påskpredikan för lunarstorm

Graven han lades i var inte hans. Korset hade säkert använts flera gånger förr, och användes säkert igen. Kanske var inte ens spikarna nya.
Han lånade en åsna, han lånade en festlokal.
Han lånade till och med en annan mans styrka för att bära korset.

Han hade ingenting, men gav allt.
All sin kärlek, hela sitt liv, för att vi skulle få kärlek, för att vi skulle få liv.

Och människorna runt omkring ville inte förstå.
Han berättade, gång på gång, men de ville inte lyssna.
Och Judas förrådde honom i sin förtvivlan.
Och Petrus förnekande honom i sin förtvivlan.
Och de andra flydde, gömde sig.
I förtvivlan.
En del gav upp. Försvann, gick under jorden. De andra slöt sig samman, utan mål men i alla fall med varandra. Men till slut gick det inte längre, några av dem bröt sig ur sorgen och förlamningen och gick till graven.

De gick för att sörja honom. De ville se honom en sista gång, röra honom en gång till innan det var för sent. Smörja hans hud och hår, smeka honom över kinden. Hålla handen som en gång var så varm och fast, och nu så kall.
De ville sluta ögonen som en gång mött deras behövande blickar med så mycket värme och förståelse. Kärlekens ögon, nu tomma.
De ville rengöra hans sår och tvätta hans fötter. De ville byta hans linnebindlar till nya, fräscha. De ville fylla den kala klippgraven med vackra, doftande, levande blommor.
De ville, till slut, inse att det var sant.

Men de lade inga blommor. De tappade dem, trampade ner dem.
De rengjorde inga sår eller fötter, de sprang istället därifrån.
De mötte inga döda ögon, de mötte skinande vitt.
De höll ingen kall hand.

För döden höll inte Jesus. Han som gav allt, fick tillbaka allt. Och de som sörjde kastade genom förtvivlan och kaos rakt in i den ofattbara glädjen. Sorgen som inte ens var bearbetad eller kanske inte ens insedd, fick lämna dem för evigt. Och de sprang, snabbare, vildare, lyckligare än någonsin förr.

Och med dem springer vi. Mot en oförstående omvärld, för alla människors goda. Vi berättar för alla som vill höra. Och vi berättar för människor som inte kan eller vill förstå, för att någon ska följa i Petrus fotspår och smyga till graven.
Och där i det tomma rummet möter Gud. Löftet som gavs är sant. Det oförståeliga är det sanna. Och världen blir aldrig mer densamma.

Jesus har uppstått! Jesus lever!