Detta är en berättelse om mod. Jag kan inte se det på något annat sätt. I denna krigshärjade region, bland människor som växt upp med hatet mot grannen i modersmjölken, där vågar några män ge sig ut på en resa som ska förändra deras liv för evigt. Det är sådant man gör filmer av, berättelser som denna säljer böcker. Det skulle lika gärna kunnat vara idag, men vi finner den i Bibeln, närmast i en bisats.
Det är så många steg på vägen mellan österlandet, kanske nuvarande Irak eller rent av Indien, och Jerusalem, där stjärntydarna först nämns. Det måste ha tagit så lång tid att resa, och farorna var säkert många. Inte bara stråtrövare, utan marscherande soldater, öknar, sjukdomar och vilda djur. Och allt detta bör stjärntydarna känt till redan innan de gav sig av.
De var vetenskapsmän, sin tids och sitt lands kunskapselit. De levde säkert privilegierade liv, skyddade från all slags fattigdom och nöd. Så när de tog beslutet att lämna allt detta, för en resa vars mål de inte kände eller ens om de någonsin skulle komma tillbaka, handlar det om mod. Även om de säkert reste med all bekvämlighet, med en ordentlig eskort, kan det inte ha varit säkert på något sätt.
Men de nådde fram. Var de tog vägen sedan vet vi inte riktigt, Bibeln säger att de vände hem till sitt land igen. Vi vet inte vad som rörde sig i deras huvuden eller hjärtan. Men de var modiga män, som följde utan att veta var resan skulle gå. De var förebilder.
För när vi tar beslutet att följa Kristus, vet ingen av oss var den resan kommer föra oss. Den är inte riskfri, något tusentals människor som på olika sätt förföljts för sin tro kan vittna om. En del följer stjärnan ut i världen, lämnar precis som de vise männen i dagens evangelium, allt känt bakom sig för att tjäna Gud i ett annat land. De trotsar språkbarriärer, kulturkrockar och okända faror för att fullfölja sitt kall till mission, till att tjäna andra i Kristi namn. Andra följer stjärnan in i en tjänst i kyrkan här hemma, oavsett om det handlar om att bli präst, musiker, kyrkvärd eller barnledare, andra lyssnar till dess rop och blir goda medmänniskor i det lilla. Men ingen av oss vet vad Gud har för tankar med oss. Alla är vi kallade, men hur vägen till stjärnan, ljuset Jesus Kristus, ser ut, det vet vi inte.
Och precis som med de vise männen så kommer resan till Kristus kosta oss. De lämnade det mest dyrbara i stallet, sitt lands mest kostsamma skatter, och precis som de är vi kallade att ge det mest dyrbara till Gud. Våra gåvor, våra talanger, blir heliga, lysande skatter när de ägnas barnet i krubban. Guds härlighet lyser i det lilla, skulle då vi små undanhålla honom våra egna skatter? Jag talar inte om pengar. Lägg gärna en slant eller två i kollekten, det är också ett sätt att följa stjärnan, men mest av allt, ge Gud av dig. Låt din röst höras i himlens kör, låt din värme stråla himmel till dem som fryser. Låt barnen höra om Gud, och överlämna alla du älskar i bön. För det är hos Gud allt vi älskar, värdesätter och har fått som gåvor hör hemma. Det är vi som förvandlar stallet till ett palats, när vi knäböjer tillsammans med de främmande männen från länder vars namn vi inte ens kan uttala, och tillber ett barn som föddes med himlens alla skatter, men utan jordisk rikedom. Våra gåvor dekorerar det där stallet mer än sammetsdraperier eller kristallkronor, dyrbar konst eller marmortrappor.
Var kan stjärnan föra dig?
Jesus kallar. Det finns mycket som håller tillbaka. Men Jesus kallar. Vart då? Vi vet inte. Vi får lita till stjärnan, den för inte vilse. Som barnen och herdarna, som de vise männen från Österns rike, är vi kallade att se Guds härlighet i Kristus, himlens strålande mirakel i en krubba. Vi är kallade till mod. Stjärnan blinkar än. Det är dags att gå.
No comments:
Post a Comment