Predikan 2013-09-15 16e3

Ljudet av hennes sorg är nästan omänskligt.

Hon kan nästan inte gå. Någon kusin stöder henne, men ibland slutar hennes ben att bära henne, och hon sjunker till marken. Då måste de stanna, allihop, och lyfta upp henne. Till slut är det flera av de yngre som går runtom henne, för att bära henne när sorgen blir för tung.

Tung som båren framför henne.

Han var inte speciellt stor, pojken. Vägde inte särskilt mycket. Konstigt då att båren är så tung, så omöjlig att bära. Kanske är det för att allt hennes hopp, all hennes framtid ligger där också?

Hennes man begravde hon för flera år sedan. Det var bara de två sedan, hon och sonen. Han växte och blev en man, och hon fick luta huvudet bakåt för att se upp på sin vackre son. Hon visste väl att det bara var en tidsfråga innan han skulle hitta någon att älska, och hoppades så att hennes svärdotter skulle vara som en dotter för henne, någon hon kunde älska också. Så hon bad att det skulle bli så.

Det hoppet ligger där på båren med honom nu.

Hon hoppades att hon skulle få en ålderdom omgiven av lekande barn, i tryggheten i sin sons hus, under trädet på gården. Där skulle hon lära barnen hur man kärnar oliver eller väver tyg, där skulle hon berätta om deras pappa som barn. Där på gården fanns hennes framtid.

Den framtiden tynger ner båren nu.

Det krossade hoppet. Den förlorade framtiden. Det är de som får henne att snubbla. Men det som får henne att aldrig någonsin vilja resa sig igen är minnet av honom.

Hon minns hans små runda fötter när han var ett spädbarn. Hur hon brukade pussa dem, tills han kiknade av skratt. Hon minns hans skrapade knän när han hade ramlat ner i en klippskreva en gång. Hon minns hur han samlade på små runda stenar, tills de fyllde hela hans brits och hans far var tvungen att gå tio vändor ut till gården innan pojken hade någonstans att sova.

Hon minns hur stolt han var när han första gången fick läsa i synagogan, och hur allvarligt han knöt bönebanden runt arm och huvud varje morgon.

Hon minns hur han grät efter hans fars begravning, och hur han höll henne hårt och lovade att alltid ta hand om henne.

Hon minns, och vill aldrig resa sig igen.

Efteråt kan hon inte minnas hur hon kom ut ur stan. Hon minns inte vägen eller ljuden eller någonting annat än att Han plötsligt stod där.

Hon hade aldrig sett honom förr. Men han såg rakt på henne, såg rakt in i henne. Och hon gav honom all sin sorg, allt sitt förlorade hopp, all sin krossade framtid. Han med ögonen som såg, han gick fram till henne. Hon som var ingenting.

Hon minns inte ens vad han sade. Men tårarna torkade.

Och sedan var sonen där. Omöjligt där, omöjligt nära. Hans armar fortfarande kalla, hans svepning mjuk mot hennes panna. Och medan han höll henne återvände värmen, och ljuden, och lukten. Hon kände dussintals händer röra vid dem, och röster som ropade och prisade Gud. Livet pressade på, och hon skrattade och grät, och sonen pratade och smekte hennes hår, och allt var alldeles omöjligt fantastiskt.

Och Han, han med ögonen, han log rakt in i hennes sorg, smälte bort hennes oro.

Hon skulle minnas det hela sitt liv.

Hon skulle minnas det när hon stöttade andra kvinnor som förlorat sina barn. Hon höll dem, viskade ord om liv till dem, lät dem få hennes styrka.

Hon skulle minnas det när kriget kom, och de drevs från sina hem. När hon såg sorgen och det brustna hoppet i andras ögon, och lånade dem sitt inre ljus.

Hon skulle berätta, om och om igen, om en omöjlig kärlek, en som ger liv där inget verkar finnas, en som ger hopp långt bortom en enda familjs öde, en som ekar genom århundradena.

Hon berättade, för att hon gick inte att tysta. Och vi hör henne än.

Hennes berättelse är vår. Hennes framtid blev vår. Hennes hopp bär vi ännu. För att hon mötte en som såg, en som hörde. Hon mötte samma Gud som vi möter varje dag. Och lika lite som vi förstod hon helt vem han var, helt vad han gör. Men hon tog emot. Och det han gav var liv.

Det han ger oss är liv. Inte som vi tänker det, inte som vi förstår det alltid, men jublande, omöjligt liv.

Liv för dem vi sörjer och saknar, liv för oss som är kvar här.

Liv för dem som ska komma, och för dem som tror sig förlorat det.

Liv för oss alla.

Vi går mot döden var vi än går, i Nain och i Bryssel. Vi går mot himlen var vi än går, och där finns ingen död och plåga. Vi går med Jesus var vi än går. Vi går aldrig ensamma.