För ett år sedan dog en av mina vänner. Han hade cancer, och vi visste alla att det inte fanns något större hopp om tillfrisknande. Alla utom han, verkade det som. Han envisades med att göra upp fantastiska planer för resor som han och hans flickvän skulle åka på, saker han skulle se, konserter de skulle gå på. Till slut brast det för en av hans syskon som gråtande frågade honom om han inte förstod att inget av detta skulle bli verklighet. Vid det laget befann sig min vän på hospice, och det är klart att han visste. Men han ville inte låta döden vinna före tiden var inne. Fram tills döden var ett faktum tänkte han leva, och leva fullt ut. Och det gjorde han. Och hans lugn och hopp besegrade rädslan.
Min dotter ritar dödskallar med hjärtan till ögon. Hon är sju år, och för henne har döden just blivit verklig när vår katt dog. Hon fick hålla den kalla pälsiga kroppen, och hon gråter fortfarande. Kattens matskålar står kvar på köksgolvet, och vi pratar om hur mycket vi saknar katten. Men döden, den var en fiende med kärleksfulla ögon. Katten hade också cancer, och tumörerna på hennes mage blev större för varje dag. Vi klappade och kramade och var överens om att så länge livet var värt att leva för vår katt, skulle hon få leva det fullt ut. Och när timmen var inne var vår dotter inte längre rädd.
Men jag är rädd för den. Döden alltså. Jag är livrädd att någon jag älskar ska dö. Jag är livrädd att jag ska dö själv, och lämna dem efter mig. Och kanske tänker någon av er att det är för att jag är ganska ung, men det blir värre för varje år. Det är som i Hasse och Tages kända Harrisburgsketch – det har inte hänt än, och därför är det alltmer sannolikt att det kommer att hända. Och jag vet det ju. Förr eller senare kommer någon av dem att dö. Vi gör ju det, vi människor. Men vad jag inte vet är hur det kommer att bli. Visst har jag förlorat människor jag har tyckt mycket om, visst har jag gråtit så att det inte verkat någonsin ta slut. Men hur blir det nästa gång? Hur blir det om döden kommer ännu närmare?
När döden ler mot mig, kommer dess ögon vara hjärtan, eller bara tomhet?
Kommer jag att kunna leva fullt ut, som min vän, eller kommer jag att ge upp?
Jag vill lära mig av min dotter och av min vän. I den mörkaste dalen är Gud med mig. Det finns något trösterikt i att tänka sig döden med hjärtan till ögon. Som ett uttryckligt tecken på orden om kärleken i Första Korinthierbrevet: ”Allt tror den. Allt bär den. Allt hoppas den. Allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Inte ens döden kan släcka kärleken. Även där, i den mörkaste dalen, finns den för att trösta och leda. Även där är Gud.
En av de vanligaste sakerna Gud meddelar människorna i Bibeln är budskapet ”Var inte rädd.” Herdarna på ängen får höra det, Maria får höra det. När det stora och ofattbara kommer, då reagerar vi med rädsla. Och större än döden, vår egen, och den som drabbar de vi älskar, blir det inte. Värre fiende kan vi inte tänka oss. Vi har all anledning att vara rädda. Och ändå säger Gud det till oss om och om igen. Var inte rädd. Var inte rädd. Jag är med dig. Du ser mig kanske inte, men jag är med dig. När det är som allra mörkast är jag med dig. När du kommer ut i ljuset är jag med dig. När du hoppas och gläds, gläds jag med dig, och när du gråter, gråter jag med dig.
Och när det inte går längre, när hoppet är ute och framtiden har tagit slut, då är jag med dig. Som en dödskalle med hjärtan till ögon. Även där, då, är kärleken starkare. Ingen ska gå förlorad. Jesus ska hämta dem alla, alla de som vi saknar och sörjer. Det svaga blir starkt igen, det som är bundet till jorden får en evighet i himlen. Vi är lovade detta. Var inte rädd, säger Gud till var och en av oss, var och en av dem vi saknar. Var inte rädd. Du är min, och jag kommer aldrig att tappa dig. Var inte rädd.
No comments:
Post a Comment