Jag utgår från att du någon gång
har gjort någonting som du ångrat med hela ditt hjärta. Jag vet
att jag har gjort det i alla fall. Jag har sagt och tänkt och gjort
saker som djupt har sårat andra, sådant som jag vet kan ha skadat
vår relation för alltid.
Och jag tror att du, precis som jag,
vet hur mycket det här skadar oss själva också. Hur det tynger och
gnager och aldrig riktigt släpper, och även om vi blir försäkrade
om att det är förlåtet så finns alltid känslan kvar.
Misslyckandet. Sveket. Medvetandet om att jag är en sämre människa
än jag hoppades, att jag egentligen inte är värd förtroende.
Sådana sår tar tid att läka, och de
läks egentligen bara om båda parter vill det, önskar det mer än
något annat, och är beredda att arbeta för att relationen ska bli
hel igen.
Det är i stort sett omöjligt att
komma över ett sådant svek när den svikne dör.
Vi är inte ensamma om den här
erfarenheten.
En av anledningarna till att jag älskar
Bibeln är igenkänningsfaktorn. Mina misstag, min rädsla, min
glädje och min kärlek – de finns där alla. Där finns de som är
oändligt mycket uslare än vad jag är, och där finns de som råkar
oändligt mycket värre ut. Där finns sådana som sköter sig bättre
också. Men framförallt finns det sådana som är lika mänskliga
som jag, lika svaga och hoppfulla och tvivlande och troende som jag,
och de får en ny chans.
Den där förfärliga natten när Jesus
blev arresterad och förd till översteprästens hus för att
förhöras satt Simon Petrus på gården utanför och värmde sig vid
elden. Men de som satt där med honom hörde hans dialekt, kände
igen hans ansikte, och frågade honom: Var inte du med Jesus? Tre
gånger frågade de honom, och tre gånger förnekade Petrus all
kännedom om Jesus. ”Jag känner honom inte.” ”Jag vet inte vem
han är.” ”Jag är inte en av hans vänner.”
Tre gånger. Och sedan gol tuppen i
gryningen.
Tidigare samma dag hade Jesus berättat
för Petrus exakt vad som skulle hända, och när tuppen gol insåg
Petrus att han hade svikit sin bästa vän. Inte bara en gång, utan
gång på gång, om och om igen. Och dagen efter, när Jesus dör, är
Petrus inte ens där.
Jag antar att han inte vågade. Inte
för soldaternas skull. Jag skulle kunna slå vad om att Petrus inte
stod under Jesus kors för att han inte kunde se sin svikne och
förrådde bäste vän i ögonen. Hans sista chans att lappa ihop
relationen var förbi. Döden var det sista sveket, den sista
bekräftelsen på hur allt hade gått så vansinnigt fel. Han vågade
inte vara där, för att han tänkte sig att Jesus skulle se all hans
uselhet, se hur han inte borde vara där.
Så lite han kände sin vän ändå.
Men kärleken, den fanns där ändå.
Så när Johannes ser Jesus på
stranden några dagar senare, då kastar sig Petrus i vattnet och
simmar och vadar i land. Jag undrar om han gick långsammare och
långsammare när han verkligen insåg att det var han. Jag undrar
hur många gånger han repeterade vad han skulle säga. Jag undrar
hur fisken och brödet smakade honom, och jag undrar hur rädd han
var när Jesus till slut tilltalade honom.
Älskar du mig?
Vill du ha en ny chans, Petrus, min
vän, min förtrogne?
Vill du lappa ihop det här, vill du se
dig själv med andra ögon?
Vill du vara en annan person än den
som svek och ljög och höll sig borta?
Till slut, inbillar jag mig, nästan
skriker Petrus ja. Ja, jag älskar dig! Det är klart att jag har dig
kär! Och jag tänker mig att han har tårar i ögonen. Jag tänker
mig att han tror att Jesus inte tror på honom, och att det tar tid
för det att sjunka in. Jesus litar på mig. Jesus vill att jag ska
vara en förebild, tror att jag klarar det. Jesus vet allt om mig,
och ändå ber han mig, usla, korkade, svaga mig, om att ta hand om
hans församling.
Mig.
Och dig.
Vi är en misslyckad samling.
Vi har svikit och ljugit och undvikit
och dragit oss för att engagera oss. Vi är de som varit bekväma en
gång för mycket, och de som inte kan låta bli att tänka småaktiga
tankar. Vi är en samling av människor som inte passar in i
hjälterollen. Misslyckade lerkärl. Vi är vanliga människor,
hoppfulla och älskande människor, sådana med liv fyllda av allt
möjligt annat.
Vi är sådana som får en andra chans.
Sveket. Misslyckandet. Sorgen.
Svagheten. Likgiltigheten. Stressen. Allt det där som håller oss
från dem vi älskar, och från Gud själv, allt det där smälter
bort till slut, och allt som blir kvar är en fråga:
Älskar du mig?
Älskar du mig?
Älskar du mig?
Kom. Var med. Det är dags att leda
fåren på bete. Du och jag. Älskade av Gud.
No comments:
Post a Comment