.................................
Det här är en av de där texterna som
kräver en massa förståelse av hur kulturen var på den tiden, för
att det verkligen ska framgå hur fantastiskt det som händer är.
Vi börjar från början.
Samarien.
En gång i tiden hade folket i Samarien
varit samma folk som de i Galiléen, där Jesus kom ifrån, och
Judéen. Men så hade landet splittrats, och olika sedvänjor och
till viss del olika tro hade utvecklats. Det hade gått så långt
att judarna i söder tyckte att samarierna var rätt så obehagliga,
smutsiga och äckliga till och med. Man skulle helst inte alls ha med
dem att göra, och att Galiléen gränsade till Samarien gjorde
galiléerna också lite skumma. Det är svårt för oss att hitta
några bra paralleller i vår tid, men om man tänker sig att vi som
bor i fransktalande Belgien verkligen avskydde holländare, och ansåg
att flamländare var obehagliga för att de bor så nära
Nederländerna, då kanske det går att förstå. Små länder med
befolkning som verkligen liknar varandra, men som hatar varandra.
Det är onekligen konstigt, i alla
fall, att Jesus är där uppe och vandrar omkring.
Sedan kommer vi till brunnen. Det
normala var att gå dit på morgonen eller kvällen, när det inte
var lika varmt. Kvinnorna samlades där, utbytte hälsningar och
information, och hade sällskap hem. Hur kommer det sig att den här
samariska kvinnan går dit mitt på dagen? En del har spekulerat i om
det är för att hon vill undvika de andra. Det kan naturligtvis vara
så enkelt att vattenkrukan i hemmet välte och hon var tvungen att
gå till brunnen på en konstig tid. Ett sådant där sammanträffande
som leder till stora förändringar. Men det är lätt att tänka sig
att hon gick dit för att undvika viskningar och blickar, framförallt
eftersom hon verkar ha haft många män, vilket aldrig ansågs ok på
den här tiden.
Och så sitter det en judisk man vid
brunnen.
Som ensam kvinna kan hon tänkas vara
försiktig. Man vet ju aldrig vad en fiendeman skulle kunna tänka
sig göra, men allt han gör är att be om vatten. Vatten från en
som anses smutsig. Hon kan inte låta bli att undra varför, trots
att allt hon någonsin blivit lärd talar om för henne att en kvinna
inte ska ifrågasätta en man.
Och då händer det mest mirakulösa.
Han tar hennes fråga på allvar. Mer än så, han drar in henne i
ett samtal om Gud, om tro och om evigt liv. Han tar henne på allvar,
och han visar intresse för vem hon är.
För oss verkar det inte så märkligt.
Vi kanske till och med tycker att Jesus är rätt så brysk och
konstig. Men den här kvinnan är en av de första och enda som får
höra från Jesus själv att det är han som är räddaren, Messias,
den som ska ge befrielse. Han lyssnar på henne, ger henne
information om vem han är och hur tro fungerar. Och han dömer henne
inte, bara konstaterar att hon lever ihop med en man som hon inte är
gift med.
Resultatet, som vi inte fick höra i
berättelsen, blir att kvinnan rusar ner till stan och berättar om
Jesus, och hela staden följer med henne till brunnen, träffar
Jesus, och börjar tro på honom.
Det här är en av de riktigt viktiga
texterna i Bibeln. På ytan verkar den inte så speciell, men när
alla de kulturella byggstenarna är på plats blir det en text som
handlar mindre om ett tillfälligt möte för länge sedan, och mer
om hur Gud och Jesus är, och vad som händer när vi möter Gud. För
i grund och botten är det här mindre en text om ett möte mellan
Jesus och en fiendekvinna, och mer en text om oss. Den där kvinnan
är var och en av oss, med våra svagheter, hemligheter, frågor och
rädsla.
Var vi än är på väg, finns Jesus
där och väntar på oss. Oavsett om vi känner oss ensamma och
föraktade, vill Jesus möta oss. Han vill ge oss liv. Han känner
till hur vi har det, varenda litet fel vi har gjort, och det spelar
inte någon roll för framtiden. Han vill ge oss en källa till liv.
Och just där i det mötet, det
oväntade och märkliga mötet, bli vi också uppmanade att berätta
om det vi har fått. Om den kärlek och förståelse som finns hos
Jesus. Om att det finns någon som lyssnar utan att döma, som möter
dig när du anar det minst, som tror att du, just du, har någonting
att komma med.
Den som blir lyssnad på kan också
höra andra.
Den som blir tagen på allvar, kan
också ta andra på allvar.
Den som får kärlek kan ge kärlek.
Och i den kärleken växer vi. Den
kärleken ger oss möjligheten att sträcka på oss, att tro på
framtiden, och att våga vara oss själva. Den ger oss modet att
också vilja dela med oss av gåvan vi fått, och människorna
lyssnar. För längst inne bär vi alla en längtan efter att bli
hörda och sedda, att bli tagna på allvar, och att få ett hopp. Vid
Sykars brunn mötte vi alla det levande vattnet. Där, och i våra
ensammaste stunder, kommer Jesus oss till mötes med livet som gåva.
No comments:
Post a Comment