Alla Helgon och Själar Bryssel 2012

Vi tog oss långsamt uppför de smala trappstegen. Kön rörde sig vördnadsfullt, trevande, och mumlet från viskande konversationer blandades med ljudet från rösterna från tv-skärmarna här och där. Golvet knarrade. De gulnande tapeterna och svarta mörkläggningsgardinerna transporterade oss till en annan tid, och det iskalla draget från en skräck och en fasa som väldigt få av oss, tack och lov, har behövt genomleva, strök över våra nackar och skuldror.

Bakom mig gick en amerikansk pappa och hans lilla dotter. Hon sade: ”Daddy, I want to die in my sleep.” Hans svar, med darrande röst, gick förlorat när min dotter vände sig mot mig och begravde ansiktet i min jacka. Jag smekte hennes huvud, höll hennes förtvivlan tätt intill mig, och tänkte på Otto Frank, mannen som överlevde hela sin familj, och öppnade det hus de gömt sig för att vi alla skulle kunna dela deras sista år tillsammans.

Anne Frank-huset är en modern pilgrimsort. Vi kommer dit med all vår förtvivlan gömd under ett lager av modern distanserad fernissa. Vi kommer dit med kunskap, men utan, i många fall, erfarenhet. Vi defilerar genom de öde rummen och sakta sjunker närheten in. Fernissan skalas bort, och främlingar möter varandras tårfyllda blickar. En flicka som alla andra, med drömmar om framtiden, om sol och pojkar och vänskap och politik. Två familjer som så många andra, och ett öde som delas av alltför många.

Den här helgen är tillägnad alla de som har fått före. Igår Alla Helgons Dag, då hjältarna och hjältinnorna lyftes upp, idag Alla Själars Dag, då minns de nära vi förlorat. Nästan alla har varit fullständigt vanliga människor. Människor med drömmar om framtiden, människor som älskat och förlorat och vågat älska igen. Och de har lämnat sina avtryck djupt i oss. De tog sig innanför fernissan och distansen, och formade våra liv till något annat.

En del av oss bär sorgen närmare. För en del är den det som format allt liv efter förlusten. För en del är den en stilla, molande värk som ibland intensifieras. Med oss vandrar minnena av de som som gått före. I oss lever minnena av de som formade oss. I oss som människor, i oss som mänsklighet, och i oss som kyrka.

Våra minnen formar oss, och pekar framåt.

Precis innan man går ut från Anne Frank-huset finns ett citat skrivet på väggen:

"We cannot change what happened anymore. The only thing we can do is to learn from the past and to realize what discrimination and persecution of innocent people means. I believe that it's everyone's responsibility to fight prejudice." Vi kan inte ändra vad som hände. Det enda vi kan göra är att lära från det förflutna och att inse vad diskriminering och förföljelse av oskyldiga människor betyder. Jag tror att det är allas ansvar att slåss mot fördomar. Så skrev Annes pappa Otto.

Och det är lika sant för mänsklighetens martyrer som Anne, som för kyrkans helgon, och för våra egna saknade sörjda. De kanske inte var de stora hjältarna, men de trodde på saker, stod för ideal, levde en övertygelse. Kanske var hon den bästa lyssnaren du kände. Kanske var han den som alltid hade tid. De fanns, och de är saknade. Och det vi kan göra är att låta deras ideal, deras övertygelse, deras närhet, vandra vidare. Vi kan inte ändra vad som hänt. Det skär i hjärtat, men de är borta. Men det de gav oss är här ännu, och deras verk lever i oss.

De är mer värda än aldrig så många sparvar. Deras liv spelade roll, och saliga är vi som sörjer.

Saliga är vi när vi gråter för Anne och hennes familj och alla de som idag dödas och förföljs.

Saliga är vi när vi minns alla de helgon som gav sina liv för att andra skulle kunna få samlas till gudstjänst, för att andra skulle få tro på det de vill.

Saliga är vi när vi sörjer våra döda. Trösten ska komma, säger Jesus. Det finns ingen anledning att vara rädd för deras skull, eller för vår. Ingen är glömd av Gud.

Våra minnen domnar. Fernissan täcker över, avståndet dövar. Så överlever vi. Men just idag får det göra ont. Just idag spelar det inte längre någon roll att det var länge sedan, eller att vi förväntas rycka upp oss och gå vidare. Just idag minns vi dem, alla, och just idag fladdrar våra ljus för dem.

Tänd gärna ett ljus. Finns det inte plats på ljushållaren, sätt ett värmeljus i fönstret eller på någon av de andra platserna vi har ställt i ordning. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret kan inte besegra det.