Saturday, April 25, 2009

Predikan 090426 ”Den gode herden” Tredje söndagen i påsktiden

Jag kommer ihåg paniken.
Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, kanske tio år, och jag skulle åka buss till tandläkaren själv. Vi bodde en mil utanför Helsingborg, och tandläkaren fanns på Råå, ungefär halvvägs in. Det är mycket med den bussfärden jag inte minns överhuvudtaget, bland annat varför jag glömde att trycka på stopp-knappen. Jag minns känslan när jag insåg att det var för sent. Jag minns känslan när jag förstod att min mamma, som inte hade särskilt gott med pengar, kanske skulle vara tvungen att betala böterna för att jag hade uteblivit. Ja, det fanns stora skyltar om det på Folktandvården där. Och mest av allt minns jag känslan av att vara fullständigt övergiven.
Jag kom mig inte för att trycka på knappen. Inte förrän vi hade kommit ända in till Söder kom jag av bussen, och började gå och springa de fyra kilometerna tillbaka. Jag tror att jag grät hela vägen, och när jag kom fram, säkert en timme sen, var det nästan att jag inte vågade gå in.
Naturligtvis blev det inga böter. Sköterskan var bara glad att det inte hade hänt mig något, och mamma kom och hämtade mig.

Men paniken. Känslan av att vara fullständigt övergiven, av att det inte finns någon utväg, den tror jag att vi alla har erfarenhet av. Vare sig vi kände den som barn, kanske vilse någonstans, eller som vuxna. När golvet försvinner under oss, när vi är i fritt fall, när allting verkar glida oss ur händerna… Ingen kontroll. Ingen som är med. Ensamt och panikslaget. Och ensamheten hotar så, för vi är flockdjur precis som fåren.

Utan en herde strövar vi vilse. Upp i bergen, ner i klippskrevorna. Fastnar i snår och träsk. Jagas av rovdjur, hotas av svält.
Och utan en herde kanske vi inte ens vågar lämna fållan. Vi trycker oss räddhågsna samman i rädsla för allting främmande, allting som kanske kan var ett hot, och betet blir magrare där inne hela tiden, men vi vågar fortfarande in ta oss ut genom grinden.

Men herden lockar oss ut. Han ropar på oss med våra namn, och vi följer honom ut, för att vi vet att ingenting kan hota oss när han är med. Om vi går vilse hittar han oss, om vi fastnar befriar han oss. I själva verket är han den som överhuvudtaget gör det möjligt för oss att gå ut, han är inte bara den som leder, han är dörröppningen också. Han visar på nya möjligheter, han öppnar vägar där det förr inte fanns några. Inget rum är slutet för honom, ingen mur för hög.

Och där den gråtande Maria sprang över viadukter och på trottoarer, där sprang Herden med. Han lämnar inget av sina får. Inte det gamla förvirrade, inte det starka och självsäkra, inte det vilsna lammet. Han undanröjer inte alla hinder, men finns där för att hjälpa om de skulle bli för svåra. Han tar inte bort all smärta, men bär den tillsammans med oss.

Den herden är Jesus Kristus. Han som så bryr sig om sina får att han blir Guds Lamm. Han som hela tiden ställer de minsta och mest försvarslösa framför alla andra. Han är den som följer, leder. Han är, som alla herdar, den som går utanför ramarna och gränserna för att vara nära sin flock. Han är den som motar undan mörkret.

Paniken har ingen grund. Ensamheten finns inte mer. Varje natts mörker följs av gryningsljus. En morgon en vår för många år sedan, i ett land långt härifrån, steg en herde ur sin grav för att åter ta upp sin stav. Hans får var skingrade, och han hämtade dem till sig igen. En del var sårade, och han förband dem. Stenen framför hans grav var bortrullad, och kvar var bara han som blev grinden till fållan. Genom honom, in i gryningsljuset, vandrar hans får. Evighetens dörrar står öppna, det finns ingen anledning att försöka smyga över muren längre. Du kan kliva av bussen tidigt eller sent, det finns ingen anledning till panik. Du är inte ensam, aldrig ensam, för med dig vandrar Guds herde. Han som kom för att vi skulle ha liv, och liv i överflöd.

3 comments:

Knasdocka said...

oj... vackert!! har du några tips för en bivande präst nä det gäller predikokonst? ska till domkyrkan nästa vecka och vara med och del i en gästpredikan... ojoj.. Gud kallar! :)

Maria said...

Tack! Det här svaret kommer ju lite sent, men tips...hm...
Var personlig men inte privat.
Lär dig texten du ska predika över så bra att du i stort sett kan den utantill.
Detsamma gäller predikan själv, du vill ha ögonkontakt med församlingen.
Tro på det du säger! Om det känns som en floskel, kommer det höras så också.
Skriv predikan som du pratar, så låter det inte som att du läser.
Och ta reda på, eller så småningom minns, vilka det är du predikar för. Funkar liksom inte så bra att predika om skördetröskor i miljonprojektområdet...

Några snabba :) Lycka till!

BirgittaG said...

Hej.
Jag letade efter några tankar om den gode herden att använda i en predikan men fick ett tilltal direkt till mig själv. Tack!
Jag har snubblat in på din sida nån gång tidigare. Nu ska jag söka den mer aktivt.
Guds välsignelse över dig!