Sunday, September 29, 2013

predikan St Mikael 2013 Bryssel


Det är nästan som i de stora fantasyromanerna, inte sant?

På ena sidan det godas krafter, ledda av ärkeängeln Mikael. Det är vingar och glorior, överjordiskt vacker sång, ljus och makt. Från molnen strömmar strålar av ljus, som på alla gamla kopparsnitt, och änglarnas hår lockar sig i den himmelska vinden. Det är inte svårt att tänka sig att Mikael stormar fram vid sidan av Aslan, lejonet från Narnia.

Och samtidigt samlar sig mörkermakterna vid Saurons torn i Mordor. Ok, inte riktigt som i Tolkiens sagor, men de samlas runt Draken från urtiden, Satan. Han med alla namnen, och till honom flockas alla som längtar efter mörker och kaos och otyglad makt och själviskhet. Det är ett myller av varelser som hämtade från allas våra värsta mardrömmar, det skriks och ropas och hånskrattas.

Och det blir en strid, men till skillnad från alla de älskade berättelserna kommer det inte ett tillfredsställande slut på den här berättelsen. Draken störtas ner till oss, och vi anar att det här bara är ett slag och inte hela kriget.

Det är så här vi människor tar oss an de största frågorna. Hur ska vi annars kunna tala om ondskan, om vår rädsla för döden, om det okända? Vi ger det ansikte och namn. Från det godaste av goda, våra livs ursprung och mål, den makt vi känner som Gud, och till det godas motsats, den som vill förgöra, förminska, den vi känner under namn som Satan, Åklagaren, Ormen, Draken, Lucifer...
Vi vill förstå, för då tror vi att vi behärskar rädslan och kan komma undan att bli påverkade. Men istället blir vi fångade i vår egen beskrivning av det som inte kan beskrivas, och ännu värre, vi presenterar den som den yttersta sanningen och tvingar andra att leva i vårt fängelse.

Det är inga vackra verkligheter vi målar upp för dessa våra minsta.

Vi talar om behovet av kontroll, om hur det enda sättet att uppnå frihet och frälsning är genom övervakning och anpassning och registrering. Det namnlösa onda antas leva utanför våra civiliserade västsamhällen, och ska förhindras att nå oss med alla medel. Men vad händer om det är vi som går det ondas ärenden? Vad händer om rädslan vi sprider i alla våra media endast tjänar det ondas syften? Ju räddare vi blir, desto mer makt lämnar vi över. Vi kedjar oss själva, och dem vi talar med, vid kvarnhjulet och vadar ut på djupt vatten. Vi lämnar de svagaste utan hopp. Vi sluter oss inom oss själva, ser ännu en matlagningsshow på tv, och hoppar över de värsta nyheterna.

Men, viskar vi, hur ska vi göra annat? Hur ska vi leva våra liv i frihet, i glädje och tro, när allt runtomkring oss berättar om hot och våld? Det känns som att det inte finns någon utväg, inget annat sätt att se världen. Vi är fångade i berättelsen om de två stora arméerna och slag efter slag. Vi har så svårt att förstå att kampen ser helt annorlunda ut.

Vi är nämligen inte civilbefolkningen som fastnat i korselden.
Vi är inte fotsoldater i det godas tjänst.
Vi är inte de skrikande horderna som slåss för Draken.

Vi är slagfältet själv. I oss finns Saurons torn och det himmelska ljuset. Kampen står inte utanför, det är i din och min mitt. I de små vardagsbesluten och i våra livs riktning. Vi är inte oviktiga, inte maktlösa. Det är till oss Jesus talar, inte till världens stora. Det är för oss han pekar på vikten av att inte förleda de minsta, med ord som är starkare och barskare än nästan några andra han yttrar. Det handlar inte om händer och ögon och eviga eldar, det handlar om vad du bär inom dig. Det handlar om den inre kampen, och han tar i, för att detta är viktigare än du och jag kanske förstår. Vad vi gör spelar roll. Det spelar roll för oss, men det spelar framförallt roll för de minsta, de svagaste, de oroliga, de rädda, de som inte har någon som talar för dem, de som ingen bryr sig om. Vår inre kamp står för deras skull lika mycket som för vår.

Det är farligt och det är svårt. Det är viktigt, viktigare än nästan allt. Men vår inre kamp, striderna vi kämpar varje dag, är en del av de kaotiska efterdyningarna efter det stora kriget. Detta är inte det avgörande slaget. Det skedde på Golgata, och i klippgraven medan påskdagens gryning smög över horisonten. Nej, detta är skärmytslingarna medan en armé retirerar. Den dödligaste delen av ett krig. Detta är skövlingen när den förlorande sidan har tappat hoppet. Detta är skälvningarna innan det nya Jerusalem. Men segern är redan vunnen.

Segraren skriver historien, sägs det. Guds seger är en berättelse som skänker liv. Men hur kan vi vara med och skriva den historien, med plats för allt det som blev fel? Hur kan hela våra förlåtna och ärrade själv finnas med? Hur talar vi om ondskan, utan att förleda och förvilla? Hur talar vi om det vi är rädda för, utan att skapa nya fängelser?

”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, Guds ängel. ”Allt ska gå väl.”
Var inte rädd.
Var inte rädd.

Öppna dörrarna. Öppna till din smärta och längtan. Öppna till din svaghet och dina fel. Öppna till kärlek och värme och närhet och hopp. Endast i det öppna kan vi växa, endast i det öppna kan vi se ljuset strömma ner. Som på ett gammalt kopparstick. Luften är full av änglar, de dansar och sjunger. För striden är sedan länge vunnen.

Var inte rädd. Var fri.




No comments: