Det står ingenting om en predikan i agendan, och kanske är det ett misstag gjort i Andens ingivelse, för det finns ingenting tröstande att säga när man konfronteras med dessa ord, och denna händelse. Men inte kan de stå obemötta, oförklarade, oreagerade på heller.
Ängeln sade för bara några dagar sedan:
Se! Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket!
Knappt har ekot dött bort, förrän orden är som aska i munnen. En glädje…för vem? Inte för mödrarna i Betlehem, och säkert en mycket tveeggad sådan för Maria, som måste fly med sin nyfödde. En glädje för hela folket. Julens bittra eftersmak.
Barnamord har skett förr, och de har skett efter. De har alltid upprört, men sällan har de påverkat länder och härskare. Än idag sker det, barn som offras på de vuxnas altare av girighet, maktlystnad och egoism.
Än idag tvingas barn fly undan död och smärta.
Var är glädjen i det?
Men det är ju just det. Barnet Jesus föddes just på grund av sådant här. Barnet Jesus fick dela vår smärta och rädsla, redan som liten, och att det fortfarande är så här på vår jord skickar det tydliga budskapet att vi inte har förstått någonting.
Julen handlar om fred, och ändå producerar vi vapen.
Julen handlar om barn, och ändå ser vi på när barn tvingas till fattigdom och förnedring.
Julen handlar om kärlek, och ändå stänger vi av tv-n när nyheterna blir för jobbiga, för att inte störa harmonin.
Julen handlar om hur Gud delar vårt liv. Och ändå kan vi inte se hur Gud är i dem som vi vägrar dela med.
Ja, orden är beska och smärtsamma. Rakel begråter sina barn. Och hon har inte slutat. I Betlehem dör barnen ännu. Inte bara där, och inte ens bara långt borta. Barn dör. Även när det är jul. Och det kan vara svårt och sorgligt att vara människa, även när det är jul. Men julen kan få vara ett ljus i det mörkret.
Vi ska inte sluta fira jul. Vi ska fira den trots död och ondska, vi ska fira den för att vi vet att Gud vill fred och försoning, vi ska fira den för att Gud valde att dela den med oss. Vi ska fira, eftersom det finns hopp för vår framtid, för Rakels framtid, för att ett barn föddes för att dela vårt mörker. Ett barn föddes för att dela vår sorg, och göra den till ljus.
Därför är hans födelse en glädje för hela folket. Trots allt.
10 comments:
"Julen handlar om hur Gud delar vårt liv."
Är det detta julen handlar om? Om Gud blir människa och delar vårt liv, vad har vi då vunnit av detta? En till som delar vedermödan, vad har vunnit med det? Är det för att han inte vet hur vårt liv är som han blir människa? För att han är dåligt informerad? Eller är det bara att han blir människa som är det avgörande?
Men om det är som S:t Paulus skriver att "när tiden var fullbordad sände Gud sin Son i världen, född av kvinna, underordnad lagen, för att han skulle köpa dem fria som stod under lagen..."
Då kan vi förstå och ta till oss varför Ordet blir kött och Gud blir människa.
Kära anonym. Jag är lite trött på att du inte kan stå för vem du är, och ändå envisas med att "rätta" mig. Om du så ogillar vad jag skriver/talar, kom då inte tillbaka. Annars, var god att skriva under med ditt namn. Då kan vi ha en vettig konversation. Men jag tänker inte lägga energi på att bemöta någon som inte ens kan visa mig respekt nog att uppträda med åtminstone ett namn.
Anonymitet är ju ett alternativ på internetsidan, och själv är du nog så anonym. Jag kan inte sluta mig till vem du är och jag har heller inte frågat därom, utan fastmer vad du skriver. Och det är detta jag undrar över.
För kan inte krubban knytas samman med korset, inkarnationen med försoningen, blir alltsammans bara ett självändamål som inte ändrar ett dyft av vår misär och belägenhet
Bästa hälsningar
Arne
Tack, Arne. Jag använder mitt förnamn, och vill gärna att andra gör det också. Det är mycket lättare att föra en konversation då.
Min anonymitet är synnerligen liten, numera, de flesta av mina läsare vet vem jag är, och det ok.
Alltså, krubban och korset. Ja, visst är det HELA Jesu liv och uppståndelse som skänker frälsning. Om det är vi ense.
Men jag tycker ändå att det finns goda skäl att i juletid koncentrera sig på inkarnationen. Inte minst just för att Gud delar vårt liv. För mig är det viktigt, att ha en Gud som inte bara vet utan också har upplevt vad det är att vara människa. Ur mitt snäva mänskliga perspektiv är det viktigt. Självklart visste Gud det ändå, allsmäktighet och allvetande ger ju den konsekvensen, men för mig som människa är det skönt att Gud visade sig villig att dela "mitt" liv på ett sådant konkret sätt. Och i slutändan, också dela min död.
I själv verket finner jag i det mycket av anledningen till att det är just kristen jag är. Gud är inte en Gud långt borta, ingen ande som finns i alla träd eller en del i ett pantheon. Gud vill vara nära, så nära att han till och med är beredd att för en tid ge avkall på sin gudomlighet och vara människa. För vår skull.
Så nej, jag håller inte med om att det blir ett självändamål med att "bara" predika inkarnationen. Att Gud delar vår misär och belägenhet är ju hur stort som helst! Det ändrar den inte, nej, men vetskapen om att Gud är med i det mörkaste är en vetskap som burit, och bär, många. Och det, i sig, ger kraft att försöka förändra.
Vi vet, alla i kyrkan i söndags, att Jesus kommer dö och uppstå. För att det ska gå, måste han födas. Ett under i sig stort nog att ägna bibliotek åt. Och en och annan predikan.
Vet du, självändamålet är om bara inkarnationen hade skett och Gud på det sättet delat vårt liv. För vad vore då vunnet med det, för oss? Då hade vi praktiskt taget inte kommit längre än Ovidius och hans Metamorfoser. Inkarnationen ändrar ingenting om syftet bara var att dela vår tillvaro. För den avgörande saken är inte bara att Gud i Jesus Kristus delar mitt liv, utan att han tar på sig hela min synd och fruktansvärda skuld, så som S:t Paulus säger: "Den som aldrig hade syndat har Gud för vår skull gjort till synd, för att vi genom honom skulle bli rättfärdiga inför Gud."
/Arne
Jag citerar mig själv: "Alltså, krubban och korset. Ja, visst är det HELA Jesu liv och uppståndelse som skänker frälsning. Om det är vi ense."
Men det hindrar inte att jag tänker fortsätta predika inkarnationen. Den är avgörande för att försoningsdöden och uppståndelsen öht kunde ske. Den är inte i sig själv frälsande, och det håller jag ju med om, men verkligen hur viktig som helst, speciellt i en tid då jag möter många människor som kan tänka sig se Jesus som en fantastisk människa, ett föredöme, men inte som Guds Son. Då predikar jag inkarnationen tills jag blir hes. Utan att för den skull glömma hans död och uppståndelse. Jag bara tror inte att jag behöver dra hela frälsningsskeendet varje predikotillfälle. Om det är vi uppenbarligen oense.
Och Arne, jag tror inte att du gör det medvetet (eller rättare sagt hoppas inte du gör det medvetet), men jag uppfattar att du har en väldigt mästrande ton som inte är särskilt behaglig. Jag vet inte om det är så att jag eller mina predikningar provocerar dig, eller om du bara har ett olyckligt sätt att uttrycka dig i skrigt, men tro mig, jag vet att Jesus död och uppståndelse är det avgörande.
Provocera dig, det vill jag absolut inte. Men jag tänker alltid detta inför varje predikans sitz im leben: Jag har människor framför mig, alla är de just människor precis som jag med synd och skuld, hur rättfärdiga de än är i världen. Vad behöver de för att bli befriade från syndens börda, vad behöver de för att bli vissa om Jesu försoning, och hur ska de kunna tro i sitt liv på Jesus? Alla dessa frågor är för mig centrala. Jag utgår aldrig från att någon människa i realiteten mognat så i tron att inte dessa frågor behöver svar. Alltså formar sig predikan utifrån detta. Så t ex på nyårsdagen då texten är kort och pregnant om namnet Jesus. "Känner du namnet, då vill jag också att du känner gagnet av Jesu namn, för Han är din Frälsare!"
Gott nytt år i Jesu namn
Arne
Gott nytt år själv, Arne.
tack för att dela med oss.
Post a Comment