudomligt Ord som talas om
och om igen.
För mig ligger den här insikten nära
min identitet som lutheran. Ordet måste talas in i varje ny tid av
nya munnar, bäras i nya hjärtan, sjungas av nya röster, på nya
språk, så att det hela tiden bärs så nära oss det bara går. Det
måste filtreras genom nya erfarenheter, speglas i nya händelser, få
lysa in i nya mörka skrymslen. Och vilket bättre sätt att göra
det än att dela varandras liv, alla våra motgångar och
glädjeämnen, när vi är svagast av alla, och när vi har styrka
tillräckligt för fler?
Emellanåt hör och lever vi igenom
outhärdliga saker. Ibland faller vi till marken. Det finns tider då
vi tar oss upp på fötter och orkar kämpa för oss själva, för
dem vi älskar, för det som är rätt. Och det finns gånger då vi
ger upp, när vi väljer att tro på en lögn för att det är
bekvämare så, när vi inte kan eller vill ge allt.
Och så finns de där tillfällena,
ibland korta, men ibland långa som novembermörkret, då det känns
som att det inte finns någon som helst mening med någonting alls.
Jag drabbas av dem också. Jag tror de flesta av oss gör det ibland.
Jag går och lägger mig på sängen
och stirrar rakt upp. Den är det ensammaste som finns, känslan av
att det inte finns någon mening, och ingen som bryr sig
tillräckligt. Det tynger över bröstet, det svider i ögonen. Det
är de tillfällena jag frågar mig själv om jag bara har lurat mig
själv och alla andra, om min tro bara är en vacker livslögn, och
Gud ett påhitt för att trösta sådana som mig.
Och jag berättar det här och nu, för
att säga er och mig själv, att om det finns en enda av er som
någonsin har ställt sig själv den frågan – du är inte ensam.
Ingen av oss är ensamma. Vi har systrar och bröder genom alla tider
och i alla länder. När natten faller, när hjärtat värker, när
ensamheten sveper sin tjocka kvävande filt runt oss, vi är inte
ensamma. I själens mörka natt vandrar vi med helgon och martyrer,
med grannen och pastorn. Vi vandrar där med lärjungarna, och vi
vandrar där med Jesus själv.
Gud är inte en Gud som bara finns när
jag känner Guds närvaro. Guds existens är inte beroende av min
sinnesstämning. Mitt liv som människa är för det mesta behagligt
och soligt nog, men det är lika mycket i Guds synfält när jag
ligger på min säng och tårarna inte kan sluta falla. Och de
stunderna, de få men ack så svåra stunderna, är det ord som
lärjungarnas idag som ändå bär mig igenom: ”Herre, till vem
skulle vi gå?”
Jag tror inte för att Gud har visat
sig för mig i en himlavision.
Jag tror inte för att Bibelns ord har
väckt mig från min andliga slummer.
Jag tror inte för att någon har
omvänt mig.
Jag tror för att jag inte kan annat.
Jag tror på Gud för att jag inte har någon annan att gå till. Min
tro är desperation och längtan, den är stillsam övertygelse utan
bevis, den är som grunden i huset som inte syns, men som är
nödvändig för att de putsade väggarna och vackert målade
fönsterbågarna i mitt liv ska fortsätta stå.
Jag önskar ibland att jag hade en mer
innerlig relation med Gud. Jag önskar att jag bad mer. Precis som
det finns tusen och åter tusen predikohandledningar, finns det tusen
och åter tusen tips på hur bönelivet ska förnyas eller hur man
ska få ett liv genomsyrat av Gud. De är säkert bra, en del av dem.
Men ändå, trots allt.
Usla, trötta, ibland ledsna, för det
mesta glada, fåniga, lata jag är kallad att stå här idag av Gud.
Mitt liv, precis som ditt liv, spelar
roll. I all spruckenhet och ensamhet. Ingen av oss är fullkomlig, vi
är syndare och rättfärdiga, vi vacklar tillsammans på vägen mot
framtiden. Men alla, varenda en av oss, du och du och jag, är
älskade av Gud, som ser allt det vi försöker dölja till och med
för oss själva. Ser och älskar även de spillrorna av oss själva.
Mitt i vår svaghet. Mitt i vår sorg och ensamhet, mitt i vår
glädje. Det gudomliga Ordet skiner genom dig till alla dem du möter.
Du är inte ensam, du är aldrig
någonsin ensam.
No comments:
Post a Comment