Han hade problem, farao. Det var han
övertygad om att han hade. Det kändes som att det fanns
hebréer överallt. Vad han än gjorde, hur svårt han än gjorde
livet för dem, fortsatte de ändå att be till sin Gud, bo
tillsammans med sina egna och föda barn. De blev inte integrerade,
inte som goda egyptier.
Det hade ju varit en sak när de kom
till Egypten. De hade behövt hjälp, och Egypten hade glatt öppnat
sina kornbodar, eftersom faraos närmaste man ju hade tillhört deras
folk och visat sig vara en klok karl. Men sedan blev de kvar. Såg
inte ut som alla andra, uppförde sig inte som alla andra. Inga
tempeloffer, firade inte samma fester. Nej, de var uppenbarligen
oegyptiska. Otacksamma. Passade inte in.
Men om man tvingade dem att jobba kunde
de i alla fall vara nyttiga. De kunde så att säga själva bekosta
allt det deras närvaro kostar. Och om man har tur kanske de skulle
lära känna lite vanliga egyptier och sluta med den där konstiga
religionen som ställer så många konstiga krav.
Men så hade det inte blivit. Det
verkade inte spela någon roll hur piskorna än ven, vilka lockbeten
eller hot som än hölls fram, de envisa hebreerna tänkte minsann
inte integrera sig. Fortsatte att föda barn gjorde de också. Jag
måste göra något, tänkte farao. De måste sluta få så många
barn, fortsätter det så här blir snart vi civiliserade egyptier en
minoritet i vårt eget land, och de här religiösa fanatikerna från
Mellanöstern kommer att ta över. Snart kommer vi säkert inte få
dyrka Sekhmet och Hapi och Osiris, snart måste vi säkert också ha
skägg.
Jag måste göra något. Jag måste
begränsa befolkningen, måste se till att de blir färre. Går det
att skicka tillbaka dem kanske? Eller finns det något annat sätt?
Ute på byggena och stenbrotten
svettades de hebreiska männen under den starka egyptiska solen,
omedvetna om vad som planerades. Deras grannar kanske inte alltid
behandlade dem så väl, men hebreerna var fortfarande så fulla av
tacksamhet över att ha fått hjälp att de gladeligen tog alla de
jobb egyptierna inte ville ha. De bar sten, murade pyramidväggar,
städade, körde taxi, sopade gatorna. Och egyptierna, svenskarna,
belgarna tittade snett på dem och muttrade om främmande sedvänjor
och brist på integration och att de födde för många barn. Något
måste göras.
På gatorna och torgen i Grekland
samlar polisen upp alla som ser utländska ut.
I svenska Älmhult kräver en politiker
begränsning av muslimers barnafödande, liksom politiker gjorde för
judar i 30-talets Tyskland.
Ungerns tredje största parti vill
kartlägga hur många judar som finns i landet.
Och överallt, i hela Europa, åberopar
spökena från förr yttrandefriheten. För att få säga vad de vill
om vem de vill, för att ord för ord reducera människor till ”de
andra”. Och så blir det inte ens konstigt att spekulera runt raser
och begränsningar i rättigheter, för de där är inte som vi. De
klär sig konstigt, pratar märkligt, vill inte vara som vi, vill
inte bidra. Då blir det inte märkligt att slänga nyfödda barn i
floden, eller skicka tillbaka dem till länder där det är krig.
Men en sanning är inte allas sanning.
Tack gode Gud för det. I Ungern fylldes snabbt gatorna med människor
som i tyst sympati bar den gula davidsstjärnan på bröstet. Vanliga
svenskar bildar mur utanför flyktingboendet när avvisningsbesluten
ska genomföras, ja, poliser vägrar att medverka. Barnmorskorna och
kvinnorna smugglade undan Mose, för det måste finnas en väg ur
slaveriet för åtminstone ett barn, och en prinsessa väljer sida.
Den mäktigaste väljer sida. Himlen
öppnar sig, och den vanlige mannen visar sig vara Guds son. Genom
farorna och det vilda vattnet lyfte Gud sin son, som prinsessan lyfte
Mose, som folket vandring genom havet vid Pi-Hahirot, som varje barn
som lyfts högt med håret fortfarande vått av dopets vatten.
Detta, här och nu, är inte en flykt
från verkligheten. Vi firar gudstjänst mitt i det svåra, vi delar
bröd och vin i trots mot alla de som tycker att människor bara ska
mötas om de är födda på samma plats eller ser likadana ut. Vi
hälsar på varandra, ser varandra i ögonen, för att om och om igen
berätta för oss själva och en mörknande värld att vi alla är
människor, alla är värda att se och höra. Vi döper för att om
och om igen visa att livet övervinner allt döden och dödens
hantlangare vill göra oss.
Och vi gör det i en envis och trotsig
tro på en man som hade slängts i floden av faraos trupper. En som
hade körts i godsvagnarna till Majdanek eller Auschvitz. En som hade
hamnat på judelistorna i Ungern. Vi gör det i en envis och trotsig
tro på en som inte var som vi, och därför får vi plats här, hur
vi än är.
No comments:
Post a Comment