Predikan Palmsöndagen 2013 Bryssel

I förrgår avgick två bussar från Cityterminalen i Stockholm till Ålandsfärjorna. I en av bussarna satt folk som såg ut som etniska svenskar, i den andra sådana som inte gjorde det. Busschauffören sorterade dem som skulle stiga på, och passagerarna i den andra bussen talade om sin känsla av att det handlade om en buss till avvisningarna ur Sverige på Arlanda. De talade om sin rädsla, och om känslan av att vara utsorterad på grund av sin hudfärg.

Tidigare den här månaden uttalade sig migrationsministern om vilka det är som gömmer flyktingar i Sverige, och att det inte handlar om någon ”trevlig blond svensk dam”. Allt medan jakten på papperslösa flyktingar fortsätter på gator och torg. De som ”ser utländska ut” känner sig osäkra och jagade i det Sverige som alldeles nyss var deras trygga tillflyktsort, platsen där de skulle få chansen att starta ett nytt liv, där de inte skulle behöva vara rädda varenda gång de såg en uniform eller ens gick ut, och författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern om hur det är att leva med mörk hy och hår i Sverige blev det mest uppmärksammade vittnesmålet.

Åh, Sverige, Sverige. Så färgblint att vi inte ser rasismen förrän den kastas i ansiktet på oss. Så upptagna av vår egen historia av öppenhet och tolerans att vi knappt kan tro att detta sker mitt ibland oss, idag. Vi som så omhuldar vår egen humanism, vår jämlikhet, vår demokrati. Vi som är goda. Hur kan det ha blivit så här?

Vi som är goda. Vi som vill så väl. Vi som vill att alla ska ha det bra. Hur blev vi sådana som är delar i ett samhällsbygge där att vara mörkhyad är lika med att vara misstänkt, och blond lika med att vara god? För missta er inte, vi är alla del av detta. Våra skämt om mörk hy, våra reaktioner mot annorlunda kläder, våra invanda begrepp och namn på saker, vårt försvar för gamla tiders ordningar och ord, vår bagatellisering av de utsattas berättelser. Våra röster och de val vi gör, både formellt i valtider, och dagligen med våra pengar, kroppar, ord, blickar... Vi är alla en del av detta.

Med religiöst, kristet språk skulle man kunna säga att vi alla lever i den fallna skapelsen. I en bruten, imperfekt värld, där människor tillåts bli utslagna och ensamma, förtryckta och förföljda. I en värld som i stort sett alltid varit sådan. Där de starkare har makten, och de svaga jagas. Det är antitesen till Guds rike, där de sista ska bli först, och barnen är förebilderna. I vårt Sverige eller Belgien av idag. I det romerskockuperade heliga landet då.

Och mitt in i denna skadade värld rider Befriaren, Räddaren, Fredens furste, Människosonen, Han som ska komma, Messias. Han kommer på ett ömkligt lastdjur, som en vanlig man. Han hälsas som en kung, med dyrkan och jubel. Lite som mottagandet av den nye påven: Folkmassor som gråter och skrattar av glädje, och mitt i alltihop en enkel man, obekväm med kändisskap och privilegier. En person, men en hel världs förväntningar.

De rädda och jagade hälsade Jesus välkommen.

De sjuka och bortglömda längtade efter honom.

De maktlösa och åsidosatta sjöng Hosianna.

Nu äntligen var tiden inne. Nu äntligen skulle de ändlösa identitetskontrollerna och maktdemonstrationerna från dem med uniform sluta. Nu äntligen skulle de som gömt sig kunna röra sig fritt i det land de valt som sitt. Nu äntligen skulle allt som var fel bli rätt, och hela världen bli frisk.

Befriaren är här. Men runt omkring honom växer skuggorna.

Krigarkungen är här, men han valde att rida på en åsna.

Messias har kommit, men romarna är fortfarande här.

Fortfarande knuffar sig soldater och poliser genom folkmassor på gator och torg på jakt efter människor vars enda brott är att födas i fel land.

Fortfarande räknas blod, utseende och härkomst mer än bedrifter och inre skönhet.

Då, i Jesus Jerusalem, som nu, i vårt Bryssel, vårt Stockholm, vårt Malmö.

Messias är här, men hans är inte krigets och våldets väg.

Fred uppnås inte med vapen, och trygghet inte genom yttre murar.

Inte då, inte nu. Hur gärna vi än vill att Jesus ska ändra allt genom att störta makten, är det inte dit han ämnar sig.

Den här söndagen är det ditt hjärtas port Jesus knackar på, det är vägen till dig han rider. Han som vägrar skilja folk från folk, vägrar se till ursprung, utseende, status eller någonting annat som vi upplever är viktiga markörer. Rakt in i vår brustenhet, för att dela våra liv. För att ta makten från döden och rädslan och hierarkierna. För det är genom att dela våra liv som vi vinner dem. Det är genom att öppna våra hjärtan som vi får kärlek, fred och den inre tryggheten.

Så öppna ditt hjärtas port. Följ med upp till Jerusalem. För ditt livs skull, för busschafförens skull, och alla hans passagerares skull. För ministrar och politikers skull, för de räddas och argas skull. Följ med till Jerusalem, för där, till slut, får allt det trasiga sin mening, och där ska livet segra, till slut.