Predikan Första söndagen i Advent 2010

Jag antar att ni, precis som jag, har rätt så bestämda åsikter om hur en kung bör vara. Och jag antar att ni också, precis som jag, har ganska så klara åsikter om hur denne kung bör uppföra sig.
Att umgås med lössläppta kvinnor, näst intill kriminella och folk som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra tillhör nog inte riktigt den moral vi förväntar oss av kungligheter, inte sant?

Därför var folk också mycket besvikna och undrande inför Jesus.

Inte nog med att han umgicks med prostituerade och förrädare, han hade dessutom fräckheten att hävda att dessa var hans systrar och bröder, och att de hade någon slags rätt att vara nära honom. Han stod för sitt handlande, han smög inte med det, och han fortsatte att stå för det.

Det är naturligtvis inte alla som har den här typen av umgänge som gör det för att bevisa något. Inte ens alla som får böcker skrivna om sig som har tänkt sig att vara en förebild för framtida generationer. Ibland blir det bara som det blir.

Men Jesus, han är inte en kung som andra.

Inte för att han är större och mäktigare och smartare och mer kunglig än andra. Och skarorna som väntade vid porten borde ha kunnat förstå att den här kungen inte riktigt fungerade som alla de andra kungarna de hade sett passera. Han är inte ens en krigarkung som kommit för att befria folket.
Nej, det här är en narrkung.
En mes.
En som kommit för att bli mobbad och hånad.
Den som är längst ner på rangskalan, en riktigt kunglig hackkycklig. Han har ju inte ens en egen åsna.

Men folket hyllar honom ändå. Vi gillar våra kändisar. Vi tycker om att upphöja människor till det omöjligas gräns. Och de flesta spelar med. Många som hamnar i den här situationen tror sig faktiskt vara lite bättre eller finare, ha lite mer rätt till rikedomar och uppmärksamhet och privilegier, och uppför sig sedan därefter. Men inte den här kungen. Han, Jesus, vet att han har kommit med något helt annat. Han vet att folket kommer att vända sig mot honom. Han vet att ett kungaliv som började med en födsel i ett stall och fortsatte med landsflykt får sitt rimliga avslut på en avrättningskulle.
Han vet att makten inte klarar av en annan slags kung, men han vet också att hans makt är av en sort som varar. Han behöver inte vara rädd för statskupper och paparazzis, inte för rykten eller revolutioner.
Hans makt är en som kräver förändring, en som frodas i det tysta och undangömda.
Hans makt skänker fred till de som misströstar, och skakar om de som är tillfreds.
Hans makt är kärlekens makt, och den talar med de fattigas röst.

Nej, Jesus är inte en kung som vi tänker oss att en kung bör vara.
Pompan och ståten får andra ta hand om. Ceremonier och tjusiga statsmiddagar lämnar han åt andra slags högheter. Men de lössläppta kvinnorna, de näst intill kriminella och de som förtjänat sina förmögenheter på att utnyttja andra, dem sluter han till sitt hjärta och bjuder in till fest. Inte bakom stängda gardiner, utan öppet som en famn. Den här kungen är en tjänare, en av dem som helst inte ska synas utan bara verka. Den här kungen identifierar sig så med denna världens mest föraktade att han säger till oss, genom århundradena, att vi varje gång vi baktalar eller förnedrar någon av dessa, gör det mot honom.

Han rider in i Jerusalem på en åsna. Hyllad och välkomnad som en kung kommer Jesus. Barnet som en gång föddes i ett stall rider mot sin död, och folket ropar Hosianna. Upphöjd och nedstörtad. Längst nere, där han själv valde att vara. Där han alltid vandrar. Bland Stadsmissionens klienter och utnyttjade lantflickor runt Stureplan. Nej, det är ingen vanlig kung vi välkomnar idag. Men det är kärlekens kung, och hans är makten som varar.