Fjärde söndagen i Advent, Antwerpen 2012

En av mina vänner har ett Mariamonogram tatuerat på sin arm. Han skaffade tatueringen för några år sedan. Jag frågade honom om den, och han förklarade varför.

För honom är Maria den bästa förebilden man kan ha som kristen, och som präst. Det är ju ingen nyhet, direkt. Maria har framhållits som exemplarisk i årtusenden, och framförallt för kvinnor.

Maria den lydiga.

För miljoner kristna, förr men också nu, är det nästan det viktigaste de kan säga om Maria. Gud gav order, och Maria svarade ja. Bilderna vi ser målade av bebådelsen visar på en ung, vacker kvinna som undergivet böjer sitt huvud. På samma sätt, menar många, ska kvinnor böja sig för mannens överhöghet, och för bibliska bud om tystnad och lydnad. Det är samma sätt att tänka som kräver att kvinnan ska täcka sin kropp och sitt hår, eller att kvinnor inte ska få arbeta, och att flickor inte behöver lära sig läsa.

Jag tror inte att det var det Gud avsåg när Maria blev utvald. Jag vägrar tro att det var undergivenhet som var det främsta kriteriet för hur Gud valde. Jag tror att Gud vill ha döttrar och söner som sträcker på sig, barn som är medvetna om att de är älskade, och trygga i den vetskapen. Gud vill inte ha blind lydnad, utan förnuft och eftertänksamhet och ja, till och med ifrågasättande.

Jag är inte ensam om att tänka så, och nuförtiden är det lika vanligt att framhålla Marias mod.

I predikningar och böcker berättas om en värld och ett samhälle där otrohet bestraffades med stening och en kvinnas enda värde var i vilken man hon var gift med eller dotter till. En värld sorgligt lik delar av vår värld. Mitt i den verkligheten sade en ung kvinna ja till att bli ogift mor, och för det krävdes ett enormt och nästintill osannolikt mod.

Var det då hennes mod Gud såg? Kanske. Nog behövde Jesus mamma ett enormt mod och stor envishet. Bilden av det gamla Israel som en hederskultur är sann, och riskerna kunde vara stora, även om det ofta inte var lika dödligt som man kan tänka sig. Modet att följa sin tro och sin övertygelse är verkligen förebildsmässigt, det är det. Men det var ändå inte som han avsåg.

Med tonåringar har jag ofta hört Marias kaxighet, hennes ifrågasättande, vara det som framhålls.

Maria ifrågasätter till och med ängeln. Hon vet minsann hur det går till när barn blir till, det är svårt att bo i en liten by och undgå den kunskapen. Hon vet att det är helt omöjligt för henne att vara med barn. Desto större, då, när hon ändå väljer att säga ja.

Att våga ställa frågor till makten, att våga ta rätten till sina egna val, och rätten över sin egen kropp, det är stort även i dag. Det är kontroversiellt även idag.

Men det var inte heller vad min vän avsåg med Maria som den stora förebilden.

Maria var en rätt så vanlig kvinna, som blev utvald till att bära Gud.

Tänk på det en sekund. En kvinna som bär Gud. Gudaföderskan, kallas hon ibland i de ortodoxa kyrkorna.

Det är hennes stora roll. Maria, den rätt så vanliga, lydiga, modiga, kaxiga tonåringen, bär Jesus. Genom nätter och dagar, över berg och genom dalar. Genom glädje och sorg. Hon bär Jesus så att vi också ska lära känna honom. Livets största gåva ger hon oss. Och det är också hur hon är vår förebild. Som kristna är vår roll att bära Jesus till människorna, att berätta evangeliet, att dela ut nattvarden. Att göra det lika mjukt och lika kärleksfullt som vore det en alldeles nyfödd baby vi bar till dem.

För Marias tro på sin son, och på Gud, gav henne modet att lämna honom till världen. Hennes längtan efter befrielsen, som hon delar med hela sitt folk, gav henne kaxigheten att säga ja. Och om hon på något sätt ska framhållas för sin lydighet, är det för att hon lydde kärlekens röst i sitt innersta, den som viskade till henne, och till oss, sitt eviga ja. Som en skrattande baby som sträcker sina knubbiga armar efter oss. Som tro och kärlek, som delandet av det vackraste som hänt.