Predikan 14e3 2013-09-01 Bryssel

Jag såg en lista igår som hette ”TenThings Christians Should Say More Often.” Tio saker kristna borde säga oftare. Författaren hade skrivit om saker kristna inte borde göra, men i samma anda som den gyllene regelns positiva uppmaning, skrev han en ny lista med positiva uppmaningar. Jag läste, och fann mig själv nicka och såg också hur det finns en klar koppling till dagens evangelium. Alltså är den här predikan synnerligen inspirerad av den listan, och hemsidesadressen kan den som så önskar få sedan.

Det första en kristen borde lära sig att säga oftare är ”Förlåt.”

På ett personligt plan känns det förhoppningsvis ganska naturligt att ta ansvar för sina misstag och försöka gottgöra dem. Det är mycket svårare när det inte handlar om det som jag personligen har gjort, utan för min kanske helt ovetande del i större skeenden.

Som kristna bär vi en tung historia på våra axlar. Inga är mer förtjusta i att peka ut detta än våra ateistiska bröder och systrar, och de har rätt. Det svider att erkänna det, men våra älskade kyrkors del i förtryck och förföljelse är inte något vi kan ignorera. Vi har så länge varit allierade med denna världens makter att vi emellanåt missar att det är till de minsta och svagaste vi är sända, det är minst och svagast vi är kallade att vara.

Den andra frasen på listan var ”Hur kan jag hjälpa dig?”. Inte ”Se här, så här kommer vi fixa ditt problem!”. Att lyssna, att sätta sig ner och verkligen ta tiden, det är en kallelse vi alla bär. Människor är inte skapta exakt likadana, tvärtom, och de behöver olika saker. Men en sak alla behöver är att någon lyssnar på dem. Denna någon, det är vi kallade att vara.

Förra söndagen var diakonins söndag. Fokuset var på kyrkans arbete för de svagaste. Men utan varje enskild kristens omsorg, räcker inte professionella kyrkoarbetares kraft särskilt långt.

Hu. Börjar bli lite kravfyllt nu, eller hur?

Tredje saken en kristen bör lära sig säga oftare är ”Jag vet inte.”

Kanske gäller den här allra mest oss präster? Vi har en tendens att alltid vilja kunna svara, men sanningen är ju att det faktiskt inte finns svar på allt, och att det inte finns någon som förväntar sig att vi ska ha svaren på allt heller. Och framförallt är det nyttigt för oss, och alla andra, att inse att vi är folk precis som vem som helst, utan större insikt vad gäller allting än någon annan.

Med den här insikten kommer också den fjärde frasen på listan: ”Jag kan ha fel.” Sådär. Jag har sagt det. Jag kan ha fel. Jag har fel ibland. Inte bara vet jag, eller någon annan för den delen, inte allt, ibland har vi fel för oss.

Ödmjukheten i att erkänna det här är a och o i den tjänande attityden som Jesus efterlyser i dagens text. Vi är inte och ska inte vara världens herrar. När vi är fullständigt övertygade om vår egen kunskap och visdom, är kyrkan som mest illa ute. När vi vet med oss att vi har fullständigt rätt, innebär det att människan vi möter, som har en något annorlunda syn på saken, har fel. Hur ska vi då kunna lära från varandra? Hur ska vi kunna fråga vad den personen vill och drömmer om? Hur ska vi kunna lyssna, när allt vi hör är personens missuppfattning?

Fras fem är ”Vad tycker du?”. Det följer rätt så självklart. Inser vi att vi kan ha fel, inser vi också att vi kan lära av andra, och att andra är viktiga. Det här gäller inte endast de som sitter här inne i vårt ganska bekväma lilla gäng. Det gäller den där muslimske bekante, eller släktingen som lämnat kyrkan i vredesmod. Vi är kallade att tjäna dem också, och deras ord kan hjälpa oss att öppna oss för sanningar vi aldrig annars skulle sett.

Fras sex är den allra svåraste, så jag väntar med den. Ni får höra den på slutet. Under tiden går vi på sjuan: ”Berätta mer...”. Märker ni mönstret? Intresset för andra, viljan att lyssna, går som en röd tråd genom hela artikeln, och genom kallelsen till att vara varandras tjänare. Att vara kristen är att vara i relation. Ingen är kristen ensam. Vi är omgivna av bröder och systrar, och vi är kallade till att vara Guds synliga kärlek i världen. Kärlek visas inte genom pamfletter eller öppettider, den visas genom lojalitet, engagemang och intresse. Den yttrar sig i en vilja att vara nära, att höra av sig och höra ifrån den andre, och i en tendens att sätta den andra i första rummet.

Alltså blir fras åtta också naturlig. Den lyder: ”Det suger.” Eller med mer vanligt språk: ”Det är hemskt, eller fruktansvärt.” Allt går inte att fixa. Men varje människa behöver medkänslan, lyssnandet.

Vi är inte magiker. Vi kan inte beveka stora makter med våra vackra ritualer eller stora fromhet. Vi kan inte ta bort människornas smärta och sorg. Men vi kan vandra med dem i mörker och förtvivlan. När allt verkligen är förskräckligt, och vi inget hellre vill än att svänga trollspöt för att ta bort allt det som gör ont, då är vi allt som oftast kallade till att vara nära, att hålla om, att be och hoppas.

Och ibland är vi kallade till handling. Ofta förlamas vi av att aldrig ha provat någonting förr, men den nionde frasen utmanar oss till att ”Låt oss prova!”. Till att våga chansa och misslyckas. Till att bry oss så mycket att vi går utanför våra bekväma ramar, till att öppna oss för risker och faror. Till att öppna oss för varandra så att vi kan visa den inre enigheten. Att leva i osäkerheten för att nå till okända platser.

Fras tio kallar oss till att inte säga någonting alls. Var nära, var ödmjuk. Tystnaden bär också.

Så tillbaka, till slut, till den där sjätte frasen.

Säg ”Jag älskar dig.”

Vi säger ofta att Gud älskar alla, men hur ofta betonar vi att det gäller specifika personer? Hur ofta betonar vi att denna Guds kärlek verkar genom oss?

Jag. Älskar. Dig.

Och dig.

Obekvämt personligt.

Men kyrkan är byggd av kärlek. Kärlek från Gud, kärlek till Gud, kärlek mellan människor. Genom seklens bröllop, begravningar och dop. I årtusendens firande av kärlekens måltid. Men mest av allt i människors kärlek till andra människor. Kärleken är kittet som håller oss samman. Det är inte sentimentalt, det är utmanande och svårt. Kärleken kräver vilja och ödmjukhet.

Som aposteln säger: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva.”

Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Du är mer älskad, jag är mer älskad, än vi kan fatta. Och denna kärlek är given oss i så stor mängd att den flödar över, att den kan och ska ges vidare. Så blir Guds vilja gjord, så blir Guds kärlek känd, så visar vi världen att det trots fattigdom och robotattacker och gasangrepp finns en annan värld, det finns en annan väg. Den vägen är inte maktens väg, inte våldets väg, men den är framtidens väg. För allas vår skull.