Saturday, January 12, 2013

Första söndagen efter trettondagen, Bryssel


Han hade problem, farao. Det var han övertygad om att han hade. Det kändes som att det fanns hebréer överallt. Vad han än gjorde, hur svårt han än gjorde livet för dem, fortsatte de ändå att be till sin Gud, bo tillsammans med sina egna och föda barn. De blev inte integrerade, inte som goda egyptier.
Det hade ju varit en sak när de kom till Egypten. De hade behövt hjälp, och Egypten hade glatt öppnat sina kornbodar, eftersom faraos närmaste man ju hade tillhört deras folk och visat sig vara en klok karl. Men sedan blev de kvar. Såg inte ut som alla andra, uppförde sig inte som alla andra. Inga tempeloffer, firade inte samma fester. Nej, de var uppenbarligen oegyptiska. Otacksamma. Passade inte in.

Men om man tvingade dem att jobba kunde de i alla fall vara nyttiga. De kunde så att säga själva bekosta allt det deras närvaro kostar. Och om man har tur kanske de skulle lära känna lite vanliga egyptier och sluta med den där konstiga religionen som ställer så många konstiga krav.

Men så hade det inte blivit. Det verkade inte spela någon roll hur piskorna än ven, vilka lockbeten eller hot som än hölls fram, de envisa hebreerna tänkte minsann inte integrera sig. Fortsatte att föda barn gjorde de också. Jag måste göra något, tänkte farao. De måste sluta få så många barn, fortsätter det så här blir snart vi civiliserade egyptier en minoritet i vårt eget land, och de här religiösa fanatikerna från Mellanöstern kommer att ta över. Snart kommer vi säkert inte få dyrka Sekhmet och Hapi och Osiris, snart måste vi säkert också ha skägg.

Jag måste göra något. Jag måste begränsa befolkningen, måste se till att de blir färre. Går det att skicka tillbaka dem kanske? Eller finns det något annat sätt?

Ute på byggena och stenbrotten svettades de hebreiska männen under den starka egyptiska solen, omedvetna om vad som planerades. Deras grannar kanske inte alltid behandlade dem så väl, men hebreerna var fortfarande så fulla av tacksamhet över att ha fått hjälp att de gladeligen tog alla de jobb egyptierna inte ville ha. De bar sten, murade pyramidväggar, städade, körde taxi, sopade gatorna. Och egyptierna, svenskarna, belgarna tittade snett på dem och muttrade om främmande sedvänjor och brist på integration och att de födde för många barn. Något måste göras.

På gatorna och torgen i Grekland samlar polisen upp alla som ser utländska ut.
I svenska Älmhult kräver en politiker begränsning av muslimers barnafödande, liksom politiker gjorde för judar i 30-talets Tyskland.
Ungerns tredje största parti vill kartlägga hur många judar som finns i landet.
Och överallt, i hela Europa, åberopar spökena från förr yttrandefriheten. För att få säga vad de vill om vem de vill, för att ord för ord reducera människor till ”de andra”. Och så blir det inte ens konstigt att spekulera runt raser och begränsningar i rättigheter, för de där är inte som vi. De klär sig konstigt, pratar märkligt, vill inte vara som vi, vill inte bidra. Då blir det inte märkligt att slänga nyfödda barn i floden, eller skicka tillbaka dem till länder där det är krig.

Men en sanning är inte allas sanning. Tack gode Gud för det. I Ungern fylldes snabbt gatorna med människor som i tyst sympati bar den gula davidsstjärnan på bröstet. Vanliga svenskar bildar mur utanför flyktingboendet när avvisningsbesluten ska genomföras, ja, poliser vägrar att medverka. Barnmorskorna och kvinnorna smugglade undan Mose, för det måste finnas en väg ur slaveriet för åtminstone ett barn, och en prinsessa väljer sida.

Den mäktigaste väljer sida. Himlen öppnar sig, och den vanlige mannen visar sig vara Guds son. Genom farorna och det vilda vattnet lyfte Gud sin son, som prinsessan lyfte Mose, som folket vandring genom havet vid Pi-Hahirot, som varje barn som lyfts högt med håret fortfarande vått av dopets vatten.

Detta, här och nu, är inte en flykt från verkligheten. Vi firar gudstjänst mitt i det svåra, vi delar bröd och vin i trots mot alla de som tycker att människor bara ska mötas om de är födda på samma plats eller ser likadana ut. Vi hälsar på varandra, ser varandra i ögonen, för att om och om igen berätta för oss själva och en mörknande värld att vi alla är människor, alla är värda att se och höra. Vi döper för att om och om igen visa att livet övervinner allt döden och dödens hantlangare vill göra oss.

Och vi gör det i en envis och trotsig tro på en man som hade slängts i floden av faraos trupper. En som hade körts i godsvagnarna till Majdanek eller Auschvitz. En som hade hamnat på judelistorna i Ungern. Vi gör det i en envis och trotsig tro på en som inte var som vi, och därför får vi plats här, hur vi än är.



No comments: