betraktelse julbön med små och stora 08

Jag skulle vilja be er om lite hjälp att berätta den här historien.
NI som sitter på den här sidan – skulle ni kunna säga bääää varje gång jag säger får. Kan vi testa? Får!

Och ni som sitter på den här sidan – kan ni tänka er att säga muuuu varje gång jag nämner kor? Ok, vi testar. Kor!

Och kören. Ni sjunger så vackert att jag skulle vilja be er sjunga änglarnas del. Varje gång jag säger änglar, kan ni tänka er att sjunga aaaaaaaah? Ska vi testa? Änglar!

Och så allihop. När jag säger stjärna, kan ni hålla upp era händer i luften och "blinka", så här? Vi testar. Stjärna! Tjusigt!

Då börjar vi.

.......................................................

Det var fullt överallt i Betlehem. Det var fullt på varje värdshus, hotellen var fullbokade sedan månader tillbaka. Varje familj hade gäster sovandes i vardagsrum, på golven och terrasserna. Alla de bra utomhusplatserna var säkert fulla med folk också – under buskar och träd låg folk och sov.

Det var till och med trångt i stallen. Och i ett speciellt stall utspelade sig det viktigaste som någonsin hänt.

I det stallet fanns det säkert några hästar och åsnor. Där fanns garanterat hönor, och så kor (muuuuuuu) förstås! Korna (muuuuuu) bodde nog där mest hela tiden. Åsnorna hade kanske följt med sina ägare till skattskrivningen, och hästarna likaså. De var främlingar för varandra, och kanske stod de där i tystnad och blängde och undrade vilka de andra var. Hästarna mumsade på sitt hö och försökte låta bli att prata med korna (muuuuuu), åsnorna envisades med att vifta med öronen trots att hönorna försökte sova.

Och mitt i alltihop öppnades dörren och ett par människor klev in, tillsammans med en åsna. Åsnorna tänkte då minsann inte flytta på sig för att den nya åsnan skulle få plats, så hon fick stå med korna (muuuuuu). Hönorna flaxade missnöjt, och hästarna, som ju var lika stora som korna (muuuuu) stod så stilla de kunde och hoppades att ingen tänkte flytta på dem i alla fall.

Människorna slog sig ner med korna (muuuuuu). Och där, mitt i natten, hände det. Ett barn föddes, bland hö och halm. Hönorna tystnade. Åsnorna fann att de plötsligt hade plats för andra i spiltan, och hästarna snusade med mjuka mular på det lilla barnet. Och korna (muuuuuu) backade från sin krubba så att barnet hade någonstans att ligga. I stallet sänkte sig friden.

Utanför Betlehem var det inte lika fullt av folk. Herdarna önskade kanske att de var tillsammans med alla andra i värmen. Kanske hade de redan klarat av skattskrivningen och återvänt till sina arbeten, eller så kanske de inte räknades.

I vilket fall som helst var de ensamma med sina får (bääääää) i mörkret och kylan. Och lukten av får (bääää), men den kände de nog inte längre.

Helt plötsligt var himlen full av änglar (aaaaah). Fåren (bääääää) måste blivit lika förbluffade som herdarna. Mörkret vek för ljus, tystnad och ett enstaka bräkande från fåren (bääää) ersattes av änglarnas (aaaaah) sång. Och herdar och får (bääää) lämnade ensamheten och trängde sig in i Betlehem, för att änglarna (aaaah) berättat för dem om stallet.

Det lilla stallet var plötsligt fyllt till bristningsgränsen. Åsnor, kor (muuuuu), hönor, får (bäääääää), hästar, människor och änglar (aaaah). Och i mitten ett litet nyfött barn, som sov sig genom oväsendet. Ett barn som gav dem alla hopp. Kanske drömde korna (muuuuuu) om ständigt gröna fält, kanske drömde änglarna (aaaah) om sång, kanske drömde fåren (bääääää) om saftiga blad och kvistar. Kanske drömde människorna om fred.

Men barnet, som gjorde Guds dröm om kärlek och tro verklig, sov. Och över dem alla lyste stjärnan (blink), som ett tecken på att nu fanns det ljus i mörkret, nu fanns det hopp och framtid. Nu var det tydligt att Gud var mitt i sin skapelse, och älskade den tillbaka till sig. Och korna (muuuuuu), och fåren (bäääää) och alla de andra sov.