Ingenstans blir det så mörkt om natten som runt Medelhavet. Det är ett så kompakt, sammetssvart mörker att det känns som om det aldrig kommer bli ljust igen. Det tränger in i själen, det lägger sig som ett täcke över ögonen och det går knappt att se sin egen hand. Det är fullständigt omöjligt att se vad som ligger på marken framför en, och man måste gå med händerna utsträckta för att inte gå in i vad som finns runt omkring.
Så gick ett helt folk. Så gick alla människor. Famlandes, snubblandes i mörkret som var vår värld. Utan ledstjärna. Med ständig risk att falla nerför branter eller att gå in i vassa grenar. Och hur människorna än spärrade upp ögonen eller grep varandras händer blev det ändå inte ljusare. Tills ljuset tändes.
Folket som vandrade i mörkret kunde plötsligt se varandra. Och de fick en riktning. Herdarna som hade vallat sina får i mörker skådade änglar, människorna och änglarna lät jublet stiga. Ett barn är oss fött! En son är oss given! Och han ska vara fredens furste, för han är den som öppnar våra ögon, han är den som leder oss på den rätta vägen. Han är Messias, Herren.
Och som allt levande dras vi till ljuset. Herdarna lämnade markerna och störtade iväg till stallet där världens kung hade fötts. Det måste ha blivit ett väldigt bräkande på gatorna i Betlehem, om alla fåren följde med dem. Men i herdarnas ögon ringde ännu änglarnas sång, för dem fanns bara ljuset och stjärnan som berättade om att människornas långa vandring i mörker var över. Ett ljus är tänt i mörkret, och mörkret kan aldrig någonsin övervinna det.
Ett litet barn. Ett hopp för all världens människor, en härskare utan världslig makt. Ett ljus i världens natt, en bot för vår ångest och rädsla. En hjälp att se snedstegen och hitta rätt igen. Och vi människor, vi behöver ljuset så mycket. Vi väntar och längtar efter ljusare dagar, vi tänder massor med stearinljus, låter lamporna vara på. Men det ljuset vi verkligen behöver handlar inte om veke eller watt, det är det ljuset som lyser från barnet, det som blir till livsljus i ögonen på dem vi älskar. Och då kan mörkret vara än så nattsvart. Då kan världen vara hur farlig och dunkel som helst. Då kan vägen vi vandrar vara hur smal och stenig som helst, för ljuset vi bär i våra hjärtan lyser vår väg. Jesus Kristus, världens ljus, föddes i vårt mörker för att tända vårt hopp. Och se, det varde ljus.
No comments:
Post a Comment