Predikan 060514 Växa i tro

För att ett barn ska växa behövs vissa saker.
Det man tänker på först är nog mat, näring. Det lilla barnet får oftast bröstmjölk, och när den inte längre kan fylla behovet får barnet allt mer fast föda. Morotspuré, potatismos. Så småningom lite kött och kanske kokt broccoli, eller vad det nu kan vara. Sakta men säkert växer barnet, blir starkare och större.
Men det behövs mer än bara mat för att barnet ska växa. Det behövs stimulans också. Barnet behöver liksom lockas att göra utmanande saker, sträcka på sig, resa sig.
Barnet behöver ljus, och regelbunden sömn.
Men mest av allt behöver barnet kärlek. Utan den är allt det andra meningslöst. För utan beröring blir barnet aldrig så utåtriktat som det behöver. Lär sig aldrig gränserna mellan sin kropp och andras. Har aldrig en trygg plats att göra utflykter ifrån.

Vad krävs då för att någon ska växa som människa?
Näring kanske. Att då och då få möta nya idéer, och att skapa egna. Att få beröm och vänskap.
Och stimulans förstås, att lockas att göra utmanande saker, för att kunna sträcka på sig av stolthet när det lyckas, och för att lära sig av misstagen om det inte går.
Vi behöver mötas av ljus även vi, och vi behöver perioder av vila.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa som människor. Och vi behöver ge kärlek. Utan det är det andra meningslöst. Kärleken driver oss att vända oss utåt, att överskrida de gränser vi satt för oss själva, eller satt åt andra. Kärleken gör oss trygga att bjuda in.

Men vad krävs för att någon ska växa i tro?
Näring, så klart. Att få fyllas på med livgivande gemenskap, att få del av riter och symboler som talar om det som är allra mest mystiskt i livet, nattvarden och dopet, välsignelsen och förlåtelsen.
Och vi behöver stimulans. Att möta andra, höra deras berättelser och dela med sig av våra egna. Att diskutera, samtala och undra över gåtorna och svårigheterna livet ger oss. Att läsa Bibeln, fundera, acceptera och rebellera. Att be, tillsammans eller ensam.
Vi behöver mötas av Guds ljus, att bli sedda och upplysta.
Och vi behöver stunder av stillhet, med endast tystnaden mellan oss och Gud som sällskap.
Men mest av allt behöver vi kärlek för att växa i tro. För om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.

Det är en kärlek som talar med barska ord, ord som synd och dom, men också om rättfärdighet.
Det är en kärlek som ser oss som de vi är, med alla skavanker och sprickor, och kallar vår brist på tro för synd.
Det är en kärlek som är beredd att gå i strid med allt som är nedbrytande och fördärvande, allt det som dominerar vår värld och hindrar oss från att vara fria, älskande människor,
en kärlek beredd att döma denna världens härskare.

Det är den kärleken som tar på sig allt av synd och skuld, och går med det till Fadern.
Den kärleken bär oss så att vi kan bli rättfärdiga, det vill säga utan skuld och synd, hela, växande människor. Och den kärleken har ett namn, och det är Jesus Kristus.
Och det är kärleken som aldrig lämnar oss ensamma, för trots att han går sin väg, sänder han Hjälparen, så att vi kan förenas i den kärlek som låter oss växa, som barn, som människor, och i tro.

För utan den kärleken är allt det andra meningslöst.