När läser vi annars den här
berättelsen?
Det finns något lite skönt och
befriande med att läsa den här texten, om Gabriel och Maria, när
det inte är jul. Hela berättelsen, med änglar och herdar och åsnor
och stall och kungar, ja, alltihop, är så invävt i allt vi tänker
på med jul att den inte blir så mycket mer än en vacker saga. Och
en saga som inte ens riktigt tål att petas på. Människorna bakom
namnen blir som porslinsfigurer i en julkrubba. Ömtåliga,
omänskliga, kalla och släta. Inte som vi, verkligen inte som vi.
Idag är i alla fall julpsalmerna inte
med.
Ingen krubba står i ett hörn,
vördnadsfullt arrangerad på exakt samma sätt som varje år.
Nej, Marie bebådelsedag är istället
omgiven på alla sidor av söndagar som berättar om hur Jesus som
vuxen man är på väg mot korset, mot döden. Det gör något annat
med den här texten idag, skalar av den, smutsar ner den lite grann.
Kanske kan människorna, de som spelar
rollerna, komma närmare också. För faktum är att, med undantag
för ärkeängeln Gabriel, de är precis som vi.
Maria är en tonårsflicka, säkert
ungefär samma ålder som ni konfirmander.
Elisabet, hennes släkting, är
betydligt äldre än henne, har passerat klimakteriet, kanske runt
femtio-sextio. Kanske äldre än så. Och en och annan i den åldern
har vi ju också här idag.
Båda är säkert rädda och undrande.
Ingen av dem borde vara gravid, och de undrar vad folk ska säga.
Båda är modiga och kloka, ställer obekväma frågor och tar sitt
eget öde i sina egna händer. Men så mycket mer om dem vet vi inte.
Den här berättelsen handlar inte, egentligen, om varken Elisabet
eller Maria, utan om den som ska komma, Messias. Han som alla väntar
på.
Så Lukas fyller sitt reportage med
massor av detaljer och vittnesmål som berättade för läsaren och
åhöraren på den tiden vem Jesus var. Referenserna till hans
släktträd, till David, hans namn, Jesus, som ledde tankarna till
den store judiske hjälten Josua som ledde folket in i det förlovade
landet. Löften och referenser till profetior finns där, precis som
mirakel och under, för att visa läsaren vem den här mannen var,
är. Den vi väntat på. Befriaren. Han som ska ställa allt till
rätta.
Men idag läser vi utan de glasögonen,
och alla märkligheterna tenderar att istället komma i vägen. Många
ser allt det omöjliga, miraklen, som ett hinder för att de ska
kunna tro, istället för, som de var menade, ett argument för.
Här idag skulle jag vilja be er, oss
alla, att strunta i detaljerna. För de är, trots allt, detaljer.
Något kan vara sant även om
detaljerna skiljer sig.
Om en berättelse är redigerad och
fylld med överdrifter, så betyder inte det att huvudstoryn osann.
Detaljerna är inte heller osanna, de
är bara tidstypiska. Alla kringsaker berättade viktiga saker för
Jesus samtida, men har, i många fall, slutat att betyda något för
oss nu. De spelar inte någon större roll, i det stora hela.
Det spelar ingen roll om hon var
jungfru, faktiskt. Inte för tron på Jesus som Guds son.
Det spelar ingen roll om en stjärna
tändes, om det dök upp stjärntydare, om Jesus föddes i ett stall.
Det är inte avgörande för tron på Jesus som Guds son om han gick
på vatten eller inte.
Det som spelar roll är att en ung
flicka sade ja och Gud blev människa, för att Gud inte vill att
någonting skulle hindra kärleken. Inte makten, inte avståndet,
inte historien, inte våra egna misslyckanden. Inte våra eller
andras bilder av vem Gud är, inte våra eller andras berättelser om
vem Gud bör vara och bör göra.
Men många
människor hänger fast vid de här detaljerna som vid sina
favoritkrubbfigurer. Stör inte min Bibelsyn, liksom. Stör inte min
distanserade, skäggprydda, gubbgud.
På det sättet kan jag hålla alltihop
ifrån mig. Jag kan leva mitt liv utan att behöva bry mig så värst
mycket. Men vad händer om Gud vill vara nära, så nära att Gud
helt plötsligt är en nyfödd, skrikande och stinkande liten baby, i
dina armar? Vad händer om Gud inte är mäktigast i världen utan
torteras till döds, hånas och spottas på, utan att göra motstånd?
Vad händer när Gud visar sig vara lika svag som jag, för att Gud
älskar mig?
Jo, vad som händer är att jag måste
reagera. Jag måste bestämma mig för om jag vill besvara den här
kärleken, vill ha den här mänsklige, nerblodade Guden i mitt liv.
En som inte kan ta bort allt det jobbiga och svåra och hemska, men
som verkligen förstår hur det är att vara ensam, hur det är att
vara kär, att ha ont, att offra något för kärleken? En Gud jag
inte tjänar någonting alls på att älska, precis som jag inte
tjänar på att ha en vän, eller en partner?
Det är det som bebådelsen handlar om.
Att bli människa. Gud blir människa, en som du och jag, för att vi
ska kunna bli älskade som de människor vi är, och älska Gud
tillbaka. Det handlar om vår mänsklighet också, om att visa på
hur heligheten finns också i våra liv, det glimrar till av himmel
och gudskärlek när vi minst av allt väntar det, och uppgiften att
bära Gud, svag och mänsklig, till varandra ligger lika mycket på
oss idag som på Maria en gång. Inte kroppsligt, men berättelsen om
Jesus, om en Gud som ger upp makten och äran för att leva anonymt
med oss, är en berättelse som tål att berättas så mycket oftare
än under julens guldskimrande och pepparkaksdoftande mys. Det är
smutsigare och blodigare och så oerhört mycket vackrare än så.
No comments:
Post a Comment