Predikan Alla Helgon 2013 (fast på söndagen)

De senaste veckorna har jag haft många samtal med blivande präster. De längtar efter att gå in i tjänst, vill så mycket, men de är rädda också. Kanske är det så det måste vara. För de flesta av oss handlar det om ett livsval, något som kommer att prägla och forma resten av våra liv. De inser det, och de dras till det, och de är vansinnigt nervösa inför det.

Det finns en del som förväntas av en präst, förutom att förmedla ordet och förvalta sakramenten. I våra prästlöften lovar vi att vara en förebild. Det lilla ordet bär med sig så mycket av förväntningar och rädslor.

Får en präst dricka alkohol? Får ni dansa? Får en präst gifta sig och ha barn? Får en präst vara sambo? Får en präst svära? Allihop är frågor jag har fått flera gånger, ställda med stor nyfikenhet och stort allvar. Det finns många fler. Förväntningarna på att en präst ska vara lite extra bra, lite godare och renare än de flesta, är stora.

På samma sätt tror jag att många av er som berättar att ni tror på Jesus träffar på förväntningar. En kristen ska vara snäll, fredsälskande, generös, hjälpa andra, får inte svära, gifter sig ung... Det finns många förväntningar, många krav. Och mycket rädsla och avståndstagande.

För sanningen är ju att vi samtliga misslyckas med att leva upp till de högt ställda förväntningarna. Oavsett om det handlar om vår så kallade renhet eller svordomar, generositet eller hur vi ser ut. Vi är inte perfekta. Oavsett om vi är vigda till tjänst, oavsett om vi vet oss älskade av Gud, så är vi inte perfekta.

Och ändå kan texten tala om oss som en stad av ljus, som saltet som hindrar världen från att förstöras, som de som är jublande. Ändå är vi helgon.

Jag vet inte hur det är med er, men när jag hör ordet helgon tänker jag på Lucia eller Stefanos, martyrer som dött för sin tro. Eller så tänker jag på människor som Nelson Mandela eller Malala Yousafzai, som vågar kämpa för det de tror på trots våld och hot.

Jag tänker inte på mig själv. Inte en endaste sekund.

Och ändå är texten idag så tydlig. Det är vi som är den skinande staden i mörkret. Det är vi som är saltet som hindrar världens förstörelse, hindrar människor från att halka. Det är vi som har Guds sol framför ögonen, och vi som ska få se våldet sluta.

Jag hör och läser sådant, och inom mig tänker en klentrogen liten röst ”Visst. Visst, Gud, det blir nog bra med det.” Eller ”Visst, det tror jag när jag ser det.” För det jag hoppas på, det jag längtar efter, är att Gud bara ska svepa ner och ta hand om allt. Fixa till det, som en curlande förälder städar sitt barns rum. Jag förväntar mig, lite i hemlighet sådär, att en himmelsk armé ska svepa ner och ordna till världen. Att när vi väl har förtjänat det, varit snälla och skötsamma och precis som kristna ska vara, då ska Gud belöna oss med att städa upp, och så ska vi alla leva tillsammans i en lycklig liten perfekt värld.

Problemet är att det här inte har den minsta bäring i verkligheten.

Vi kommer aldrig någonsin vara så goda att vi förtjänar att bli räddade på det sättet.

Och kontakten mellan Gud och oss, kärleken och familjebandet, handlar inte en sekund om någon slags affärstransaktion med plus och minus och handling och konsekvens.

Vårt familjeband med Gud, vårt helgonskap, har ingenting med våra goda gärningar, våra förtjänster att göra. Varje gång vi drar upp en linje i sanden mellan oss, de goda, och de där borta, de onda, kan vi vara helt säkra på att Jesus står där på andra sidan strecken*. Med dem som inte förtjänar hans kärlek. Med dem som inte förmår vara goda hela tiden. Med oss. Gud kommer inte svepa ner med den himmelska armén, Gud är redan här med oss. Städandet har börjat, i varje hjärta där Gudsgnistan lyser, i varje kärleksfullt ögonkast eller fridshälsning mellan främlingar.

Gud är redan här, född in i denna värld, och den nya världen skymtar fram, evigheten glittrar. Och du och jag kan kalla oss helgon idag, för Gud har utvalt oss att göra Guds verk.

Helgonskapet vi firar idag har lika mycket att göra med vår egen oförmåga, som med martyrer och föregångares förmåga. Det har att göra med en kärleksrelation som utmanar oss att våga älska även andra på samma sätt som Gud älskar oss. Det är en kallelse till att kliva över strecken vi drar i sanden, att sträcka oss efter dem som inte vågar komma fram.

Idag får vi jämföra oss med alla förväntningar och alla förebilder, och inse att det inte finns någonting vi själva kan göra för att uppfylla allt. Idag är dagen då helgonen som gått före oss kan hjälpa oss att se att det enda sätt vi kan våga gå ens ett steg i deras spår, är med Guds hjälp. Det finns en vila däri, en trygghet däri. Omgivna av vittnen är vi burna och önskade. Och vår glädje och lycka i det ska lysa som en stad på ett berg, och vår sorgetid ska för alltid vara förbi.

*bild lånad från Nadia Bolz-Webers bok Pastrix.