inför pingst

Det är pingsttid.

Jerusalem år 33.
På en bakgata blir det plötsligt liv och rörelse. Ut ur en dörr strömmar ett par dussin personer, de skrattar och skriker, vacklar, ramlar omkull. Ingen hör först vad de ropar om, och de runt omkring skakar på huvudena och tror att de är berusade. Men sedan stillnar hopen, och en man stiger fram. Han berättar om en man vid namn Jesus, och om allt han gjort. Och han berättar om hur Jesus har dött för att sedan uppstå. Runt hans hår skiner det som av eld, och så även runt de andra. Människorna som lyssnar grips så av hans ord att de närmar sig. Cyniska, världsvana stadsbor griper efter något att tro på, griper efter Petrus och hans ord om Gud. Och Petrus och de andra döper dem, där och då, den första pingsten.

En stad i Sverige år 2006.
Ur kyrkans öppna port dånar orgelmusiken. Ut tumlar massor av människor, det är oordning och kaos, men efter ett tag är de ordnade i en någorlunda jämn halvcirkel framför porten. De tystnar, fnissar kanske lite. Och så kommer de! Brudparet går högtidligt ut för att mötas av ett regn av riskorn. De fastnar överallt, de där riskornen, brudparet kommer fortsätta hitta dem i kläder och hår tills sent i kväll, men nu är det ingen som bryr sig. En lång kö bildas framför de lyckliga tu, alla vill gratulera. Paret lyser av kärlek och stolthet, och en av dem kramar fortfarande näsduken de torkade tårarna med inne i kyrkan i handen.

En annan stad i Sverige år 2006.
Kören sjunger Veni Sancte Spiritu, kom heliga ande. Runt altarringen ligger tre kvinnor och tre män på knä. Kyrkan är helt full av vänner, släktingar och kyrkfolk, alla vill vara där för att välkomna dessa nya präster och diakoner. Biskopen och de andra tar sig långsamt runt ringen, lägger händerna på varje kandidats huvud och ber om Andens vägledning och hjälp i prästens och diakonens liv. Solen lyser in genom de höga fönstren, som om Gud själv ville ge ett synligt tecken på sin närvaro.

Och samtidigt, någon helt annanstans, eller helt nära, ligger någon på sin gräsmatta och tittar upp på den klarblå himlen. Någon annan ror ut på sjön för att fiska. En sjuksköterska är på väg till jobber, kanske suckar lite över att behöva jobba när vädret är så fint, medan en fjärde sitter i sin stol och väntar på att någon, vem som helst, ska komma och hålla honom sällskap.
Samma tid, men olika liv. Samma himmel, men olika dagar. Olika tro, kanske, men samma ande.

Pingst…själva ordet smakar försommar, jordgubbar, student och bröllop. Ute i naturen föds det djurungar och blommorna är i full blom. Om bara några veckor kommer de första grässtråna börja gulna lite grann, men nu är allt bräddfyllt med liv och kraft. Naturen predikar bättre än någon präst, och vilken kyrka kan någonsin mäta sig med skönheten i en skogens katedral eller oändligheten över en skärgårdskobbe? Pingsten handlar om livets återkomst, om pånyttfödelse och glädje.

De splittrade lärjungarna enades till en kyrka den där dagen i Jerusalem. Paret utanför sin kyrka har just lovat att hålla ihop, och i den där andra kyrkan går kvinnorna och männen in i en obruten linje av människor som lovat vara lärjungarnas gemenskap trogna. De hör allihop ihop. Genom allt strömmar hopp och liv, framtidstro och kärlek. Det är Andens verk, och utan den ingen tro, inget hopp, och ingen kärlek.

Det är pingsttid. Kärlekstid.