Tänk dig. Mitt på Rue Neuve en
lördagseftermiddag, den där tiden man absolut inte vill vara där.
Det är trångt och kaotiskt. Och mitt i alltihop skyndar en läkare
fram mot HM, där en ung flicka kollapsat i provrummet. Hon kan inte
andas, och det är riktigt kritiskt. Hennes pappa, i dyr kostym, har
rusat ut på gatan och ropat efter en läkare, och när en sådan
klivit fram, kastat sig på marken, på knä bland tuggummifläckar,
vickande gatstenar och kladdiga våffelpapper, och bett honom att
snälla rädda flickans liv.
Och då, när läkaren följer efter
den förtvivlade mannen, stannar han plötsligt. Det är trångt,
massor med människor överallt, men han har känt någonting, någon
annan har tagit tag i honom. En smutsig, gammal, böjd tiggarkvinna
någon annanstans ifrån har sträckt sig efter hans jacka, och
läkaren stannar.
Det finns ingenting, tänker de andra
runt omkring, som kan göra den gamla kvinnans liv bättre. Hon har
fått alla chanser, hon är i klorna på ondskefulla tiggarbaroner
som utnyttjar henne, hon luktar illa, hon borde inte vara här, hon
är obehaglig att se på, och än mer att röra vid. De andra vänder
bort blicken. Drar i läkaren, det finns ett barnliv att rädda här,
du måste välja! Den gamla är bortom räddning, hjälp den med
framtiden framför sig istället! Tanten kommer vara tillbaka på
gatan igen, hon överdriver säkert sina krämpor. Hjälp barnet!
Den gamla ser det i deras ögon. Hon
ser föraktet, hon ser rädslan för allt som hon representerar. Hon
är sjukdomen och fattigdomen. Hon är samhällets misslyckande, hon
är den bittra eftersmaken i Brysselbornas lyxchoklad. Och hon, som
borde hålla sig till portuppgångarna, borde räckt fram sin knöliga
pappersmugg i tystnad, hon kliver fram och tar plats, och tar
räddningen från barnet som lider.
Hon kryper ihop. Läkaren har stannat,
ryggen stel. Han ropar till, söker den som rörde honom. De andra
drar i honom. Det var ingen, ingen viktig, sånt händer i trängseln,
skynda dig! Men han vänder sig, och kvinnan faller ner på knä. Nu
kommer också han att se på henne med de där ögonen. Med föraktet
och medlidandet, med kylan som håller skammen borta. Hon kryper
ihop, det skulle inte vara första gången som någon sparkade henne.
Och hon väntar.
Det är alldeles tyst. I hennes öron
susar blodet. Det gör inte ont, någonstans, längre. Hon vågar
inte tänka på det, vågar inte tro det. Kramperna är borta, men
kanske är det bara tillfälligt, nog är det så. Och så hör hon
honom.
”Min dotter, din tro har hjälpt dig.
Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”
I vår evangeliebok finns bara stycket
med kvinnan som blöder med, just här. Men den berättelsen är
inskjuten i en annan, nämligen berättelsen om Jairos dotter. Jesus
är på väg hem till synagogföreståndaren Jairos, en betydande
man, när den blödande kvinnan rör vid honom. Det råder inget
tvivel om att det är bråttom, Jairos har bett Jesus att rädda hans
dotter från döden, och ändå stannar Jesus.
Exakt hur utstött och utsatt den
blödande kvinnan var vet vi inte, men nog var hennes liv ett rent
helvete. Hon ansågs oren, och Markus betonar hur hon har blivit
lurad och utsugen, gång på gång sviken av sina egna förhoppningar
och giriga kvacksalvare. Och så kommer det sista glimret av hopp i
form av Jesus. Och hon satsar allt.
Vi har sett på andra ställen i Bibeln
vad som händer när någon beter sig fel i en folkhop. De ville
störta Jesus utför en klippa, de ropade korsfäst åt honom, de
stenade Stefanos. En orolig och arg folkmassa är en livsfarlig
plats. Kvinnan riskerade mycket när Jesus stannar. De andra runt
omkring försöker få honom att röra sig vidare, barnet behöver
honom, men han har känt desperationen och tilltron, och han vet vad
han prioriterar.
Barnet har sina förespråkare. Barnet
har familj och samhällsställning, och snart nog kommer hon vara
frisk. Det vet Jesus. Den fattiga, blödande kvinnan har ingen som
talar för henne. Hon är värdelös och framtidslös, en pinsam
påminnelse till hela folket att vissa drabbas hårdare än andra,
att rättvisa inte existerar för de fattiga. Henne stannar Jesus
för.
För Jesus är hon lika viktig som den
tolvåriga flickan.
Det spelar ingen roll för honom hur
gammal kvinnan är, hur oren eller fattig, hon är lika viktig som
vem som helst annars. Kanske är hon faktiskt viktigare, för att hon
har lidit mer och inte har någon annan. Så han kallar henne dotter.
Han knyter henne nära, han innesluter henne i den gudomliga
familjen. För Jesus, för Gud, är inte kvinnans historia det som
definierar henne, utan det är hennes tro. Den är, skapar, hennes
framtid.
Och där är evangeliet också för oss
idag.
Ingenting som du har gjort gör dig
ovärdig Guds kärlek.
Ingenting du har blivit utsatt för gör
dig mindre älskad av Gud.
Vad än andra tycker om dig, säger
till dig, gör mot dig, är du älskad och önskad av Gud.
Hämta styrka hos Herren. Ta på dig
Guds rustning. Alla de onda angreppen, oavsett om de kommer från
människors tal, handlingar och tankar, eller från din egen
övertygelse om ditt bristande värde, allt det där, studsar mot
Guds kärleks sköld. Det är ingen lätt väg. Skölden kan kännas
för tunn eller för liten ibland. Men när du står på knä, och
världens onda skadar dig, vet att du bara är en mantelflik borta
från Jesus värme, och han ska kalla dig sitt barn.
No comments:
Post a Comment