en beredelse på advent

Ungefär så här blev det i kväll:

Psalm 24:
"... Vem får gå upp till Herrens berg,
vem får gå in i hans tempel?
Den som har skuldlösa händer och
rent hjärta,
den som inte håller sig till falska gudar
och aldrig har svurit falskt. ..."

(tystnad, visar mina händer)

Det här är inga skuldlösa händer.
Det här hjärtat är inte rent.

Och jag tror att ni, som jag, någon gång har svurit falskt.

(tystnad)

Vilken tur då, vilken oändlig lycka, att Gud väljer att komma till oss då, när vi inte kan komma till Gud!

När vi inte förmår klättrar uppför trapporna till det allra heligaste, kommer Gud till oss, ridande på en åsna. Bered en väg, öppna portarna till ditt hjärtas tempel, för Gud vill komma dit in! Bered en väg in i ditt liv, gör portarna höga, för Gud är på väg till dig och till mig.

Trots våra skuldtyngda händer, trots våra orena hjärtan, söker och längtar Gud efter oss. Trots vår imperfektion, trots allt det som tidigare skiljt oss från Gud, allt det som hållit oss utanför, kommer Gud till oss. Här och nu.

Det är advent. Ljuset är tänt, och för varje söndag fladdrar ljusen fler och starkare. Ljuset tränger närmare, mitt i vårt mörker, tills det jagat bort det helt, och hoppet åter fötts i vår värld.

(inledningsord 14 från förslag till ny kyrkohandbok)

Innan orden är på våra läppar
lyssnar Gud till vårt rop.
Innan vi suckar
tar Gud emot oss.
Innan vi älskat
älskar Gud.
Gud möter oss med nåd och välsignelse
när vi ber:

(överlåtelsebön 2)