När jag gick i mellanstadiet i
Rydebäcksskolan utanför Helsingborg, brukade jag och min syster gå
från vårt gula radhus till skolan. Längs med cykelbanorna, under
gångtunneln, mellan hasselbuskar och gräsmattor i den tryggaste av
barndomar. Vi kunde varenda stig och genväg, och varje människa vi
mötte hälsade på oss, inte sällan med namn. Det fanns inga höga
hus i Rydebäck då, och här och där kunde vi se långt ut över
den skånska slätten.
Vi kunde se nästan ända till havet på
andra sidan, kändes det som.
Vi kunde se nästan ända bort till
Sovjetunionen.
När jag gick i mellanstadiet hade vi
alla märken på våra jackor där det stod Touche Pas à Mon Pote,
Rör inte min kompis. Vi sjöng om båtar vi en gång hade haft, och
om städer där bomber släppts ner. På Hiroshimadagen vek vi
papperstranor, och i kompisböckerna skrev vi på fullt allvar att
vår högsta önskan var fred. På FN-dagen målade vi flaggor från
hela världen och åt exotisk mat med ananas och bambuskott.
Och när jag gick hem från skolan,
mellan hasselbuskar och gräsmattor, sneglade jag österut. Över de
skånska fälten, över det bräckta vattnet i Östersjön, bort mot
Sovjetunionen. Och jag skärskådade horisonten.
Inget svampmoln idag heller. Vi får
leva en dag till.
Det känns som att det är vansinnigt
länge sedan. Jag var inte ensam om rädslan för det Stora Kriget.
Och när Tjernobyl förstördes verkade det som att alla våra
farhågor skulle uppfyllas.
Men inte heller då var det dags för
den yttersta tiden.
Idag kommer skolbarnen hem med läxor
som handlar om att sopsortera och kompostera. Vid middagsbordet
informeras vi om hur besprutad vår frukt är, och varje kemikalie
som köps hem kontrolleras misstänksamt utifrån märkning och
varningstexter.
Våra tidningar fylls av berättelser
om dödsskjutningar, kemiska stridsmedel, naturkatastrofer och
överfulla båtar med flyktingar, och emellanåt känns det som att
läsa en biblisk beskrivning av den yttersta tiden. Profeterna ropar
med höga röster och lovar framgång och lycka, säkerhetsföretagen
gör stora pengar på att sälja larm till oss trygghetstörstande,
rädda. På flygplatserna kontrolleras vi inpå bara huden, och många
är de som är beredda att peka ut syndabockar bland oss. Beroende på
vem som pratar är det muslimerna eller Obama, sverigedemokraterna
eller feministerna, det är alliansen eller oppositionen, det är
storebror som ser, eller grannen som vägrar se. Och det fasansfulla,
besvärande resultatet måste ju blir att det är...vi.
Det är vi som tar varandras frihet. Vi
som stjäl varandras trygghet, och vi som håller upp den som det
yttersta, det största. När tryggheten, som dagens
födelsedagsbarn Martin Luther en gång sade, är den största
avguden.
Sökandet efter trygghet får oss att
begränsa oss själva och andra. Sökandet efter trygghet gör oss
rädda och oföretagsamma. Sökandet efter trygghet bevarar allt som
det är, i en långsamt nedåtgående spiral. Sökandet efter
trygghet leder oss till Kristallnätter och förföljelser, till hat
och avsky.
Att följa Jesus handlar aldrig
någonsin om någon sådan yttre trygghet.
Världen har alltid stått inför den
yttersta tiden. Det har alltid handlat om att leva i tro här och nu.
När Jesus sitter på Olivberget och berättar för sina vänner om
tiden som ska komma, beskriver han deras verklighet under ockupation
och krig. När Matteus skriver ner och redigerar sitt evangelium, gör
han det med Jerusalems förstörelse år 70 färskt i minnet. När de
romerska kristna läste det här evangeliet, gjorde de det med
vetskapen om att de kanske snart skulle arresteras och dödas. Och
när de kristna i dåvarande Sovjetunionen läste det, förstod de
att deras lidanden också var tecken på att slutet var nära.
Dietrich Bonhoeffer, den tyska prästen som kämpade mot Hitler och
därför blev dödad, visste vad det innebar att bli hatad och
förföljd för Kristi skull. Och ändå kunde han skriva psalmen vi
strax ska sjunga: ”I goda makters underbara omsorg, vi väntar
lugnt vad helst oss möter här. Gud är hos oss var afton och var
morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.” Den yttersta tiden
är varje tid.
Guds kärlek är den enda trygghet som
bär oss igenom. Det är den enda trygghet värd att investera i.
Slutet är nära, nej, slutet har redan kommit, och den nya världen
spricker fram. Döden och smärtan och sorgen delades, och delas, av
vår Gud, och vi behöver inte längre vara rädda. Vi får leva det
här livet en dag till, och med tillit se fram emot nya dagar.
Katastrofer kommer att komma, sorger drabba, och vi är Kristi ögon
och händer här och nu. En dag till, i Guds tjänst. En dag till,
och vi får torka andras tårar. En dag till, och kärleken blommar.
Bland hasselbuskar och svampmoln, på romerska arenor och i
nazisternas fängelser. Gud vänder mörkret till morgonrodnad. Där
du är, där jag är, är också Jesus, och efter smärtan på korset
kommer påskdagens glädje. Det är vår trygghet. Var inte rädd.
No comments:
Post a Comment