Detta är tiden då Barack Obama har
varit president i USA sedan 2009, och José Manuel Barroso ordförande
för Europeiska kommissionen i nio år. Ban Ki-Moon har varit FNs
generalsekreterare i sex år, och Belgiens kung Philippe har suttit
på tronen i nästan fem månader.
Världen och tidningarna vill att du
och jag ska förstå hur oviktiga vi är i jämförelse med dem.
Detta är också veckan då otroligt
kloka människor fått pris för sina viktiga bidrag till vetenskapen
och litteraturen, och fick något mindre spaltmeter än Silvias
vackra röda klänning. Det är veckan då världsledarna samlades
för att minnas Mandela, och då Beyoncé överraskningssläppte ett
album mitt i natten. Det är veckan då den sedvanliga diskussionen
om vad som är svenskast – pepparkaksgubbar eller inte - har
dominerat valda delar av media.
Och allt detta förmodas vara viktigare
än du och jag. För i världens ögon finns det folk och folk. Vi
tror förvisso på alla människors lika värde, men en del är lite
mer lika värda än andra, utifrån position och kändisskap och
högljuddhet och en massa andra faktorer.
Genom alla de där föreställningarna
skär rösten från en galning idag. Som när någon pratar
obehagligt högt och uppenbart tokigt på metron. En smutsig, vildögd
människa som ser rakt igenom våra omsorgsfullt uppbyggda
strukturer, som vägrar vara en del, och som skäller ut oss efter
noter.
Huggormsyngel.
Det finns inga ursäkter.
Varje klyfta ska fyllas, varje krokig
stig bli jämn, för alla människor, varenda en, oavsett efternamn
eller status, ska få se Guds frälsning.
Varenda en.
Varenda uselt huggormsyngel,
premiärminister och påve.
Varenda uteliggare och tiggare, varenda
rockstjärna och stjärnkock.
Minsta baby och äldsta tant.
De dumma och de kloka, de medvetna och
de inskränkta.
Varenda en ska få se Guds frälsning.
Det är ett beskt glädjebud, en
kalldusch av goda nyheter.
Dina förmågor och bedrifter ger dig
ingen specialbehandling. Inte mitt jobb heller.
En galning ropar i öknen. Han vet vem
du är, och han har ingenting att säga dig eller mig som kommer att
få oss att sträcka på ryggen på grund av våra titlar eller
ägodelar. Nej, Johannes budskap är beskare än så. Ingen slipper
undan den kommande vreden. Ingen slipper undan, men alla ska få se
Guds frälsning.
Johannes och Jesus är som två sidor
av samma mynt. Utskällningarna och kraven gäller alla, kärleken
och nåden likaså. Den är så genomlutherskt. Vi är lika lite
värda nåden, syndare och misslyckade och lögnare som vi är. Och
vi är lika älskade alla, önskade och efterlängtade som vi är.
Och det är någonting oerhört befriande i detta.
Ingenting du eller jag kan göra
förtjänar oss Guds kärlek.
Och ingenting vi kan göra stöter bort
oss ifrån den heller.
Gud kanske blir arg och besviken och
ledsen, som vilken förälder som helst med trotsande, trötta och
olydiga barn. Men aldrig att Gud slutar älska oss för det.
Vi må vara långt ifrån kejsare över
den kända världen.
Vi är inte presidenter med oerhörd
makt.
Vi, vanliga människor som kämpar för
att få livet att hålla ihop, med skolavslutningar, med jobbprojekt
som skenar iväg, med åldrande föräldrar som längtar efter
uppmärksamhet, eller tonåringar som inte orkar läsa läxor, med
all vår längtan och alla våra bekymmer, vi är alla älskade.
Oavsett hur ofta vi hör av oss.
Och Johannes ropar i öknen.
Kärleken ställer krav. Kärleken vill
förvandla oss.
Vi blir inte helgon över en natt. Men
kärleken vill spridas.
Ge till den som behöver.
Utnyttja inte andras svaghet.
Gör det bästa av din plats i livet.
För dem närmast dig är du viktigare
än Ban Ki-Moon och kung Philippe. För Jesus är du lika mycket värd
som Obama och Barroso. Lika älskad. Lika viktig. Ett litet
huggormsyngel, med din plats i världen. Liten, kanske föraktad, men
även du skadar när du biter. Använd all din klokskap och godhet
till att sprida kärleken. Bana väg för Herren!
No comments:
Post a Comment